Bröllopet från helvetet blir en skum häxbrygd

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Something very bad is going to happen” är en bröllopsfeberdröm med inslag av uppstoppade djur, en otäck halmgubbe, eventuellt en seriemördare och alldeles uppenbart kusliga svärföräldrar.

Serien är upplagd som en nedräkning till vigseln mellan unga och förälskade Rachel (Camila Morrone) och Nicky (Adam DiMarco, bekanta från andra säsongen av ”The White Lotus”). Redan första avsnittets framåtblickande prolog utlovar en blodig historia. Paret ska gifta sig i Nickys lyxiga barndomshem, någonstans norr om New York. Redan på bilresan dit börjar Rachel se varningstecken, som om universum försöker meddela henne att giftermålet är en dålig idé.

Ute är det vitt och flingorna faller, vilket ger en känsla av insnöad fångenskap. Inne är det murrigt med många åkningar som följer Rachels upptäcktsfärder genom den labyrintlika enplansbyggnadens långa korridorer, vidare förbi stängda dörrar och dova lampor, fördragna gardiner och mörka träslag. Även dagtid är det grått och disigt. Man liksom kisar sig igenom hela serien och dras in i ett sömndrucket berättartillstånd som helt verkar sakna nyktert normalläge.

Det börjar skumt och blir snabbt skummare. Drömmandets stämningar och logik har länge intresserat konstnärer – inom filmen alla från Salvador Dalí, Luis Buñuel och Jean Epstein till Federico Fellini och David Lynch. Är det svårare att spegla drömstadiet i serieformat? Inte nödvändigtvis, men visst medför det episodiska formatet andra rytmiska förutsättningar och utmaningar.

Spöklika återblickar och läskiga videobandsavbrott komplicerar Rachels försök att sätta fingret på vad som är på tok. Är det en offerrit i görningen? Ett extremfall av nerver? Är det självaste satan som är bröllopsplanerare? ”Jag tror inte på övernaturliga saker, kosmisk hämnd och förbannelser”, sägs det vid ett av många trevande försök att lista ut vad som egentligen pågår.

Problemet med den här sortens mysterium är att de sällan blir mer intressanta än svaren som ges. ”Släkten är värst” eller ”Sekten är värst” – vad det nu än rör sig om fortsätter det rotas runt bland dysfunktionella familjer, överklassfobier och ärftliga våldsamheter. Serien liknar emellanåt en mellanstark häxbrygd av kritikerkramade skräcksuccéer som ”Get out” (2017, ”Hereditary” (2018) och ”Longlegs” (2024).

Referenstätt ja, men vissa berättelser är som blandband. De säger mer om upphovspersonernas favoriter än deras sätt att se på världen. Således påminns man om nyligen avslutade ”Stranger things” (2016–2025), den nostalgiska storsuccén av bröderna Duffer vars bolag Upside Down Pictures även står bakom denna serie. Nischen verkar vara att ta rygg på andra.

Lik förbannat är ”Something very bad is going to happen” tillräckligt välgjord och suggestiv för att man ska vilja kolla vidare och se något väldigt dåligt hända. Till sist inser man att det dåliga är själva serien. Inte ens väldigt dålig – nej, inte så extremt, inte så färgstarkt – utan bara precis lagom för att man ska gäspa och rycka på axlarna.

Fler film- och tv-recensioner i DN