En av det gångna halvårets mest betydande journalistiska insatser har gjorts av DN:s reporter Anna Gustafsson. Envetet fortsätter hon att bevaka den alltmer barocka utvecklingen på den svenska sjukvårdens nyaste flaggskepp, Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm – en institution som gång på gång tycks ha kapat förtöjningarna till verkligheten.
Nyligen avslöjade Gustafsson hur en erfaren kirurg mitt under en pågående operation inkallades till sjukhusledningen. Alltjämt i operationskläder fick han veta att han var avstängd. Skälet var oklarheter kring ett avtal – som hans chefer godkänt. En kollega fick slutföra operationen.
Karolinskas metoder, där det nyinrättade Rättskansliet i samarbete med hr-avdelningen jagar den medicinska personalen med blåslampa, har utlöst en våg av protester bland läkare och sjuksköterskor. Hänvisningar till Kafkas absurda litterära universum samt till den östtyska säkerhetspolisens Stasis arbetsmetoder är återkommande. Finansregionrådet Aida Hadzialic (S) uttrycker att hon är oroad över personalens larm om tystnadskultur och brister i arbetsmiljön.
När jag tidigare i år skrev om Petterssons fall möttes jag av en sällan skådad respons av DN:s läsare
Det mest uppmärksammade fallet handlar naturligtvis om den erkänt framstående docenten och överläkaren Karin Pettersson som för några månader sedan, utan förvarning, fick sparken från sjukhuset. Efter 25 år som anställd anklagades hon för ”grov illojalitet”, fick lämna in sitt passerkort och sluta på dagen. Precis som i fallet med den avstängde kirurgen startade utredningen mot henne efter ett anonymt tips, som ledde till att en advokatbyrå gick igenom 140 000 av Petterssons mejl. Sjukhuset har även polisanmält henne för trolöshet mot huvudman, och en förundersökning pågår nu mot Karin Pettersson.
När jag tidigare i år skrev om Petterssons fall möttes jag av en sällan skådad respons av DN:s läsare. Missförhållanden inom sjukvården väcker uppenbarligen ett långt större engagemang än många av kulturkrigets pseudofrågor som ofta dominerar den offentliga debatten.
’Sjukvården styrs numera av chefer utan anknytning och kunskap om människor och sjukdomstillstånden’
”Sjukvården skulle ju få massor av pengar till vården, om man lät personalen sköta sitt arbete professionellt och göra det de är utbildade för!”, skriver exempelvis 78-åriga Eva Finney, som har ett långt livs erfarenhet från vården, bland annat som chefssjuksköterska. Hon tilläger att hon ”minns när vårdpersonalen jobbade med patienterna och personalavdelningen hjälpte dem med service”.
Läkaren Gunnar Akner, docent i geriatrik vid Karolinska institutet, instämmer: ”Den pågående långvariga krisen i sjukvården är en artefakt, till helt övervägande del förorsakad av flera decennier av olämplig politisk och administrativ styrning. Trots all retorik försämras situationen i sjukvården successivt.”
”Sjukvården styrs numera av chefer utan anknytning och kunskap om människor och sjukdomstillstånden”, skriver den före detta överläkaren Anders Lundin. En annan läkare med egen erfarenhet av förhållandena på Karolinska universitetssjukhuset konstaterar: ”Jag lämnade själv NKS för att allting handlade om administration, mätningar, möten och ingenting om patienterna eller kvalitén på våra ingrepp. Sällan eller aldrig bryr sig ledningen om kvalitén på mina ingrepp eller om mina patienter är nöjda med mitt arbete. Däremot om jag gått alla energi- och miljökurser och tagit del av alla floskler i värdegrunden.”
Vad blir konsekvensen av detta alltmer vansinniga system?
Först och främst en sjukvård som inte fungerar som den borde. Förpappring och dokumentationshysteri gör att läkare och sjuksköterskor blir mer rädda för att göra fel än villiga att göra rätt. Patienter vittnar om hur medicinsk personal i en akutsituation kan springa runt och leta efter ”pärmen” i stället för att omedelbart sätta in adekvat behandling. I SvD berättar en läkare att han ägnar sju timmar om dagen åt att klicka på datorn och en timme åt möten med patienterna.
Men i förlängningen är vanförhållandena inom vården också en samhällsfara. En fungerande hälso- och sjukvård handlar i första hand naturligtvis om människors liv. Men i andra hand också om deras tillit, som i sin tur är ett villkor för en fungerande demokrati. Först när alla medborgare vet att de har tillgång till en god hälso- och sjukvård vågar de lita på att samhället i praktiken står för idén om alla människors lika värde. En fungerande sjukvård är det fria samhällets nollpunkt – förutsättningen för att det ska fortsätta fungera.
Läkaren och författaren Nils Uddenberg resonerar i slutet av sin stora medicinhistoria ”Lidande och läkedom” om att ju högre kvalitet sjukvården håller i ett samhälle, desto viktigare blir det att också fördela den på ett rättvist och funktionellt sätt: ”Allt fler och allvarligare sjukdomar kan behandlas med gott resultat och rättvisa blir extra viktig när det verkligen finns något värdefullt att fördela. I dag kan ett samhälle som känner ansvar för samtliga sina medborgare inte undvika att låta sjukvården bli föremål för politiska beslut.”
Sjukvården har blivit det kanske främsta – och värsta – exemplet på ett arbetsliv där allt fler lägger sig i hur arbetet ska utföras, men allt färre får tillfälle att göra arbetet.
I Sverige har det stora systemskiftet i vården, new public management, som låter prislappen gå före patienten, fått katastrofala konsekvenser. Ihop med mätbarhetsfixering och detaljreglering från överdimensionerade hr-avdelningar har vi i dag fått en hälso- och sjukvård som trots stor resurstilldelning i många fall inte klarar av sina basala grunduppgifter.
Det verkligt sorgliga är att denna fråga borde vara helt okontroversiell politiskt. Sjukvården toppar nästan alltid listan över de frågor som svenska väljare rankar som de viktigaste politiska områdena. Alla – både väljare och beslutsfattare – vill att den ska fungera. Likväl fungerar det inte. Sjukvården har blivit det kanske främsta – och värsta – exemplet på ett arbetsliv där allt fler lägger sig i hur arbetet ska utföras, men allt färre får tillfälle att göra arbetet.
”Varje gång jag läser om galenskaperna, så tänker jag att någon klok politiker också läser det och förstår att man måste ändra på detta dyra vansinne! Men jag hör aldrig någon politiker från något enda parti tala om det! Hur kan det vara så?” frågar sig sjuksköterskan Eva Finney.
Om framtidens historiker letar exempel på politiskt självskadebeteende kommer de inte att behöva gräva längre tillbaka än till 2000-talet.
Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
