Med några få dagar kvar till presidentvalet försöker Ruth Huebner-Brown låta bli att följa opinionsmätningarna.
– De kan göra en galen. Än är det rött överallt, än är det blått. Man måste fokusera på att försöka påverka sin egen omgivning, säger hon.
Vi sitter med Ruth och maken Jason i deras vardagsrum i en villaförort till Omaha i Nebraska.
Nebraska är sinnebilden för det som brukar kallas flyover country. Delstater mitt i USA som man ser från luften på väg mellan kusterna, jordbruksstater som ingen bryr sig om att besöka – och som brukar rösta konservativt.
Omaha är Nebraskas största stad, jämförbar i folkmängd med Göteborg. Vid Missouriflodens strand, med några halvhöga skyskrapor i centrum och omgiven av vidsträckta villaområden.
Kaffetermosen på makarna Browns bord är märkt med en stor rund punkt i blått, demokraternas och Kamala Harris färg. Det är också värmeljusen, några Halloweenpumpor och Ruths och Jasons t-tröjor.
Det är the blue dot, ”den blå punkten”. Den idé som Jason Brown kläckte som symbol för Omaha – en ö av stöd för Demokraterna och Harris mitt i det röda, republikanska hjärtlandet.
Just som på kartorna som visar i vilka delstater som Trump eller Harris har störst stöd.
Där är stater antingen blå eller röda, eftersom alla deras elektorsröster – de som avgör valet – går till den kandidat som får majoritet i delstaten. Texas är rött, Kalifornien är blått.
Men Nebraska skiljer sig från mängden. Här får inte vinnaren i delstaten nödvändigtvis alla de fem elektorsrösterna. De fördelas också utifrån majoriteten i var och en av tre valkretsar.
I praktiken innebär det att Trump är säker på fyra av Nebraskas röster, men att den femte och sista kan gå till Harris. Den som väljarna i Omaha med omnejd kan färga blå.
– Jag fick idén den 19 augusti, första dagen på Demokraternas konvent där Kamala skulle utses till partiets kandidat, berättar Jason Brown.
– Av någon anledning gick jag ut i garaget. Där fanns en gammal skylt och lite sprejfärg. Jag gjorde en ifylld blå cirkel och så satte jag en avsågad hink ovanpå och sprejade vitt runt omkring.
Jason gick in och visade skylten för Ruth. ”Ska vi skriva nåt, typ rösta på Kamala?” frågade han.
– Men jag sade att det räcker så, med den blå punkten. Alla förstår vad det betyder, säger Ruth.
De satte upp skylten i trädgården. En granne kom förbi och undrade var de hade köpt den. Så Jason målade upp en till.
– Sen gjorde jag tio till. Sen hundra till. Ryktet spred sig som en löpeld. Folk kom hela tiden och ville ha fler.
Totalt har Jason Brown tillverkat 13 500 ”blå punkt”-skyltar för hand. Både han och Ruth fick ta ledigt från jobbet och till sist fick de beställa skyltar av ett tryckeri. Intresserade kan hämta dem i ett förråd bredvid deras hus och lämna ett frivilligt bidrag på tio dollar.
När vi kör runt i Omaha ser vi den blå punkten överallt. I folks trädgårdar, på kläder och på husväggar. Punkten har blivit till en folkrörelse som ger Kamala Harris medvind. I de senaste mätningarna har hon ett övertag på mellan sex och åtta procentenheter över Trump i distriktet.
Samtidigt är ställningen i de utpekade sju vågmästarstaterna så jämn som den kan bli. Med alla skillnader mellan kandidaterna inom felmarginalen.
Hur kan Omaha avgöra valet?
Jo, den enda elektorsrösten härifrån kan bli tungan på vågen i minst ett av flera troliga scenarier.
Om Harris vinner de nordliga vågmästarstaterna Wisconsin, Michigan och Pennsylvania, medan Trump tar hem de sydliga – Georgia, North Carolina, Arizona och Nevada – då kommer Omahas elektorsröst att föra henne till 270, det magiska talet som innebär seger i valet.
Men Nebraskas väljare kan spela en avgörande roll också i de viktiga valen till kongressen. Och även här har den blå punkten skapat entusiasm hos demokratiska väljare.
I småstaden Ashland strax väster om Omaha träffar vi Tony Vargas som kandiderar till representanthuset för Demokraterna. Han anses ha goda chanser att slå den sittande republikanska kandidaten Don Bacon.
– Jason och Ruth har gjort en fantastisk insats som gynnar inte bara Kamala Harris utan mig också, säger han till DN mellan besök i ett bibliotek och några prylbutiker på stadens sömniga huvudgata.
– Jag är stolt över att ha talat för mer än 500 väljare när de ordnade ett möte hemma på sin gata för några veckor sedan.
Republikanerna har bara några få mandats majoritet i representanthuset, och för att Demokraterna ska kunna ta tillbaka den behöver de erövra distrikt som detta.
Även i valet till senaten kan Nebraska bidra till att göra kongressen mindre republikansk. Här knappar den oberoende kandidaten Dan Osborn in på den sittande republikanen Deb Fisher.
Folk i Nebraska betraktar sig ofta just som mer oberoende, mer pragmatiska än andra amerikaner. Också mindre oförsonliga gentemot ”den andra sidan”.
– Man måste kunna tala med varandra, även om man tycker olika. Vi har många vänner som röstar republikanskt och vi älskar dem ändå, säger Ruth Huebner-Brown.
Fakta.Elektorsrösterna avgör vem som vinner
Presidentvalet i USA avgörs av det antal elektorsröster kandidaterna får. 270 av 538 röster behövs för att säkra segern.
Delstaterna har olika antal elektorsröster, baserat på hur stor befolkning de har. Den största delstaten Kalifornien har 54 röster, glesbefolkade stater som Wyoming och Vermont endast 3.
I nästan alla stater fördelas elektorsrösterna enligt principen ”vinnaren tar allt”. Den kandidat som får majoritet i valet får alltså samtliga delstatens elektorsröster.
Nebraska (och även Maine) har ett annat system. Där kan elektorsrösterna splittras utifrån valkretsar. För Nebraskas del innebär det att en av fem elektorsröster – den från Omaha – kan tillfalla Harris, medan övriga fyra går till Trump.
Denna enda röst kan bli den avgörande 270:e för Harris i ett troligt scenario. Skulle valresultatet bli 269 röster mot 269 avgörs valet i USA:s representanthus. Då får varje delstats delegation i huset en röst, vilket med största säkerhet skulle ge Trump segern.
Den lokala politiken här bygger ofta på kompromisser. Delstatsparlamentet i huvudstaden Lincoln är ”opolitiskt” och inga ledamöter företräder officiellt något parti. Här finns många demokrater som är förhållandevis konservativa och republikaner som står i mitten, som före Trumperan.
Don Bacon, Omahas republikan i kongressen, har relativt ofta gått emot partilinjen och betraktas som en moderat politiker. Han brukar knappt nämna Donald Trump vid sina valmöten.
Men inte ens i ”snälla” Omaha går det att dölja den djupa politiska splittring som förpestar relationerna mellan amerikaner i dag.
Vi följer med makarna Brown på en manifestation i västra Omaha. Här ställer de sig med ett tjugotal andra aktivister på en gångbro över en motorled kantad av byggvaruhus, snabbmatsrestauranger och lutheranska kyrkor.
– Nu är vi i fiendeland, säger Ruth. Nästan alla här röstar republikanskt.
Från bilarna nedanför hörs spridda tutningar. Vissa rullar ner rutan och gör tummen upp åt aktivisterna. Andra visar långfingret.
En skäggig, medelålders man sticker ut huvudet och skriker:
– Trump 2024! Trump 2024!
Några elever från mellanstadieskolan intill går förbi och en pojke i 12-årsåldern tar upp en ”blå punkt”-skylt ur Jason Browns låda.
– Varsågod, säger Jason.
Men pojken lyfter skylten och trycker ner den mot knäna så att den bryts sönder. Sedan kastar han den i marken.
