Bridget Everett om humorsuccén: ”’Somebody somewhere’ ska inte kännas som en vanlig tv-serie”

Tv-serien ”Somebody somewhere” är en slags enhörning. Den borde inte finnas. En lågmäld berättelse om ett gäng kufar som varken ser bra ut eller mördar någon, som gillar att baka bullar till kyrkoträffar och dra dåliga vitsar. Ändå har den gjort succé. Fansen är fulla av kärlek och från pilotavsnittet, som de inblandade egentligen inte trodde på, har det blivit två säsonger och nu kommer den tredje och sista.

– Det här är väldigt mycket mitt eget liv. Hela grejen är att vi inte har velat att det ska kännas som en tv-serie, utan som människor som möter varandra. Vi har jobbat mycket med autenticitet, säger Bridget Everett som spelar huvudpersonen Sam och samtidigt är djupt insyltad i manusskrivandet till serien.

På ett yttre plan är handlingen enkel. Sam Miller är en medelålders kvinna som flyttar hem till Kansas när en av hennes systrar dör i cancer. Där försöker hon hitta ett sammanhang tillsammans med sina föräldrar och den andra systern Tricia, vilket inte är lätt. Istället lär hon känna ett gäng udda queer-existenser som rör sig omkring kyrkan och som gillar musik och alkohol. Hennes bästa vän blir snart Joel, en karaktär som fångat många tittares hjärtan.

– Inspelningen har varit helt fantastisk. Tidigare har jag aldrig haft något namn, inget inre liv. Jag har varit en bifigur eller en gay-servitör. Jag är så tacksam över att få berätta historier om de människor som vanligtvis inte står i centrum, säger Jeff Hiller som spelar Joel i serien.

Skådespelarna ger en digital intervju med en handfull reportrar från hela världen. De kan inte låta bli att fnissa och störa varandra hela tiden, det är uppenbart att de känner varandra väl. Och ett av de viktigaste teman som bär serien är just vänskap. Nu visar det sig att alla inblandade kände Bridget Everett sedan tidigare. De är komiker i grunden och ingår i samma kretsar. I manuset har Everett använt sig av deras faktiska egenskaper, och förstås blandat upp dem med annat.

Upphovsmakarna Hannah Bos and Paul Thureen utgick från Bridget Everetts eget liv, och har samarbetat nära med henne. Everett är komiker och kabaré-artist och har bland annat varit med i flera säsonger av ”Inside Amy Shumer”.

Vänskapen mellan seriens Sam och Joel påverkar deras liv i grunden. De är båda singlar när de träffas och kan dela allt, sova över, ha toadörren öppen, ringa nattliga samtal och följa med per telefon i jobbiga situationer. Det är en vänskap som påminner om den många upplever som tonåringar, men som är sällsynt bland vuxna.

Sen träffar Joel Brad, en kontrollerad kyrkoman, och blir kär. Det är en utmaning.

– Ja, det är svårt för både honom och Sam. Men jag tror att Joel klarar det. Han är medveten om friktionen och han vill försöka komma förbi den. Jag älskar att han vågar prata med Brad om svårigheterna, och att han visar att det är läskigt, säger Jeff Hiller.

Åldern på vännerna innebär också andra förutsättningar. Tricia är skild och har barn som flyttat ut, övriga har kanske haft drömmar om barn som inte fallit in. Det framgår att alla har accepterat sig själva lite mer än de gjorde tidigare i livet.

Men hur stor roll spelar medelåldern för det som händer? Den frågan får Mary Catherine Garrison, som spelar systern Tricia, att nästan hoppa ur stolen.

– Jag är mitt uppe i klimakteriet och jag vill visa att vi kvinnor har blivit lurade! Vi tror att vi ska vissna nu. Men jag känner mig som i en andra pubertet, jag har aldrig varit så vital och relevant och redo att lära mig nya saker. Det är motsatsen till vad jag fått lära mig! Det kan jag förmedla genom Tricia.

Samtalet fortsätter röra sig omkring hur man kan vara en ”riktig människa” på tv. Inte se ut som en fotomodell, inte ha blekta tänder, inte ha en superproducerad känsla.

Sen är det Bridget Everetts vikt också. Hennes stora kroppshydda har funnits med, ibland som ett hinder, men oftast okommenterad. I den nya säsongen blir den plötsligt ett hälsoproblem, och känslan av kroppslig frizon försvinner lite. Varför har de valt att fördjupa sig i övervikt?

– Jag vill egentligen inte att Sams vikt ska vara en del av storyn, säger Bridget Everett och verkar obekväm med frågan. För mig känns det mer som en del av utvecklingen mot att ta hand om sig själv, tycka om sig själv. Sam har svårt med det. Men hon gör stora framsteg.

Vi är som motsatsen till ”Succession” kan man nog säga. Det är ett mirakel att vi fick göra det här, det är inte det vanliga i Hollywood.

Bridget Everetts gäng av vänner tillika kollegor rusar genast ut till stöd och försvar. Det är inte vikten som är avgörande, men det är viktigt att få synas precis som man är. Jeff Hiller beskriver intresset från tittare och att så många är hungriga efter att se sig själva på tv. De vill känna att det finns andra som är krångliga och icke-perfekta. Han menar att det sipprar ner från Bridget Everett, som är rakt igenom ärlig och modig och uppmuntrar de andra i ensemblen att våga vara sårbara.

– Vi är som motsatsen till ”Succession” kan man nog säga. Det är ett mirakel att vi fick göra det här, det är inte det vanliga i Hollywood, säger Jeff Hiller och fnissar.

I den tredje säsongen har Sams och Tricias föräldrar flyttat och lämnat Kansas, vilket ger systrarna en nystart. De kommer ifrån sina gamla konflikter och upptäcker att de nog gillar varandra ganska mycket ändå. Även om Tricia domderar och gapar och bestämmer, är hon ganska rolig. Och även om Sam är stängd och har uselt självförtroende och glömmer saker, är hon lojal och alltid sugen på umgänge.

Bridget Everett håller upp sitt halssmycke framför kameran.

– Här står det GAAO, det står för growth against all odds. Det är vad både Sam och jag håller på med. Tricia pushar henne just nu och Sam försöker hitta lite självrespekt. Hon behöver växa utanför sin instängda box och ta för sig, säger Everett och fortsätter:

– ”Somebody somewhere” är det bästa som någonsin hänt mig. Jag har älskat det. Även de svåra delarna. Nu undrar jag om jag någonsin kommer att få bli en del av något så speciellt igen.

”Somebody somewhere 3” har premiär på Max den 27 oktober.

Läs fler om film- och tv i DN och fler texter av Josefin Olevik