Briljanta brittiska kostymdramat ”Wolf hall 2” skapar svindelkänsla

I teorin var det en nästan hopplös uppgift: att göra den lutherskt inspirerade reformisten och maktspelaren sexig. Men slutresultatet är en förvandling vi kommer att leva med länge – Thomas Cromwell har stigit fram ur historien som en vemodigt attraktiv administratör i hosor.

När Hilary Mantel inledde sin romantrilogi med ”Wolf hall” 2009 var det början på en ny renässans för den historiska romanen. Borta var alla associationer till billig underhållning och bensinmacks-romance. Sviten avslutades med ”Spegeln och ljuset” 2020, bara två år innan Mantel dog.

Romanerna följer Thomas Cromwells uppgång och fall; från misshandlad smedson i Londons Putney till rikets näst mäktigaste man under Henrik VIII. Naturligtvis är det en oemotståndlig dramaturgi som skapar en stark form för romanerna.

Men framför allt är det den akuta närvaron som har gjort böckerna till samtidsklassiker. Det är som om 1500-talet andas, som om varje scen är besjälad. Denna betvingande närhetskänsla är det unika i romansviten ”Wolf hall” och det är lika enastående överfört till tv-serien, inte minst tack vare Mark Rylance i huvudrollen.

Nu har det gått nästan tio år sedan den första delen av BBC-filmatiseringen av ”Wolf hall” kom, serieskaparna var tvungna att invänta att Mantel avslutade sin svit. Den andra och sista säsongen inleds där den förra slutade, med halshuggningen av Anne Boleyn. Året är 1536 och också grundkonflikten är densamma, Henrik VIII behöver en manlig arvinge, alla fruar som inte kan förse honom med en son åker ut med huvudet före – och ibland ryker även själva huvudet.

Cromwells karriär närmar sig zenit. Han har puttat ut fruar, bistått med besluten som dömt dem till döden och skaffat nya livmödrar åt sin furste. Kanske är det just därför, när hans uppstigande är nära att fullbordas, som vemodet blir honom övermäktigt. Skuldkänslorna växer de tysta kvällar när han sitter i sin studerkammare och får besök av den döde vännen kardinal Wolsey.

I sådana scener visar regissören Peter Kosminsky och manusförfattaren Peter Straughan på ett välgörande självförtroende. Klangen av naglar som knäpper mot ett glas är allt ljud som erbjuds; en ensam skådespelare och tittaren själv som får försöka föreställa sig vad det är för milt depressiva tankar som far igenom huvudet på en medelålders man med ofantlig makt.

Om det inte vore så säkert genomfört, kunde det likna en parodi på Bergmanska tystnader och allvar. Men stillheten blir så vacker och meditativ, som en älgvandring korsad med politik och religion på liv och på död.

Långsamt reser sig den dramatiska bågen och någonstans sker den vändning som måste komma. Vändningen är nästan lika osynlig för oss som för Thomas Cromwell.

Egentligen känns det märkligt att referera till ”säsonger” och ”avsnitt”, för den här BBC-skapelsen liknar mer en tolv timmar lång film. Långsamt reser sig den dramatiska bågen och någonstans sker den vändning som måste komma. Vändningen är nästan lika osynlig för oss som för Thomas Cromwell. Tid går, män talar irriterat i gallerier och sedan, utan vidare förberedelse, sker något tragiskt.

Mark Rylance, Oscarsbelönad skådespelare med ett förflutet som konstnärlig ledare på The Globe i London, är så nedtonad att ”Wolf hall” framstår som en dokumentär med arkivklipp från 1500-talet – och som en kritisk kommentar till mer ordinärt kostymfilmsskådespeleri.

Hans nästan extrema vardaglighet i uttrycket besvaras inte av varje motspelare. Å andra sidan blir det snarare en förstärkning av det faktum att Cromwell är en främmande fågel vid Tudorhovet. Damian Lewis gör Henrik VIII till en ganska intagande psykopat; i birollerna blixtrar det till av intressant obehag så snart Alex Jennings som biskop Gardiner är i bild – det är sammanfattningsvis nästan bara förstklassigt skådespeleri.

Cromwell – både Mantels och Rylances – är så oavvislig som identifikationspunkt att det är som om pälsbrämade yllemantlar och dubbla mössor vore mitt eget mode, som om jag sitter till bords med servetten slängd över axeln och diskret visar mitt våldskapital för en särskilt jävlig biskop. Jag känner smärtan när en ung klosternovis hårt avvisar mitt frieri. Jag bevittnar halshuggningen av en drottning jag nyss fört till makten. Sedan går jag tillbaka till jobbet, tyngd och spänd, så som man är vissa arbetsdagar.

Både romanerna och tv-serien sysslar med en undersökning av vad historia är. Är den gamla tiden för alltid förlorad, eller kan den återuppstå? Kan intensiv fantasi föra människor samman, fastän 500 år skiljer oss åt?

Svaret ”Wolf hall” ger är att tiden inte är mer förfluten än vi vill att den ska vara. Det är som om ett halvt årtusende inte alls skiljer oss åt och det är svindlande.

Här är bästa strömningstipsen inför storhelgerna

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Malin Ullgren