Tittar man ut genom fönstret så här års är det lätt att känna att världen är en stum och spöklik inversion av sig själv. Sådant som nyss grönskade är nu visset, allt ljust har mörknat, upp är ner…
Kanske ligger detta sinnelag närmre till hands för den som öppnat portalen till ”Stranger things”-världen inför premiären av seriens allra sista säsong. Med den känslan i bakhuvudet verkar det nästan osannolikt att det inte skulle ruva ett klibbigt monster under de förmultnande höstlöven. Även vid de mest vardagliga företeelser, som en fladdrande lampa eller en övergiven cykel, förflyttas man till seriens fiktiva skådeplats Hawkins.
Efter snart tio år ska de fyrtioettåriga enäggstvillingarna Matt och Ross Duffer runda av sin skapelse, som blivit ett popkulturellt fenomen och en av Netflix mest strömmade serier någonsin. Inför den femte säsongen är bröderna sentimentala, men eniga om att det är dags att sätta punkt – åtminstone i seriens nuvarande form.
– Det har varit väldigt svårt att ta farväl. Vi har levt med och skrivit fram de här rollfigurerna i tio år, och vi saknar dem redan, säger Ross Duffer.
– Barnen från första säsongen är inte längre barn, och ju vuxnare de blir desto mer rätt känns det att stänga dörren. Vi hoppas att folk ska känna att slutet är oundvikligt och att vi gjort de karaktärer som både vi och fansen älskar rättvisa, säger Matt Duffer.
Under videointervjun sitter duon i varsin fåtölj under färgglada jullyktor. På väggen bakom dem står alfabetet skrivet i feta, svarta bokstäver – en inramning som känns igen från en nyckelscen i seriens första säsong från 2016.
De hundratals miljoner tittare som följt serien vet att den utspelar sig i Reagan-erans Indiana och kretsar kring ett kompisgäng som till en början mest sysslar med två saker: cyklar runt mellan husen och spelar ”Dungeons & Dragons” efter skolan. När en av pojkarna, Will Byers (Noah Schnapp), blir fången i spegelvärlden Upside-down – en förruttnad och kall kopia av verkligheten – skiftar den stilla småstadsatmosfären karaktär och ett kallblodigt science fiction-drama vecklar ut sig.
Centralt för historien är ett mystiskt statligt forskningslaboratorium, varifrån den underliga flickan Eleven (Millie Bobby Brown) rymt.
Efter premiären 2016 var det varken Elevens telekinesi eller de spektakulära monsterjakterna som blev den stora snackisen. Mest av allt uppmärksammades serien för sina utpräglade åttiotalsvibbar: Ser inte de kringcyklande kompisarna ut exakt som gänget från ”E.T”? Och det mystiska ägget som stadens sheriff får syn på i skuggvärlden – vart har man sett det förut? (Rätt svar är i någon av Alienfilmerna)
Skaparduon har varit helt öppna med sina största inspirationskällor redan från början. När de pitchade serien för diverse produktionsbolag (”Stranger things” lär ha nekats minst femton gånger innan den plockades upp av Netflix) hade de skapat ett slags moodboard:
– Det var som en fejk-trailer, ett hopklipp från en massa filmer från olika eror. Det var ”E.T.”, ”Närkontakt av tredje graden”, ”Altered states”…, berättar Ross Duffer.
Enligt fansen var det inte bara ännu en berättelse placerad i åttiotalet – den såg verkligen ut att vara inspelad då. Förutom en tydligt Spielbergsk produktion är berättelsen fylld till brädden med tidsenlig rekvisita: barnen pratar i walkie-talkies, hänger på stadens arkadhall och diggar The Clash på kassettbandspelare. Permanentade frisyrer trängs med ryska skurkar, och när huvudpersonen Will ska sätta ord på känslan av att stå mittemellan verkligheten och monstrens värld säger han sig vara ”fången, liksom instängd mellan skivorna i en view-master”.
Kritikerna anklagade ”Stranger things” för att ägna sig åt ett slags nostalgiskt och riktningslöst fetischiserande av åttiotalet, utan att nå längre än till en charmig imitation.
Just detta verkar skaparna själva ha velat akta sig för. I en tidig manusskiss för serien, formaterad som en kantstött Stephen King-roman med arbetsnamnet ”Montauk”, gör bröderna Duffer gällande att de humoristiska nostalgidetaljerna ”aldrig får överskugga berättelsen eller karaktärerna”.
– Vi båda blev förvånade över hur mycket fokuset hamnade på olika referenser. Jag skulle inte säga att vi är nostalgiska för den specifika eran, utan mer för en viss berättarstil, säger Matt Duffer.
Faktum är att bröderna Duffer, födda i februari 1984, bara minns några få år av decenniet i fråga. Men uppväxten i den mellanstora staden Durham i North Carolina var insvept i åttiotalsfilm: minst en gång i veckan blev de medtagna av sin pappa på bio, och i åttaårsåldern fick de en filmkamera i present. En av de första Dufferproduktionerna är en Gudfadern-remake runt 1993: en trilogi med brödernas gosedjur i huvudrollerna.
Bland sina jämnåriga kamrater var de ensamma om filmintresset.
– I Durham handlar allt mest om sport, alla är intresserade av collegebasket. Så väldigt få av våra vänner var intresserade av film. Men vår pappa var det, och han lät oss se precis allt, även det som kanske inte var så lämpligt för barn, berättar Ross Duffer.
Brödernas första stora filmupplevelse var Tim Burtons ”Batman” från 1989, med Michael Keaton och Jack Nicholson.
– Det var så tydligt att det fanns en visionär där bakom, med en tydlig stil. Det var efter den vi blev besatta av regissörer och att berätta historier, säger Matt Duffer.
När bröderna började skissa på ”Stranger things”, runt 2013, hade de tröttnat på den cynism och de antihjältehistorier som drev populära serier som ”Sopranos” och ”Breaking bad”. De ville åt ett mer rättframt berättande, sådant som de sett komma ur Steven Spielbergs produktionsbolag Amblin. I ”Stranger things” finns inga grumliga avsikter eller sarkastiska dialoger, det råder inget som helst tvivel om vem som är ond eller god.
– Vi var fortfarande i efterskalven av Tony Soprano och Walter White. Vi älskade de serierna, men vi saknade optimismen, uppriktigheten, och humorn, som finns i Amblin-filmerna. Den typen av berättelser var svåra att hitta på tv då, säger Matt Duffer.
– Så det var egentligen målet med serien, att återinföra det i kulturen.
Trots att åttiotalsnostalgin har dominerat mediebevakningen om ”Stranger things”, har serien också ofta lyfts fram som en kärleksfull hyllning till utstötta ungdomar. Hawkins hjältar är, också självutnämnda, nördar som gömmer sig från skolans mobbare och kämpar för att passa in. Serieskaparna verkar känna igen sig i dem.
– High school var nog de svåraste fyra åren i mitt liv, till och med mer utmanande och skrämmande än att göra den här serien. Livet kommer aldrig att bli svårare än den perioden, säger Matt Duffer.
Den uppochnervända världens fasor växer i de senare säsongerna till en allt tydligare metafor för ångest och depression: en av seriens mest berömda sekvenser är den när tonåriga Max (Sadie Sink) flyr från monstret Vecnas psykiska terror. Scenen ackompanjerades av Kate Bushs ”Running up that hill”, den då 37 år gamla låten som klättrade på musiktopplistor under 2022.
– Visst är nostalgin en viktig faktor, men ”Stranger things” talar också till en mycket yngre målgrupp som identifierar sig med de unga huvudpersonerna, som kämpar för att hitta sin plats i världen, att ta reda på vem man är, möta förväntningar från samhället, sina föräldrar och kompisar, säger Matt Duffer.
Det är så bröderna vill att ”Stranger things” ska bli ihågkommen, som en uppväxtskildring för outsiders. Kanske finns här en liten oro över seriens eftermäle: kan en succéserie med hundratals miljoner strömningar fortsätta tala till unga outsiders?
– Jag hoppas att folk, trots det stora antalet tittare och att Netflix blivit så stort, kommer att minnas ”Stranger things” som en udda liten serie om outsiders som fick en chans, säger Ross Duffer.
När ni ser tillbaka på allt nu, känner ni att ni har lyckats hålla fast vid er ursprungliga vision?
– Både ja och nej. Att skapa film och tv är att verkligen är ett samarbete, säger Matt Duffer. Det var tänkt som en ännu mörkare serie med åldersgräns, men förvandlades med tiden till att bli mer PG-13 (att titta på tillsammans med sina föräldrar, reds. anm.) – även om det blivit rätt mörkt nu mot slutet.
Vad som väntar tvillingarna nu är inte helt klart, men de är redan i startgroparna för en ”Stranger things”-spinoff som ska kretsa kring nya karaktärer. Därtill har de slutit ett fyraårigt avtal med Paramount, vilket antyder att fokuset framöver är att skapa berättelser för vita duken. En sak är de säkra på: de ska hålla ihop, till skillnad från många filmskapande brödrapar före dem.
Jag tänker på bröderna Coen, Hughes och Safdie…
– Jag vet! Det är så sorgligt, säger Ross Duffer.
Ska man vara orolig för er också?
– Vi pratade faktiskt igår kväll om hur vi inte förstår varför alla dessa bröder splittras. Men ja, man vet aldrig vad som händer nu när ”Stranger things” är över, skojar Ross Duffer.
– Men vi har arbetat tillsammans så länge att det är en fruktansvärd tanke att göra det solo. Det var någon gång när Ross behövde gå ut för att ta ett telefonsamtal under inspelningen, och då fick jag panik. Det kändes som att jag hade förlorat en kroppsdel, säger Matt Duffer.
