Hur många krögare är det inte som lagt ner sin själ i att försöka skapa en genuint italiensk restaurangmiljö. Rutiga dukar, noga utvalda charkuterier och alltid en meny uppdelad i de fyra stegen antipasti, primi, secondi, dolci. Det fungerar ofta hyggligt och det är knappast någon tvekan om att efterfrågan är stor eftersom stockholmarna aldrig verkar tröttna på det italienska köket.
Samtidigt är det oftast något som saknas. Det blir inte automatiskt autentiskt bara för att de rätta beståndsdelarna är på plats. En viss försvenskning av både utbud och miljö är kanske nödvändig för att locka en återkommande publik i den mördande italienska konkurrensen.
I välbeprövade lokaler på Runebergsgatan 1 har syskonparet Oliver och Felicia Bonaccorso med sin restaurang uppkallad efter dem själva lite andra ambitioner än de gängse. Här i ingenmanslandet mellan Vasastan och Östermalm har tidigare satsningar som Food, Sekt och Joel huserat men nu är det sicilianskt som gäller. Varubeteckningen för satsningen är osteria vilket ska innebära en kortare meny som förändras efter säsong och tillgång på råvaror.
Det påpekas såväl i marknadsföring som i direkt bemötande att det här är en familjedriven restaurang med allt vad det innebär. Besökare välkomnas som stammisar med ett ”Buona sera!”, även om det är första gången vi är där och kontakten med gästerna är genomgående intensiv.
Efter några livliga välkomstfraser och till tonerna av italiensk musik av tveksam kvalitet är det inte fel att inleda med taglieri misto siciliano (345 kr/ 2 pers), en generös och lite slarvigt upplagd charkbricka med ett urval av utmärkta korvar, skinka och ost. Särskilt uppiggade blir vi av de två friterade risottobollarna – arancini – fyllda med nötkött och mozzarella som med sitt krämiga innanmäte blir en fin kontrast till de salta charkdetaljerna. Likaså uppskattar vi hettan från n’duja som serveras på små kex.
Den som i stället väljer bruschettine (169 kr) får två bitar frasigt bröd med god olivolja, där den ena serveras med små avlånga söta datterinitomater, olja och basilika och den andra med syrlig siciliansk aubergineröra, caponata. Väl genomfört och fräscht.
Så långt är allt väl, inte minst i sällskap av ett glas alltigenom ljuvlig sangiovese (190 kr/ glas) som entusiastiskt rekommenderas av en av delägarna.
Ett mindre hack i kurvan uppstår dock vid nästa nivå i måltiden.
Den som föredrar pasta som huvudrätt brukar här i vår nordliga huvudstad kunna räkna med att få en rejäl portion, tillräcklig för att mätta även den som är hungrig. Så är det inte alltid på Bonaccorso, som följer den italienska måltidsordningen trots att prislappen är den samma som om det vore en mer omfattande servering.
Spaghetti Vongole (275 kr) är till exempel en generös tilldelning småmusslor som vilar på ett fåtal pastastrån tillsammans med små tomater och en mustig sås. Väl genomfört i alla detaljer men knappast något som man blir mätt på, utan en mellanrätt i väntan på nästa servering.
Mer rejäl är då maccheroni alla Norma (235 kr) en klassisk pastarätt som här görs med pastarör, tomatsås och krispigt friterad aubergine, strösslad med en rejäl mängd salt ricottaost. En fin kombination där den sötsyrliga tomatsåsen gifter sig lyckligt med krispet från de tunna aubergineskivorna.
Rejält är också dagens kött som en kväll är fint behandlade och underbart mjälla lammrack (345 kr) i sällskap av stekta grönsaker och tät sky. Den som inte ätit sig mätt på pasta och vill komplettera med kolhydrater väljer med fördel en skål patatone fritte (60 kr), lättfriterade potatisklyftor.
Panerad kalvkotlett (275 kr) är i Bonaccorsos version kryddad med oregano, panerad i ströbröd och förvillande lik en en klassisk schnitzel men med siciliansk touche av kapris, citron och sardeller. Caponata (60 kr) är ett rekommenderat och rustikt tillbehör som passar fint därtill, även om vi skulle önskat lite mindre stabbighet och mer omsorg om smaksättningen.
Dessertlistan innehåller förstås tiramisu (115 kr) som här serveras i ett glas och är i krämigaste laget. Någon sprit kan vi inte identifiera men väl en fin kaffesmak och len mascarponekräm. Till detta passar det fint med restaurangens specialare: caffe al pistacchio (52 kr) – en enkel espressoshot med en klick len och söt pistaschkräm från Sicilien. Sockerchock utlovas. Den som vill ha något syrligare och med visst bett bör i stället välja en kula citronsorbet (85 kr) översköljd av en skvätt vodka.
Trots att Bonaccorso ganska nyligen slog upp portarna är det många som redan hittat hit. Kanske lite väl många ibland. En av de första dagarna då Stockholmssommaren når Medelhavstemperaturer är det nästan fullt inne på restaurangen och det ser likadant ut på uteserveringen. Om man sitter långt utanför serveringspersonalens synfält – medan kön ringlar lång till hovmästaren – kan man i vissa fall känna sig lite bortglömd och inte alls särskilt familjär.
Men det är ändå randanmärkningar. Bonaccorso sticker ut i Stockholms italienska krogflora genom en enkelhet och befriande rättframhet som vi kan sakna på andra ställen. Det är sällan särskilt elegant men genomgående utmärkta råvaror som med råge uppväger bristen på tjusiga uppläggningar.
Alla kanske heller inte uppskattar att skäggiga italienska farbröder kommer ut och kollar att man äter upp allt på tallriken men det har onekligen en viss charm och visar att entusiasm ofta vinner över perfektion och elegans.
Läs mer:
Läs fler av Krogkommissionens tester
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
