Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det är dags att dra en tydlig linje mellan två olika sätt att göra medier.
På ena sidan finns etablerade redaktioner med ansvarig utgivare och faktakontroll. De lyder under medieetiska regler och är möjliga att fälla när det går fel. De är långt ifrån felfria men själva hantverket bygger på idén att verkligheten ska prövas och makten granskas. Ett fel är ett misslyckande som ska synliggöras och rättas.
På andra sidan finns den växande floran av opinionsbildande alternativmedier som främst samlar sig runt ett gemensamt förakt för public service och traditionella medier. De ser sig som modiga sanningssägare, men saknar ofta både medieetik, transparens och fungerande ansvarssystem. Här är det inte sanningshalten som är drivkraften, utan berättelsen. Lögnen, överdriften eller det strategiska utelämnandet av grundläggande fakta blir inte ett problem för dem – det är själva affärsidén.
De börjar i budskapet om hur eliten ljuger, public service är vänster och ’gammelmedia’ mörkar
Med dessa två parallella informationssystem lever vi alltså i dag. I det ena begås misstag, ibland allvarliga, men det finns fortfarande en redaktionell process med riktlinjer och rättelser. Fel ses även internt som allvarliga skandaler. Som när SVT nyligen redovisade hur man hanterade den AI-genererade bilden i Agenda. Processer och rutiner för att rätta, förklara och förändra aktiveras. Felet är inte formatet, utan någonting som ska åtgärdas.
Propaganda och många alternativmedier fungerar precis tvärtom. De börjar i budskapet om hur eliten ljuger, public service är vänster och ”gammelmedia” mörkar – för att sedan leta bevisbitar som stoppas in i en redan färdig berättelse.
Högeropinionsbildaren Henrik Jönssons nya tv-satsning ”100 procent” är ett färskt exempel i denna kategori. Nu med en storslagen satsning och ett team bestående av från sammanhanget kända profiler som Jan Emanuel, Aron Flam och Hanif Bali. Ambitionen är att bli en resurseffektiv ”public service för högerfolk”, och projektet finansieras av ett antal okända investerare. I populismens självbild är man inte en aktör i ett mediesystem, utan huvuduppgiften är att slåss mot ett fientligt medieetablissemang.
Talande är hur Jönsson i podden ”Rak höger” beskriver sin medverkan i SVT:s ”30 minuter”, där han förra vintern avslöjades med att på ett ohederligt sätt ha klippt ihop ett av sina inslag. I dag framställer han intervjun i SVT som en ”slakt” och pekar på det orättvisa i att ett enda ”olycksfall” i hans arbete ledde till en sådan skandal. Undertexten är tydlig: han hoppades att han skulle hyllas som modig sanningssägare, inte granskas. Att tolka kritiska frågor som förräderi och redigering som konspiration säger allt om utgångspunkten för den sortens mediala sanningssägare.
Det är inte förbjudet att göra höger-tv, vänster-tv eller vad som helst-tv
Missförstå mig rätt. Det är inte förbjudet att göra höger-tv, vänster-tv eller vad som helst-tv. Det är delar av ett böljande digitalt medielandskap. Problemet uppstår när opinionskanaler med svagt eller obefintligt medieetiskt ramverk jämförs med redaktioner som prövar verkligheten och granskar makten i allmänhetens tjänst.
De som värnar yttrandefrihet och pressfrihet behöver därför försvara skiljelinjen. Ja, etablerade medier ska kritiseras skoningslöst när de brister. Men vi får inte låta varje misstag bli ännu en pusselbit i berättelsen om att ”alla ljuger”. Den berättelsen tjänar inte sanningen, den tjänar de populistiska krafter som vill ersätta journalistik med propaganda.
Frågan är vilket mediesystem demokratin ska vila på. Redaktörer som prövar verkligheten. Eller ”sanningssägare” vars avsikt är att förvränga den för att manipulera.
Läs mer av Brit Stakston: Skärmkritikerna har fel – lösningen är inte digital detox
