Uno Östermans 190 välbyggda centimeter böjer sig fokuserat över den skinande vita ytan. Hiphopduon Mobb Deep går på repeat i hörlurarna. Han spänner blicken i minifigurerna framför sig och tungspetsen i mungipan rör sig fram och tillbaka när han styr pucken i mål.
– Yes, utbrister han dämpat, samt ber med en höjd hand sin motspelare, pappa Hans Österman, om ursäkt eftersom målet sattes så lätt och turligt.
Bordshockey har kallats för ”schack i hundra kilometer i timmen”. Två spelare på kortsidorna av ett bordshockeyspel vrider på skjutbara spakar som får gubbar i fasta banor på plastrinken att röra sig.
– Det är en gentlemannasport och det är viktigt att följa reglerna, men det är klart att när du förlorar kan det skrikas, kastas puckar, eller ett par glasögon, säger Uno.
Han har spelat bordshockey sedan han var åtta år, med målet att vinna SM och VM. Gärna flera gånger. Arvet förpliktar, 47-årige pappa Hans är den ende i världen som hittills vunnit tre individuella VM-guld.
– Om inte annat skulle det kännas fint att få vara DEN Österman, inte Junior Österman.
När far och son pratar om sin relation och passion i livet är det med värme i rösten. De sitter nära varandra med varsin kopp kaffe hemma i soffan i en villaförort söder om Stockholm.
– Att jag har ärvt pappas intresse för bordshockeyn har gett mig en stark gemenskap och vänner för livet. När jag haft det tufft, känt mig deppig och så, har jag alltid haft bordshockeyn att luta mig mot, säger Uno.
Trots det har han haft ett tvåårigt speluppehåll i tonåren. Pressen blev för stor och egentligen ville han nog bara göra sin pappa nöjd. Nu, när han har kommit tillbaka, har han gjort det helt av eget intresse, för att han tycker bordshockey är så himla roligt.
– Det är fint att det här är en grej vi gör tillsammans. Vi åker iväg på resor, umgås och tävlar. Vår relation har stärkts av det, säger han.
Hans och Uno har en stor fördel av att kunna träna hemma i vardagen, ha möjligheten att spela en ”först till fem” en sen vinterkväll. Sedan tränar de individuellt också. Minst en timme per dag i intensiva perioder. Som nu före VM i Umeå som inleds 13 juni.
– Hur många pappor får umgås så mycket, och ha ett så stort gemensamt intresse, med sin 20-årige son? frågar sig Hans Österman. Det är en ynnest.
Ni tar sporten på stort allvar?
– Ja, det är kul att det är på allvar. Även om jag blir jävligt irriterad när pappa spelar tråkigt och snålt. Kom igen, liksom! Blir jag sur går jag upp i mitt rum. Men det går snabbt över, säger Uno.
– Man behöver skilja på spelaren och människan, flikar Hans in. Du måste klara av att hata spelaren, men älska människan. Svårast är nog att möta Uno.
En lukt av fönsterputs och svett ligger som ett lock över den stora lokalen på hotellet i Stockholm där Swedish Masters i bordshockey just ska börja denna kylslagna februarilördag. Det är finnar mot svenskar på en is av vit plast.
De 129 tävlande i tröjor av sporttekniskt material står beredda vid spelen i frysta poser med böjda ryggar och fokuserade blickar. Flera välmeriterade internationella spelare från Lettland, Tjeckien, Finland och Ukraina är på plats, liksom kärnan av den svenska eliten.
När alla tävlande på en given signal börjar dra i bordshockeyspelens spakar fylls lokalen av ett högt skrammel. Ett och annat manligt vrål hörs när någon sätter pucken i kassen, eller för all del missar. Även ett fåtal tävlande kvinnor ses bland raderna av män. De hörs av någon anledning inte lika mycket.
På golvet sprids puckarna likt konfetti och från detta grodperspektiv upptäcks den brokiga blandningen av spelarnas bara fötter, tubsockar, tofflor och gympaskor.
Att ”trimma” spelen är vanligt före en tävling. Kugghjul och skåror smörjs försiktigt med silikon, spakarna slipas fria från beläggning med stålull och planen torkas av med fönsterputs för att glidet ska bli lagom.
Bordshockeyn har ingen publik i egentlig mening. Sporten utövas av entusiaster, mestadels män, som själva betalar för resor till olika tävlingar. Det finns med andra ord inga direkta pengar att hämta här. Om du är skicklig vinner du äran och en blank pokal.
Själva spelen sponsras av tillverkaren men verksamheten bygger till stor del på att frivilliga personer engagerar sig och jobbar volontärt.
– Men tänk om man hade kunnat ”gå på bordshockey” på samma sätt som man kan med fotboll, bandy eller dart. Hur stort hade det kunnat vara då? funderar Hans.
Har ni blivit retade någon gång för att ni spelar bordshockey?
– Jag vet ju att det är en udda sport och första tanken är säkert att det är töntigt. Men när jag börjar berätta att jag spelar SM och VM, då blir folk jätteintresserade och vill veta mer, säger Uno.
Pappa Hans börjar skrocka:
– På min tid tyckte en kompis att det var pinsamt att gå med hockeyspelskartongerna genom samhället i Stångby. Han lade sitt i en svart sopsäck och jag gick bredvid med mitt spel helt öppet. Det krävdes väl inget geni att förstå att han också hade ett hockeyspel i sin sopsäck.
För närvarande finns de bästa svenska klubbarna i Lund (Avantgarde Lund), Stockholm (Björkhagen Rangers & NUHL8), Umeå (Umeå HSS), Örebro (Närke Bordshockey & United Stars) och Piteå (Bröderna Grym).
– Vi är som en stor familj som tävlar mot varandra, säger Uno.
Hans Österman hoppas på en återväxt av unga spelare och att bordshockeyn ska bli en livskraftig rörelse. Han skulle gärna se att man återinförde bordhockeyspelen på skolor och fritidsgårdar såsom de fanns förr i tiden.
För en utomstående kan det verka obegripligt hur man orkar stå böjd i timmar och föra en puck fram och tillbaka mellan några gubbar i plast. Tävlingarna bjuder nämligen på långa dagar, från tidig morgon till sen kväll och de tävlande som når så långt som till slutspel kan spela upp till ett 70-tal matcher under samma dag.
Hur mår fingrarna då?
– Pappa får aldrig ont. Jag börjar blöda och naglarna släpper vid nagelbanden. Det spelar ingen roll hur mycket talk eller hudtejp jag använder, säger Uno.
I början av maj är det träningsläger inför SM i en lokal på Södermalm, och där befinner sig delar av den svenska eliten. De tränar taktiska drag och finter som går under namn som Centrifug, Nacka och Spjass.
– Jag brukar ställa upp motspelarna och nöta samma kombination av ”spjassar”, det vill säga centerfinter, tusen gånger, tills finten sitter perfekt. Det handlar egentligen om att sätta ett muskelminne, säger Uno.
Stämningen är uppsluppen och mjukt grabbig. Här möter 68-årige Jerry Wikström, som varit med på varje SM sedan 1982 – med andra ord över fyrtio gånger – den unge Uno, som snart gör sitt nionde.
Jerry började spela som sexåring, mot sina storebröder. Då, på 1960-talet, var det ett fyrkantigt trähockeyspel med tvådimensionella och platta bordshockeygubbar som gällde. Jerry vann SM för superveteraner – 55 år och uppåt – för tre år sedan och hans fru Sissie har vunnit både SM och VM för kvinnor.
– Sissie var jättebra och hon kunde klå många manliga spelare lätt som en plätt. Det retade upp en del machomän, berättar Jerry.
En i gänget, Gustav Fagerberg, har specialbyggt en rullande hög pall som han kan sitta på för att slippa få ont i ryggen när han står böjd över spelet.
– Att vara två meter lång när man spelar bordshockey har sina utmaningar, förklarar han. Han säger sig ha nördat in på tekniska hjälpmedel. Bland annat har han klistrat fast ett nät av halkmatta under sina gympaskor för att få bättre grepp.
Någon berättar om en spelare vid namn Lasse Henriksson, som sydde om en vid tröja med en ögla i fållen, som sydde om en vid tröja med en ögla i fållen så att tyget enkelt kunde lyftas för att täcka handgreppet vid en centerfint. Uno döljer ofta sitt grepp med en hand, andra drar fram tröjan för samma effekt.
SM 2025 spelas i en gymnasieskolas gymnastiksal i Örebro. Bland plintar, innebandymål och rockringar är ett 60-tal spelare mellan 10 och 70 år anmälda. Uno preppar med flytande honung, snus och energidryck.
Sent på eftermiddagen går han så långt som till kvartsfinal, men han är märkbart missnöjd med sin insats. Pappa Hans smyger fram ibland mellan matcherna och viskar taktiska tips i örat på sin son.
Uno nickar beslutsamt, men det räcker inte för att slå motspelaren Olof Blume från Björkhagen Rangers. När förlusten är ett faktum flyger snusdosan in i väggen och Uno går med raska steg mot dörren.
– När Uno vinner känner jag hundra procent stolthet och noll avundsjuka. När han förlorar blir jag såklart ledsen. Jag håller på Uno och Malmö FF, säger Hans Österman.
Utanför kvittrar vårens fåglar uppmuntrande, men de verkar inte ge Uno ljusare tankar. Några kompisar kommer fram och tröstar. När pappa Hans står i finalen mot den favorittippade norrlänningen Oscar Henriksson hänger Uno fortfarande med huvudet.
Hans Österman slutar på en andra plats i SM och när han kommer ner från gymnastiksalens scen med sin guldfärgade pokal skojar han retfullt med sonen:
– Den här går direkt ner i återvinningen, eller ut på balkongen bland de andra priserna.
Uno ler för första gången på en timme.
– I jämförelse med pappas andra priser kanske inte det här betyder så mycket för honom. Det hade ju så klart betytt mer för mig att komma tvåa i SM. Men min tid kommer. Kom igen nästa SM, pappa!
