Denna gång är det hushållerskan, fröken Vega, som får en av styckets tyngsta repliker:

”Ondskan sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund.”

Hon hämtar orden ur det stora och känslosamma tal som Gustaf Adolf Ekdahl håller i slutet av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, som nu spelas i en omtumlande uppsättning på Teater Galeasen i Stockholm. Direktörens andemening är vid det här laget välkänd: världen är en rövarkula, det mörknar mot natt och det klokaste människan kan göra är glömma ”den stora världen” och fly in i ”den lilla världen”, dess ordning och trygghet.

Och nog mörknar det mot natt, för såväl direktörer som hushållerskor, i en tid då allt fler börjar ge upp hoppet om den stora världen för att i stället förbereda sig på att försöka överleva i den lilla.

Den stora världen, förresten? Finns den ens längre? Och hur är den i så fall beskaffad?

Fram till nyligen hade dessa frågor framstått som absurda. I dag är de fullt befogade.


Den valrörelse som där äger rum är inte ett ’spännande race’ mellan två jämförbara kandidater, utan en pågående desinformationskampanj

Ingenstans i den demokratiska världen blir detta tydligare än i USA. Den valrörelse som där äger rum är inte ett ”spännande race” mellan två jämförbara kandidater, utan en pågående desinformationskampanj. Många amerikaner är i dag splittrade inte bara av sina politiska uppfattningar om verkligheten, utan även av synen på om denna över huvud taget existerar – och om det ens är önskvärt att så är fallet. Nio av tio republikanska väljare tror som bekant att Donald Trump var den rättmätige segraren i valet 2020. ”En betydande andel av alla amerikaner har kopplat loss sig själva från verkligheten”, skriver Charlie Warzel i tidskriften The Atlantic. Det som för några år sedan omtalades som världen efter sanningen – postsanningen – kan i dag kallas världen efter verkligheten – postverkligheten.

De senaste veckornas desinformativa vanvett kring de två stormarna Helene och Milton i södra USA bär syn för sägen. De våldsamma ovädren har inte bara avslöjat hur klimatkrisens obönhörliga verklighet har kommit allt närmare, utan också hur långt in i lögnernas och konspirationsteoriernas skräckvärld många amerikanska medborgare har förpassat sig själva. Gyttjan av nihilism och mänskligt bottenslam i stormarnas spår är närmast ogenomtränglig.

Här finns den högerextrema medieprofilen och konspirationsteoretikern Alex Jones, som sprider högtflygande lögner om att orkanen Milton var resultatet av så kallad ”geoengineering” – det vill säga att stormarna var ett slags ”vädervapen” som skapats av Joe Biden och den amerikanska regeringen. Här finns bilder på kondensspår på himlen som anförs som ”bevis” för att regeringen ska ha besprutat himlen över Florida för att åstadkomma maximal nederbörd. De republikanska dårfinkarnas överhuvud, kongressledamoten Marjorie Taylor Greene skriver på plattformen X: ”Ja, de kan kontrollera vädret. Det är löjligt om någon ljuger och säger att det inte kan göras.”

På mer markbunden nivå finns osanningar om den amerikanska katastrofhjälpsmyndigheten Fema, lögner som har spridits av både Donald Trump, JD Vance och Elon Musk. Bland annat falska uppgifter om att Fema delat ut för låga summor pengar till människor som drabbats av väderkatastrofen. Trump själv har även fört vidare den groteska lögnen att Joe Bidens administration har stulit pengar från Fema för att ge dem till migranter som tagit sig in i USA olagligt.

Detta sker bara i USA, invänder kanske någon. Tyvärr inte. Detta är vad som kan ske på allt fler håll när klimatkatastroferna skenar bortom all kontroll. En perfekt storm – skapad av stormar i verkligheten och skitstormar på internet. Ju fler som drabbas av de förra, desto grövre och farligare blir lögnerna i de senare.


Detta kommer att ske med våld. På så sätt förvandlas stormarna till stormtrupper

De som drabbas är i första hand de som står i vägen när de allt mer desperata konspirationsteoretikerna ska försvara sina hopplösa fantasivärldar mot en allt mer ovedersäglig verklighet: meteorologer, forskare, journalister och den personal som är först på plats för att hjälpa dem som drabbas. I den auktoritära manualen Project 25 – av många utpekad som Trumps nya ”regeringshandbok” – talas om att lägga ner den amerikanska väderlekstjänsten National Weather Service och göra det till ett tabu att från regeringshåll tala om klimatförändringarna.

Detta ligger helt i linje med vansinnets logik. Den amerikanska historikern Timothy Snyder kallar det för en ”katastrofernas politik”, som ofelbart leder till fascism. När klimatförändringarna, ett reellt existentiellt problem, möter en politik som inte erbjuder några lösningar utan bara propagerar för fördjupad fiendskap mellan människor skapas syndabockar, grupper som till varje pris ska straffas och jagas bort. Detta kommer att ske med våld. På så sätt förvandlas stormarna till stormtrupper.


Eskapism och idiotiska fantasier är den andra logiska konsekvensen av katastrofernas politik

Ingen kan säga annat än att Gustaf Adolf Ekdahl i ”Fanny och Alexander” förstod vidden av allvaret i ”den stora världen”. ”Plötsligt drabbar döden, plötsligt öppnar sig avgrunden, plötsligt ryter stormen och katastrofen är över oss”, anförde han i sitt tal. ”Allt det där vet vi. Men vi vill inte tänka på de där otrevligheterna.”

Även detta hade han rätt i. Eskapism och idiotiska fantasier är logiska konsekvenser av katastrofernas politik. En bärande beståndsdel i vår tids tragedi är dess bottenlösa dumhet, senast manifesterad av Elon Musk och hans proselyter, som drömmer om rymden samtidigt som de sprider lögner och desinformation om klimatförändringarna. När en av Musks raketer i veckan lyckades landa i en uppfångningsramp svällde bröstet på den tidigare moderata riksdagsledamoten Hanif Bali. I ett inlägg på Musks plattform X vittnade han om en känsla av ”framtidsoptimism” och drömde om att ”fira jul med barnbarnen på Rymdkoloni Gustav XVI”.

Se där en framtida idyll i ”den lilla världen”. ”Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig”, säger Gustaf Adolf Ekdahl.

Förgiftningen drabbar oss alla.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Share.
Exit mobile version