När Marie Erikssons vaknade den 22 oktober i fjol märkte hon direkt att något var fel kring Brinkagården, som varit i släktens ägo i generationer. Ute i bukten hade passagerarfärjan Marco Polo gått på grund och tonvis med klibbig tjockolja forsade rakt ut i havet.
– Det luktade som att någon eldade däck, berättar hon.
Nu har det gått drygt åtta månader. Kalven Viola, tjuren Uffe och resten av Maries drygt 40 kor tittar uppfordrande på oss när vi dyker upp nere vid vattnet på Listerlandets östra sida.
Bakom oss, i fjärran på andra sidan Pukaviksbukten, syns TT Lines åtta däck höga och 150 meter långa passagerarfärja Marco Polo där den ligger i hamnen utanför Karlshamn. Sedan någon vecka tillbaka är hon åter i trafik, efter att ha reparerats på varv i Polen.
– Folk frågar vad jag känner nu när jag ser Marco Polo igen. Men jag känner inget speciellt, det är inte bara den båten som kör på den oljan, det är hundratals båtar på Östersjön, säger Marie Eriksson.
Hennes släkt har haft sina djur gåendes på de här strandängarna vid Lörbyskog i över ett sekel men nu har Marie fått stängsla upp nere vid vattnet. Här flyter det fortfarande iland olja sedan utsläppet i höstas, och får djuren i sig det kan de skadas.
Jesper Bengtsson, Maries granne, har fått göra likadant på sina betesängar vid vattnet för att skydda sina kor och får.
– Nu kommer det att gå, vi har köpt in extra foder och kommer att ersättas av rederiets försäkringsbolag för kostnader och det extra arbete vi har haft med att stängsla och så vidare. Men det var ett tag där jag inte visste om det skulle gå, om vi skulle klara att ha djuren eller om vi skulle vara tvungna att skicka dem till slakt, säger han.
Utsläppet är ett av de värsta någonsin i Sverige, och det har befarats att upp mot 150 kubikmeter tjockolja läckte ut i havet. Marco Polo är en av flera hundra båtar på Östersjön som tack vare ett system för rening av avgaser, så kallade skrubbrar, undantas från förbudet att köra på den otillåtet svavelrika tjockoljan.
Oljan är bara ungefär hälften så dyr som det mer miljövänliga alternativet, marindieseln, och lantbrukaren Marie Eriksson är kritisk till att oljan får användas.
– Det är rederierna som väljer att göra på det här sättet, det är billigare. Men frågan är egentligen ett lagstiftaransvar. Det finns politiska alternativ som vill begränsa de fossila bränslena. Till syvende och sist är det vi som väljer hur vi vill ha det.
Men det kan vara en förändring på gång. I slutet av juni remitterade regeringen ett förslag om förbud mot skrubbrar och i utredningsarbetet har Marco Polos grundstötning tagits upp.
Ett skrubberförbud skulle även innebära ett förbud mot tjockoljan, som utan avgasreningen inte klarar miljökraven. Det berättar Maria Granberg, som forskar om miljögifter i havet på Svenska Miljöinstitutet, IVL.
– När man förbjuder skrubbern kommer det inte att finnas ekonomiska incitament att fortsätta köra på tjockolja, och då hoppas man att rederierna går över till marindiesel.
Målet är ett skrubberförbud på svenskt territorialvatten i två steg, år 2025 och 2029. Men det behövs mer, enligt Maria Granberg.
– Det behövs ett globalt förbud som täcker alla hav, annars kan fartyg köra med två tankar, en med marindiesel och ytterligare en med tjockolja som man kör med utanför svenskt vatten. Frågan om ett globalt förbud ligger på den Internationella sjöfartsorganisationen, och de ska faktiskt ta upp frågan under ett möte i höst.
Längs med vattnet vid naturreservatet Spraglehall råder det fortfarande tillträdelseförbud. Ett staket med varningsskyltar sträcker sig ner till den lilla byn Krokås. Området är känt för sina blomsterrika strandängar och hassellundar och stora delar av naturreservatet är gammal betesmark. För att hålla djuren borta från oljan är stängslet man nu satt upp elektrifierat.
Under våren har ett 50-tal personer arbetat heltid med att rensa bort olja längs kusten. Nu under sommaren pausar man i några veckor, men saneringsledarna från Sölvesborgs kommun ronderar hela sträckan varje vecka och är redo att rycka ut om det dyker upp olja. Till hösten kör man i gång igen.
Många av de som jobbar med saneringen bor själva i området.
– De är en stor tillgång. De har lokalkännedomen och de har en stark anknytning till bygden, säger saneringsledaren Andreas Jezek.
Här vid Spraglehall har kommunens sanerare varit flera gånger tidigare och tagit bort olja. Men den kommer tillbaka. Beroende på temperatur, årstid, stormar, strömmar och vindar beter den sig olika. Den klibbar, klumpar ihop sig, sjunker och flyter till ytan. En del olja har lagt sig under sanden på havets botten. När den kommer fram är omöjligt att veta.
– Vi behöver nog avvakta över hösten, kanske vintern, för att se vad som händer med oljan när det stormar och så, säger Andreas Jezek.
– Vi har inte en susning om hur mycket olja som finns kvar. Men så länge det är olja på stranden har vi att göra.
I dag har sanerarna fått rycka ut för att skrapa stenar och lyfta upp oljekladdigt gräs och tång. I början var det skyfflar som gällde, nu sker arbetet med små borstar, skrapor och bark som man skrubbar stenarna med.
– Det är påfrestande att behöva komma tillbaka till samma område flera gånger. Men sanerarna håller modet upp, det är imponerande, säger Magnus Runesson, teknisk chef hos Sölvesborgs kommun och projektledare för saneringen.
Det är kommunen som leder saneringsarbetet och för det får man ersättning av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
– De i sin tur driver frågan om ersättning mot rederiets försäkringsbolag. Men det är viktigt för oss att få ersättningen snabbt från MSB, vi är en liten kommun. Vi får ersättning löpande men ligger nog ute med 30 miljoner i nuläget, säger Magnus Runesson.
Varje liten sten ska skrubbas och varje tångruska lyftas upp. I dag jobbar man längs en sträcka på tio meter och oljehaltigt avfall och kladdiga växtdelar läggs i vita sopsäckar, som i sin tur körs till fjärrvärmeverk i Helsingborg.
– I början av saneringen fyllde vi 6-700 säckar om dagen. Nu är det kanske 5-10 säckar per dag. Nu känner man inte igen sig här, så som det såg ut i början var det hemskt. Visst finns det olja kvar, och man ser att stenarna har lite sorgekanter. Men det får vi nog leva med under lång tid framöver, säger Andreas Jezek.
Fakta.Marco Polos grundstötning
Passagerarfärjan Marco Polo gick på grund tre gånger, först på grundet Laxören vid Hanö och sedan i Pukaviksbukten där hon fastnade. En vecka senare gled färjan av grundet i det hårda vädret, bara för att strax därpå gå på grund igen.
Vid alla tre tillfällena läckte stora mängder tjockolja ut, exakt hur mycket är oklart men det har uppskattats röra sig om så mycket som 150 kubikmeter. Cirka en tredjedel av detta kunde tas upp av Kustbevakningen men en god del av återstående olja har sedan olyckan flutit iland på Listerlandets stränder.
Det rådde svåra förhållanden när olyckan inträffade med tjock dimma. En utredning har visat att en gps ombord var trasig. Två besättningsmän fick efter grundstötningen ett strafföreläggande om dagsböter för vårdslöshet i sjötrafik.
Enligt ett uttalande från i våras menar TT Line att cirka 50 ton olja läckte ut och att merparten av den plockades upp av Kustbevakningen. I uttalandet beklagar man ”den skada som orsakats”.
