Bokrecension
”Thea Ekström. Dissonans, harmoni, surrealism”.
Linda Fagerström
Mjellby konstmuseum
Vid dörren till Thea Ekströms ateljé på Brunnsgatan 6 i Stockholm hängde hennes gitarr och althorn. Hur målar en yrkesmusiker som blivit konstnär – och surrealist? Jo, med linjen som strängar, tecknen som partitur och notskrift, färgerna som ackord och pannån som klangbotten. Det visar konstvetaren Linda Fagerströms nya forskning i boken ”Thea Ekström. Dissonans, harmoni, surrealism”, utgiven av Mjellby konstmuseum.
Det är inte så vanligt att en tjock konstbok väcker känslor som vore den en spänningsroman. Men här sker just det.
Bit för bit, bild för bild borrar sig Linda Fagerström ner i Thea Ekströms ärende, livsöde och konstnärskap. Med precis så många frågor obesvarade att man inte kan sluta leta efter lösningen i bokens flöde av bilder, organiserade som precist avslutade stycken i en visualiserad musiksvit. På varje bild i sin stora produktion noterade Thea Ekström datum, nummer och titel. Likt en livsfris.
I boken skildras hur hon tog med sig musiken in i konsten. Thea Ekström ville måla och teckna hur musiken låter, känns och ser ut. Men också vad musiken föreställer. I bokens inledning syns en målning från tidigt 1950-tal där en Orfeusliknande gestalt spelar på en lyra i form av en eldröd orm och med strängar av rinnande färg.
Då hade den drygt 30-åriga Ekström på grund av återkommande tuberkulos övergivit sin nästan tjugoåriga musikkarriär som sångartist, pianist och ensemblemusiker under sitt flicknamn Margit Svenson.
Tidigare hade barndomens polio och tbc tvingat henne att avbryta sin skolgång och välja musiken som en alternativ utbildningsväg. Detta under uppmuntran av pappan, stenhuggaren, amatörmusikern och kommunstyrelsen ordförande, och i mitt i Halmstads virvlande konstklimat med surrealistgruppen som centrum. Snart lämnade hon sin lilla dotter i föräldrarnas vård.
I sina teckningar, ristningar, måleriska notblad, reflektioner och dedikationer står Thea Ekström i ständig och intim dialog med sina konstnärsvänner, älskare och mentorer, särskilt manliga, speciellt Ragnar von Holten, i synnerhet Oscar Reuterswärd och Carl-Fredrik Reuterswärd. I 1950- och 60-talens experimentella svenska konstliv, hemma och i utlandet lika mansdominerat som misogynt, blev Thea Ekström en självklar, uppburen och omsvärmad del.
Varför? Linda Fagerström beskriver hur Ekström, van vid sitt tidigare turnéliv, for ensam till sina vernissager i New York och Paris, hur hon bröt sig fri från sitt äktenskap, hur hon sökte ostördhet och oberoende.
Bildkonsten blev hennes frizon och kompensatoriska liv, bildligt inramat av ormens skyddssymbol. Linda Fagerström frilägger en gripande och mångbottnad bildvärld, stark och skör, självmedveten och självtvivlande, arg och erotisk. Innanför en trygg ram blir friheten möjlig.
Läs mer om konst på dn.se
Läs fler texter av Jessica Kempe
