Kanun är en samling sedvanelagar som styrt det albanska stamsamhället i hundratals år. Enligt en av dessa lagar ska fadern lägga en patron i sin dotters brudkista. Den ska brudgummen skjuta bruden med om hon visar sig inte vara oskuld. Tonåriga Bekia är med om något som gör att hon i sista stund ställer in bröllopet med den man som utsetts åt henne. Hon blir i stället en ”svuren jungfru”, avlägger kyskhetslöfte och betraktas hädanefter som man. Men den försmådde brudgummen måste, så säger lagen, döda en man i Bekias familj. Hämndspiralen snurrar igång.
Bekia berättar sin historia i Rene Karabash roman ”Hon som stannar”. Karabash är en bulgarisk författare, teaterregissör och skådespelerska som bland annat har regisserat en pjäs av Marguerite Duras, vars namn också nämns på ett ställe i romanen. Det är ingen tillfällighet. ”Hon som stannar” är en suggestiv monolog som påminner om Duras romaner, framför allt deras säregna blandning av inlevelse och distans i skildringen av kärlek. Passionen drabbar i ett obevakat ögonblick, förändrar den älskandes liv i grunden, samtidigt som hon iakttar sig själv som om hon stod bredvid och tittade på.
Blodshämnden skördar Bekias far redan på första sidan. Hon kommer att minnas många gånger hur han dödas innan hon är färdig med sin berättelse. Först sent står det klart att en del av den spelas in av en kvinnlig reporter som kommit till byn för att intervjua den sista ”svurna jungfrun”. Traditionen håller på att lösas upp, men Bekia har tyngts av den hela sitt liv, ända sedan hon blev medveten om att hennes far ville ha en son, inte en flicka. Hon har levt som pappas pojke, även sedan hon fått en liten bror. Inte heller sonen duger i pappans ögon, för vek, för flickaktig.
Men till skillnad från Bekia är brodern inte analfabet, och bästa väninnan Dana läser högt ur världslitteraturen för Bekia. De läskunniga lämnar byn, de vill inte leva under lagen. Bekia blir kvar, klipper av håret, svär eden, lever sedan även modern dött ensam med en ko och några duvor, till en dag då hon med reporterns hjälp får läsa de brev hon fått för så många år sedan, från dem som inte stannade. Då öppnar hon fågelburen.
En kvinna i Albanien är värd tjugo oxar, men hon får inte lämna hemmet, på sin höjd ta mjölken till mejeriet.
”Hon som stannar” är en berättelse om kvinnoförtryck som undviker alla förenklingar. Den är skriven på en prosa, av Hanna Sandborgh omvandlad till en poetisk svenska, som talar direkt till läsaren med en förtvivlad självmedvetenhet. En kvinna i Albanien är värd tjugo oxar, men hon får inte lämna hemmet, på sin höjd ta mjölken till mejeriet. Som svuren jungfru har Bekia fått ett gevär och en klocka, hon har lärt sig stå bredbent som en man och går på krogen. Hon har lämnat en värld för en annan, någon återvändo finns inte. Bara i minnet kan hon färdas tillbaka till barndomen, till brodern, väninnan och livet i byn fram till den dag då det inträffade som avgjorde hennes öde.
Den dyrbaraste metallen i Albanien är friheten, står det på två ställen. Den svurna jungfrun är ensam, men intalar sig att friheten är viktigare. Hon ser dock klart att inte ens männens frihet är ovillkorlig, den begränsas av lagen, Kanun, som männen älskar mer än sina söner, fruar och döttrar. Den frihet lagen ger mannen är ett fängelse och när Bekia till sist släpper ut sina duvor vet hon att de inte kommer att flyga iväg, de stannar där deras vingar en gång klipptes.
Det är en nådelös tillvaro Bekia beskriver, men hennes röst är stark och andas hopp: hon har räddat sig själv, bejakat sina känslor och sitt begär och fattat sina beslut med öppna ögon. Hon har med andra ord använt lagen men till skillnad från fadern inte satt den högre än kärleken. Att bli en svuren jungfru såg ut som ett offer men gav henne makt över sina känslor och sitt liv – och en berättelse som varar länge.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur