De nära hundra palestinska fångar som på söndagen utväxlades mot tre israeliska kvinnor hade inte, med den israeliska termen, ”blod på händerna”. De flesta av dem var kvinnor som varit medlemmar i förbjudna organisationer.
Men för de mest militanta bosättarna spelar sådana distinktioner ingen roll. Redan i kvällningen på söndagen, långt innan några fångar släppts, brann bilar och annan egendom i byarna Sinjil och Turmus Aya. En husägare i Sinjil sade till DN i telefon:
– Vi släckte eldarna, men vi kunde inte gå och lägga oss, för de kom hela tiden tillbaka med nya bensinbomber. Det höll på hela natten.
Den lilla byn Sebastia norr om Nablus attackerades av bosättare från det närbelägna Shavei Shomron. Ett ögonvittne berättar för DN:
– När bosättarna kom larmade vi som vanligt folk via mobiltelefonerna att skynda sig ut. Folk med bilar körde iväg med dem för att rädda dem. Soldater kom och sköt tårgas mot oss. Vi kastade sten. En bosättare sköt ihjäl Ahmad Rashid. Han var bara fjorton. Rena mordet.
Häromdagen, med en eftergift till de bägge bosättarpartier som hotar fälla regeringen i protest mot vapenvilan, lät försvarsminister Israel Katz släppa de allra farligaste bosättarna, som varit frihetsberövade i preventivt syfte.
De drygt nittio palestinier som utväxlades mot de tre israeliska kvinnorna släpptes inte förrän klockan två på natten, detta för att försvåra glädjeyttringar i de byar som tog emot dem.
Under de kommande månaderna, om vapenvilan består, kommer många fler fångar att släppas. De flesta av dem kommer att deporteras till andra länder.
Men bosättarnas aktivism handlar bara ytligt sett om fångarna. Avsikten med våldsamheterna är framför allt att varna Israels regering för att göra några eftergifter till Donald Trump eller arabstaterna beträffande Västbankens framtid.
