Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Brassaï. Paris hemliga tecken”
Moderna museet, Stockholm. Visas t o m 4/10
Det är natt i Paris. Dimman ligger tät över de regnvåta gatorna. Restaurangernas neonskyltar speglas i de blänkande kullerstenarna. En clochard lägger sig till ro under Pont Neuf, medan ett ungt par hånglar i en stimmig bar.
Det låter som upptakten till en klassisk film noir, men är i själva verket några av de motiv av fotografen Brassaï som just nu visas på Moderna museet. Mer än någon annan har Brassaï, född som Gyula Halász i Ungern 1899, präglat bilden av de romantiska, bohemiska och dekadenta mellankrigsåren i den franska huvudstaden.
Otaliga fotografer har följt i hans fotspår, men här har vi originalet.
Även själva bilderna i utställningen är original – enligt Brassaïs vilja framställs inga nya printar från hans negativ. De relativt små, emellanåt buckliga bilderna bär med sig en autenticitet som transporterar oss direkt till fotografins formativa år.
Som ung invandrare kom Brassaï till Paris med vidöppna ögon. Han lärde känna konstnärer som Pablo Picasso och Salvador Dalí, och författaren Henry Miller – också de kulturella nomader som hade dragits till staden likt fjärilar till ett fladdrande ljus.
Här mötte han också lokala fixstjärnor som kabaréartisten La Môme Bijou och konstnärsmusan Kiki de Montparnasse, känd bland annat som modell till fotografen Man Ray.
Brassaï fotograferade dem alla. Med sin kamera rörde han sig obehindrat mellan konstnärsateljéer, barer, bordeller, nattklubbar och underjordiska gayklubbar. Hans blick är aldrig exploaterande eller dömande, snarare avbildar han de småtjuvar, prostituerade och uteliggare han möter i ett upphöjt romantiskt ljus.
Att han ens kunde fotografera efter solens nedgång hängde ihop med fotografins snabba tekniska utveckling under 1900-talets första decennier. Men den skimrande stadens alla neonskyltar och gaslyktor hjälpte förstås också till.
Brassaï var helt enkelt rätt person på rätt plats vid rätt tid. Som fotograf fick han uppdrag för såväl den surrealistiska tidskriften Minotaure som amerikanska modetidningen Harper’s Bazaar, samtidigt som han blev något av en hovfotograf för Picasso.
1933 gav han ut boken ”Paris de nuit”, som innehöll 64 bilder från stadens nattliv. Den blev en omedelbar succé, som etablerade Brassaï som en av sin tids viktigaste fotografer.
Det är huvudsakligen dessa fotografier som ingår i Moderna museets utställning. Men här finns också bilder från uppföljaren ”Le Paris secret des années 30” och en serie foton av graffiti och väggristningar som Brassaï tog under sina dagliga vandringar genom staden.
Här såg han ett vernakulärt, folkligt och ocensurerat bildspråk, som han förknippade med den ”primitiva” konst från andra kontinenter som börjat uppmärksammas av tidens konstnärer.
Det är lätt att associera till konstnärer som Dubuffet eller Picasso inför dessa bilder av ansikten, dödskallar, katter, hjärtan och stiliserade signaturer. Som tatueringar på stadens väggar talar de gatans språk, lika rått som uttrycksfullt.
På samma sätt har Brassaïs nattliga bilder etsat sig fast i det kollektiva undermedvetna och populärkulturen. Jag stannar till vid ett motiv från stadsdelen Montmartre som känns bekant – jo, visst är det samma branta trappa som Keanu Reeves trillar nerför i filmen ”John Wick: Chapter 4”.
Brassaïs vision av det hedonistiska nattlivet i mellankrigstidens Paris innefattar såväl glamour som misär, men framstår samtidigt som mer romantisk och godhjärtad än exempelvis generationskollegan Weegees cyniska bilder av New Yorks våldsamma gatuliv.
Under Tysklands ockupation av Paris under andra världskriget släcktes nöjeslivet ned, och Brassaï ägnade sig framför allt åt att skriva och teckna. Efter kriget tog han upp fotografin igen, men motivkretsen bestod nu mer av modefotografi, dokumentära reportage och konstnärsporträtt. 1964 gav han ut en uppmärksammad samtalsbok med vännen Picasso.
Vid sin död 1984 var Brassaï allmänt erkänd som en av 1900-talets stora fotografer. Men det är framför allt dessa tidiga verk som gett honom den statusen. I Moderna museets utställning presenteras de i en mörk scenografi, som antyder en parisisk stadsgata.
I anslutning till utställningen utges även en ambitiös bok, vars reproduktioner bevisar värdet av att se fotografierna i original. Trots att de tryckts i mängder av böcker och vykort är natten svartare, dimman tätare och neonskyltarna mer skimrande i Brassaïs egna vintageprintar.
Läs mer om konst på dn.se
