– Visste du att uttrycket ”pennan är mäktigare än svärdet” faktiskt inte kommer från Shakespeare? säger Julia Quinn och ser uppriktigt förvånad ut.
– Det har jag alltid trott! Nästan allt kommer ju från Shakespeare, om det inte kommer från Bibeln. Jag blev så besviken över att jag inte kunde använda det!
Svärdfrasen myntades under sent 1800-tal av den brittiska författaren Edward Bulwer-Lytton, vilket ställde till med ett kronologiskt gissel för Julia Quinns del.
Som författare till bokserien om den förmögna familjen Bridgerton, som brottas med kärleksproblem, förväntningar och krav i London under tidigt 1800-tal, tar hon sig friheter i fiktionens namn – men strävar samtidigt efter att detaljer och formuleringar ska framstå som autentiska:
– Vid det här laget vet jag allt om hur man tilltalar en hertig, konstaterar den amerikanska författaren.
”Bridgerton”-böckerna utspelar sig i den brittiska aristokratin under den så kallade regency-epoken. Titlar, arv och pengar är avgörande och ett äktenskap med ”rätt” person står högt i kurs. Men samtidigt som mödrarna kämpar sig blå för att gifta bort sina döttrar och söner till värdiga partner, insisterar den yngre generationen på att finna äkta kärlek:
– Jag gillar att skriva in mycket känslor i berättelserna och leva mig in i dem. Jag blir ju kär när mina karaktärer blir kära. Och så gillar jag själv att läsa böcker med humor och lyckliga slut, säger hon när vi ses på Bokmässan i Göteborg.
Julia Quinn, eller Julie Pottinger, som hon egentligen heter, är född i Washington 1970 och hade planer på att bli läkare. Efter att ha släppt tre romaner lade hon dock medicinstudierna åt sidan och satsade fullt ut på författarkarriären.
– Jag fick panik! Alla mina vänner höll på att skaffa sig fina utbildningar, och jag var rädd att jag inte skulle kunna få något bra jobb om jag inte gjorde likadant. Det var en kris. Men det var så dumt tänkt, för jag levde ju redan drömmen. Jag ville skriva, säger hon.
Den första ”Bridgerton”-boken ”The duke and I” kom ut år 2000 (på svenska först 2019, med titeln ”En annorlunda allians”) och succén var ett faktum. I dag är hennes böcker översatta till över 40 språk, förekommer ofta på The New York Times bästsäljarlista och har fått nya generationer att intressera sig för att läsa romance.
I ett avsnitt av ”The Simpsons” finns en underbar parodi där Marge bjuder hem sina väninnor på ”Netflix and chill”-kväll. Damerna bänkar sig i tv-soffan, hinkar i sig gin och tonic, äter bakelser från våningsfat och dreglar över lättklädda ”Bridgerton”-män. Det är så fullt av blinkningar till den brittiska kulturen att man nästan kan höra drottningens tekopp skramla i bakgrunden.
Du är en amerikan som bor i USA. Varför ville du skriva om London under tidigt 1800-tal?
– Jag läser själv aldrig böcker som utspelar sig i USA … Det känns för bekant, på något sätt. Jane Austen och Georgette Heyer (brittisk författare född 1902, reds anm) skapade en subgenre med historisk romance som utspelar sig under 1800-talet – och jag älskar att läsa om den eran. Den känns så sagoaktig, smart och kvick.
På tal om Jane Austen, hur känns det att ständigt bli jämförd med henne?
– Det är en stor ära, förstås. Men jag skulle ju aldrig själv jämföra mig med Jane Austen, det är det andra som gör. Jag var faktiskt nyligen på en weekend på Chatsworth House i England, där de spelade in den ikoniska filmen ”Stolthet och fördom” från 2005 med Matthew Macfadyen och Keira Knightley. Det var otroligt! Jag blev helt överväldigad!
I såväl Austens som Quinns romaner kommunicerar karaktärerna mycket i skrift. Det skrivs kärleksbrev, läses poesi och skvallras via flygblad på stan. Den hemliga skribenten Lady Whistledown och hennes iakttagelser från societetslivet är dessutom ett bärande element i ”Bridgerton”. Hon snokar reda på de mörkaste av hemligheter – och avslöjar dem under pseudonym i sin egen lilla tidning.
– Jag tycker om tanken på att man lade så mycket ansträngning på det skrivna ordet då. Det känns väldigt trevligt. Skulle vi inte kunna göra det igen? säger Julia Quinn.
Julia Quinn gör sin sjunde intervju för dagen, och det märks att många har kommit till Bokmässan i Göteborg för just hennes skull. Köerna till hennes signeringar ringlar sig långa, och många läsare bär inte bara på en roman, utan balanserar ett helt torn av Julia Quinn-böcker i famnen. När hon står på scen är det svårt att ens komma fram för att lyssna.
Sedan 2020 har Quinns fanskara dessutom vuxit enormt. Då hade tv-serien ”Familjen Bridgerton” premiär på Netflix, och den 29 januari kommer en fjärde säsong att få se dagens ljus. Men alla läsare är inte lika förtjusta över filmatiseringen, menar Julia Quinn:
– Vissa är väldigt besvikna. De vill att serien ska följa böckerna exakt, men sådant som fungerar i romaner blir ju inte alltid lika bra på film. Andra är over the moon när det gäller Netflixserien.
Påminner serien om hur det såg ut i din fantasi?
– Nej. Men det tror jag mest handlar om att jag inte visualiserar så mycket när jag skriver. Visst, jag kan tänka ”den här karaktären har den här hårfärgen, och den där typen av kläder”, men jag har inte någon klar bild i huvudet. Men när jag ser det i serien känner jag ofta: ”Åh, det blev ju perfekt! Precis så ska det se ut!”
Vid ett par tillfällen har hon besökt inspelningarna, och häpnat över hur stor produktionen är:
– Det var helt bonkers! Att det som började med bara mig och min dator kan utvecklas till något som sysselsätter hundratals människor, och blivit en del av den globala tidsandan, känns fantastiskt.
Netflixserien är producerad av Shonda Rhimes, en serieskapare som beskrivits som ett samhällsfenomen och ”tv-världens mäktigaste kvinna”. Och inte minst: en opinionsbildare. När Shonda Rhimes produktionsbolag tillsatte rollerna i ”Familjen Bridgerton” präglades processen av color conscious casting, som kan beskrivas som en medveten strategi för att inkludera skådespelare med olika hudfärger och etniciteter.
– Jag tycker att det är underbart. När personer med annan hudfärg än vit inkluderas i historiska berättelser handlar det mest om trauma och svårigheter. Och det är väldigt viktigt att vi skildrar de historierna, men jag har insett hur viktigt det också är att vi berättar historier där de inkluderas i glädjen, kärleken och lyckan, säger Julia Quinn.
Hon talar tydligare och kraftfullare när hon beskriver tanken bakom castingen – som för att verkligen understryka att ämnet är av största vikt:
– Det kanske inte är hundra procent historiskt korrekt, åtminstone inte i ”Bridgertons” fall. Men vi har heller aldrig påstått att vi skriver en historielektion. Och om valet står mellan något som är hundra procent korrekt och något som gör att fler kan speglas och får vara en del av det lyckliga slutet, så väljer jag det senare.
Hon ger mig en speciell blick, som för att förekomma min nästa fråga. Julia Quinn har tagit en årslång paus från skrivandet, till stor del för att kämpa mot bokcensuren och förbuden mot vissa titlar på bibliotek som blivit aktuell i USA sedan Donald Trump tog över makten.
– Nej, du vill inte att jag börjar prata om politik. Men: jag är inte ett fan av den nuvarande amerikanska administrationen. Det är så artigt jag kan formulera det.
Läs fler artiklar av Tara Moshizi och läs fler författarintervjuer
