Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En av de stelaste stunderna under Natos 36:e toppmöte kom när generalsekreteraren Mark Rutte och Trump hade egen presskonferens innan själva mötet drog igång.
De satt i fåtöljer framför USA:s och Natos flaggor.
– Spanien är en fruktansvärd partner i Nato. Jag vill inte ha något att göra med dem. De är dåliga människor, sade Trump.
En hejdlös förolämpning av ett av Europas största länder. Rutte började blinka häftigt, men gav vänliga leenden.
Trump talade om hur enkelt Hitler invaderade Danmark och varför USA borde kontrollera Grönland. Då gjorde Rutte sitt drag och skruvade upp smickret.
Han krusade ordentligt, sa att Trump är den enda president någonsin som fått Europa och Kanada att verkligen satsa på försvaret, nära 1,4 biljoner dollar i nuläget.
– Det är därför jag gillar honom, sade Trump om generalsekreteraren.
Det funkade. Trumps utfall slutade.
Från taket föll ett förklarande ljus. Detta är Mark Ruttes roll – i evighet. Att göra allt för att hålla Trump kvar. Att offra sitt anseende för att vara omtyckt av en president som tycker att han kommer bra överens med de tuffa, och sämre med de som är ”svaga och patetiska”.
Något har ändå hänt med européernas hållning till USA sedan förra årets toppmöte i Nederländerna.
Då var osäkerheten större. Skulle en återvald Trump ta USA ur Nato? Det slutade med löftet om fem procent till försvar och en nöjd president. Efteråt ville Trump till och med ta hem några nederländska träd – så vacker var världen i Haag.
I år träffade jag en Natokälla som sa att alliansen tagit sig till en bättre plats än i fjol. Trots Trumps besvikelse över bristande stöd och utfall mot Spanien, Italien och andra som inte mött amerikanska krav i kriget mot Iran.
Mönstret upprepar sig. Presidenten klagar på att USA betalar för mycket, att allt är orättvist och orimligt. Det larmar och dånar, men sedan lugnar sig stormen, och Trump tycker att han fått en okej ”deal”.
Samma sak här i Ankara. USA svor trohet till Natos artikel 5, budorden om att en attack på ett medlemsland är en attack på alla. Mötet slutade också med flera stöd till Ukraina. Allt som allt ett viktigt utfall för den europeiska delen av Nato. Trump var närmast lyrisk efteråt och sa att alla älskade honom.
– Det fanns mycket kärlek i det där rummet, sa Trump om mötet.
Hans retorik skakar inte om Natoledarna på samma sätt som tidigare. De tar den med större fattning. Men det betyder inte att de hårda orden är uppskattade.
Utfallen sårar i Danmark, som Donald Trump verkar vilja placera i Natos kylskåp. När USA bjöd in en utvald skara allierade till ett möte i norska Bergen fick danskarna inte komma.
Förklaringen stavas sannolikt Grönland. Trump kan inte släppa fixeringen vid att äga eller kontrollera den arktiska ön. Det är krav som går rätt in i Natos hjärta, alliansens hela idé är att försvara varandras territorium. Inte att roffa mark av allierade.
”Det viktiga är att amerikanerna inte alltid får som de vill”, ungefär så lär Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel ha sagt till Jens Stoltenberg när han blev Natos generalsekreterare.
Det rådet borde även riktas till Mark Rutte.
– Vi är mer enade än någonsin, sade han när mötet var över.
Men Grönland, Mark, Grönland? Alliansen står och faller med Grönland.
