Boklistan vecka 24: Den eviga återkomsten, mysteriet Elias Thorne och Gigant-Vagant

Någon sorts träta har tydligen uppstått. Jag hör det i hastigheten och förstår det så, att någon yngre svensk debattör har upptäckt att den amerikanska underrättelsetjänsten under kalla kriget finansierade olika västerländska kulturyttringar. Det var på den tiden USA brydde sig om hur världen såg på landet och på kapitalismen. Nuförtiden bryr man sig som bekant inte om sådant. Nu är det bara Ta pengarna och stick! som gäller.

■ ■ ■

Som så ofta i min ålder drabbas man av den eviga återkomstens förbannelse när man låter sig ryktas av debatten. 1999 kom historikern Frances Stonor Saunders bok ”Who Paid the Piper?”. Göran Rosenberg recenserade i DN Kultur boken, som listade en mängd internationella kulturtidskrifter och förlag som i hemlighet fått stöd av CIA för att sprida den västerländska tankefriheten. Sedan dess har ytterligare exempel anmälts, som anrika Paris Review – ett avslöjande som jag själv skrev om härförleden, på denna plats.

I den yrvakna nutidsdebatten är det – såvitt jag har förstått – framför allt Frankfurtskolan som anklagas för att vara del av den amerikanska agentverksamheten. Detta skulle då bevisa att den tyska gruppen intellektuella med oförsonliga kritiker av kapitalismen som Theodor Adorno, Walter Benjamin, Jürgen Habermas, Max Horkheimer och Herbert Marcuse egentligen stod i repressionens tjänst. Liksom Jackson Pollock, Gabriel Garcia Marquez och andra som på ett eller annat sätt fick brödet bekostat av das Kapital.

■ ■ ■

Så bisarr är den svenska intellektuella debatten för tillfället. Någonstans kommer transfrågan såklart in i det hela. Ur bevisbördan plockar jag upp mitt slitna exemplar av Theodor Adornos salta klippbok ”Minima moralia” (1951) i översättning av Lars Bjurman för Arkiv förlag. Under rubriken ”They, the people” skriver den tyske tänkaren:

Det faktum att intellektuella mest umgås med andra intellektuella borde inte behöva lura dem till den förhastade slutsatsen att deras likar är värre än resten av mänskligheten. De upplever nämligen varandra så gott som uteslutande i den ovärdigaste och mest förnedrande av alla situationer, konkurrentens, och kan därför nästan inte undgå att visa varandra sina allra sämsta sidor.

■ ■ ■

I en annan notis i samma bok skriver Adorno om ”den från sina fjättrar frigjorda tekniken” gör slut på all lyx. Han beskriver hur expresståget har tagit död på resandets vällust, där avskedsvinkandet genom öppna fönster, måltidsceremonier och annat förbytts till ett fängelse. Och det där känner man ju igen, och möter varje dag. Snart är kontakten med medmänniskor helt utbytt till det kostnadseffektiva, själlösa hanterandet av appar.

■ ■ ■

På tal om det själlösa så har webbsajten 404 undersökt ett intressant fenomen. Det visar sig att åtskilliga populära chatbotar som svar på frågan ”berätta en historia” envisas med att berätta om en fyrvaktare vid namn Elias Thorne.

En undersökning har företagits. Man har bett en handfull populära AI-chatbotar som ChatGPT, Claude och Gemini att ”berätta en historia” och sett att av 20 000 sådana frågor innehöll 88 procent av svaren ett eller fler av samma elva ord. Namnen Elias, Mara och Elara samt yrkena fyrvaktare, urmakare och bibliotekarie hör till de elva orden. De här AI-skapade berättelserna återfinns ibland i de digitala bokhandlarnas utbud.

■ ■ ■

Hur kan detta komma sig? En teori är att dessa namn och yrken anses vara okontroversiella, neutrala och fungera på de allra flesta. De olika programmen kopierar också varandra, i en evig rundgång. Raka motsatsen alltså, till vad i alla fall jag anser vara bra litteratur. Sajten har faktiskt hittat några Elias Thorne. En är en fiktiv detektiv i samlarkort från 1980-talet. En annan är biografisk: en brittisk urmakare som levde på 1800-talet. Vilken svensk ”författare” blir först att skriva om Elias Thorn i Den lilla fyren vid kusten?

■ ■ ■

Alldeles nu får jag ett norskt pressmeddelande. Nu slår tidskrifterna Vagant och Vinduet sina poser ihop till en enda, som ska heta Vagant och finansieras av förlagsgiganten Gyldendal. Det är en stor sak. Detta är helt förnämliga tidskrifter och det är som om Glänta, 00-tal, Ord&Bild och Hjärnstorm slagits ihop och getts ut av Albert Bonniers förlag. Första numret av den nygamla tidskriften kommer i augusti. Man bävar.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.

1. David Szalay: ”Kött”

Övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag, 378 sidor (1)

Existentiell samtidsskildring om jakten på pengar och lycka som förärades förra årets Bookerpris.

2. Tone Schunnesson: ”Ultravåld”

Norstedts, 442 sidor (7)

Skratt, skönhet och en smutsig coolhet präglar romanen om familjekonflikter på ett Skåneslott.

3. Wera von Essen: ”Mödrar och män”

Polaris, 200 sidor (9)

Åtta noveller om människor som på ett eller annat sätt lever utanför den samhälleliga ordningen.

4. Gerald Murnane: ”Gränstrakter”

Övers. Viktoria Jäderling. Weyler, 139 sidor (6)

Australiens kanske mest hyllade författare skriver filosofiskt om att nå sina minnen.

5. Joel Halldorf: ”Makten och det heliga”

Fri tanke, 248 sidor (2)

Professorn i kyrkohistoria vill göra oss religiöst läskunniga i en tid av nyvaken världspolitisk kristenhet.

6. Torborg Nedreaas: ”Trollskärvan”

Övers. Cilla Naumann. Wahlström & Widstrand, 252 sidor (3)

Trilogin om Herdis Hauge inleds här med en barndomsskildring från Bergen i tidigt 1900-tal.

7. Ann Jäderlund: ”Solen syns och solen svävar”

Albert Bonniers förlag, 192 sidor (4)

Första nya diktsamlingen på sju år genomsyras av språklig glädje.

8. Antony Beevor: ”Rasputin och tsarfamiljens undergång”

Övers. Kjell Waltman. Historiska media, 367 sidor (5)

Intrigerna hopas i denna underhållande och rika studie om den helige dåren Rasputin.

9. Simon Sorgenfrei: ”Öppna era hjärtan”

Norstedts, 478 sidor (10)

Med ”flyktingkrisen” 2015 i centrum diskuterar religionsprofessorn ett förändrat Sverige.

10. Carina Rydberg: ”Norfolk Falls”

Albert Bonniers förlag, 344 sidor (8)

En pastischlik och gåtfull herrgårdsroman om en grupp människor i 1800-talets England.

ordningen.