”Jag återvände med min blick till alla/sju sfärerna, och såg vårt klot därnere/så ömkligt litet att jag måste småle.”
Dante. ”Paradiset”. Sång 22.
Kom inte och säg att de inte visste något om världen på 1300-talet.
Jag kom att tänka på Dantes gudomliga komedi när jag såg bilden av jorden från månens baksida i veckan, tagen från rymdfarkosten Artemis II. Vår blåskimrande planets bräcklighet i den svarta världsrymden, molnslöjorna, de väldiga oceanerna och den knivskarpa linjen mellan ljus och mörker. ”Jordnedgång”, heter bilden. Omöjligt att inte fyllas av vördnad och förundran. Vårt klot så ömkligt litet.
Effekten blev ännu större av det textmeddelande som Vita huset lät ackompanjera den sublima bilden från rymden. ”Humanity, from the other side”, stod det, ett möjligen ofrivilligt sätt att göra poetisk rättvisa åt vårt släktes bitvis bedrövliga existens.
Mänskligheten, sedd från den andra sidan.
Kan behövas.
Galenskapens vägar blir allt mer vidöppna här nere på jorden
Galenskapens vägar blir ju allt mer vidöppna här nere på jorden. Från dumskallarnas sammansvärjning i Vita huset slungas utfästelser om förintelse och folkmord. För varje groteskt uttalande av USA:s president sjunker hela mänskligheten mot en ny bottennivå. Med tanke på de skador som Donald Trump åsamkat världen under sitt första dryga år som president är det inte omöjligt att han, direkt eller indirekt, blir den som kommer att utlösa ett kärnvapenkrig och sedan skyller det radioaktiva nedfallet på wokerörelsen.
Men ju större skammen blir på jorden desto större blir också vårt behov av att likt Dante på 1300-talet försöka återuppfinna oss själva, med hjälp av det avstånd som de högre sfärerna kan erbjuda.
”Det största cirkusnumret hittills i jordens historia, utfört under den vidaste av kupoler – himlavalvet självt”, skrev DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz när den amerikanska månlandaren Örnen med besättning tog mark på månen den 20 juli 1969: ”En fot som trevade nedanför trappans nedersta steg och tog mark. En människa första gången på en främmande planet.”
Olof Lagercrantz fann ”något gammaldags och nästan ’hemtrevligt’” över hur den amerikanska flaggan med ränderna och de femtio stjärnorna placerades på den nu erövrade månen, som i en film från upptäcktsfärdernas 1800-tal. Men han uppfattade också, i skuggan av kriget i Vietnam, mörkare imperialistiska undertoner. Den konservativa propagandan då målade ut aktivism mot rasism, sexism och miljöförstöring som försök att splittra och försvaga nationen och dess storvulna projekt.
Dagens rymdfärder är på det sättet inget undantag. Nu liksom då används rymdkapplöpningen som ett slags flykt; genom att titta på månen avleds uppmärksamheten från oss själva. ”Vi vinner i rymden, på jorden, och i allt däremellan – ekonomiskt, militärt, och nu ovan stjärnorna. Ingen kom nära. USA tävlar inte bara, vi dominerar, och hela världen ser på”, skrev Donald Trump i samband med Artemis avfärd. Redan under sin första presidentperiod skroderade han om att amerikaner åter skulle sätta sin fot på månens yta senast 2024. Elon Musks och Jeff Bezos drömmar om reguljärtrafik till andra himlakroppar återspeglar de fanatiska techoligarkernas förakt för den jordbundna människan och hennes naturgivna villkor. Samtidigt som Trumpadministrationen dundrar på om rymden stryper de anslagen till rymdstyrelsen Nasas forskning och arbete kring den akuta klimatkrisen.
Situationen återspeglar en värld där fantasteri och dårskap allt mer tillåts sätta dagordningen. Vi inriktar större delen av vår teknologiska kapacitet på att bomba sönder oss själva och försöka resa till främmande himlakroppar – i stället för att säkerställa att vi ska kunna fortsätta leva på den vi redan har.
Artemisprogrammet har fört människan längre ut i rymden än hon tidigare varit – vid en tid då vi står närmre vår egen undergång på jorden än någonsin
I den bästa av världar skulle motsättningen inte behöva vara så stor. De nya bilderna från månens baksida liknar den legendariska bildserien ”Earthrise” (Jorduppgång) som togs av besättningen på rymdskeppet Apollo 8 1968. Fotografierna har kallats de viktigaste miljöbilderna någonsin, kanske för att de exponerar den tidlösa, intuitiva insikten om hur fragil den livsnödvändiga atmosfären runt vår planet är. Vetenskapligt kallas det överblickseffekten – ett slags kognitiv fabriksåterställning av människans ego.
Den tyske astronauten Alexander Gerst drabbades av just denna poetiska klarsyn under sitt uppdrag på den internationella rymdstationen ISS 2018. ”Inte alla begriper hur skört och litet detta rymdskepp Jorden är och hur begränsade resurserna är”, skrev han efter att i 197 dagar ha betraktat den blå planeten på 400 kilometers förundransfullt avstånd. Han skickade hälsningar till sina ofödda barnbarn och bad om förlåtelse för hur vi – mänskligheten – genom klimatuppvärmning, nedsmutsning och massutrotning är på väg att förstöra den enda planet vi har.
Det är fortfarande sant. Astronauten Victor Glover sände ett liknande budskap i sin vackra och gripande påskhälsning från Artemis II, där han underströk att jorden är en unik plats, skapad för att vi människor ska kunna leva tillsammans i ett tomt och kallt kosmos.
Artemisprogrammet har fört människan längre ut i rymden än hon tidigare varit – vid en tid då vi står närmare vår egen undergång på jorden än någonsin. Vid nästa rymdfärd, Artemis III, planerad till 2027 eller 2028, ska astronauter landa på månen igen. Syftet med expeditionerna sägs bland annat vara att undersöka hur det skulle vara möjligt för människor att leva på en annan himlakropp.
Möjligen vore det vettigare att först söka svaret på en annan fråga. Till exempel hur det skulle vara möjligt för människor att faktiskt leva på den himlakropp vi redan har.
’Den lilla plätt vi slåss om så förbittrat/sågs i sin helhet där med berg och floder’, skriver poeten
”Månlandningen kommer att rubba den sköra maktbalansen i världen och föra Förenta staterna till ett nytt steg mot världsherravälde”, skrev Olof Lagercrantz profetiskt i sin ledare från 1969. ”Makten är hänsynslös. Historien är ett enda stort blodigt exempel därpå.”
Inte för inte hade han läst Dante.
”Den lilla plätt vi slåss om så förbittrat/sågs i sin helhet där med berg och floder”, skriver poeten när han betraktar jorden från avstånd på 1300-talet.
Jordnedgång. Mänskligheten från andra sidan. Den lilla plätt vi slåss om så förbittrat.
Kanske är det bara på astronomiska avstånd som vi kan få syn på vilka vi är och var vi egentligen befinner oss.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
