Vilhelm Bromander har spelat i många olika band och konstellationer sedan han dök upp på den svenska jazzscenen kring 2010 men det var först 2023 som han slog på stort, samlade ihop en storgrupp och gav sina kompositioner det utrymme de förtjänade. ”This forever unfoldning moment” blev en riktigt rik skiva, i den genre som brukar kallas andlig jazz men som i Sverige kanske mer hänger i ihop med det som hände under 70-talet när invandrade musiker, influenser från proggen och jazzen skapade en ny subgenre som kanske borde kallas etnoproggjazz.
Nya ”Jorden vi ärvde” tar vid med fyra nya långa spår som alla på något sätt griper över jazzhistorien. Här finns referenser till Pharoah Sanders, Charlie Haden och Don Cherry men också till Arbete och Fritid och Bernt Rosengren. Tematiskt ligger skivan också nära 70-talet. Bromander har gjort en skiva för sina barns skull, för planeten och samhället de ska ärva. Sådant kan bli pajjigt, men åtminstone första spårets dynamiska och molliga mässa över jordens tillstånd går verkligen att tro på. Tonspråket andas desperation och sorg. Fina solon från de många blåsarna avlöser varandra. Här medverkar bland andra veteranen Christer Bothén och den yngre stjärnan Elin Forkelid. Även ”Erde” är sorgevacker.
Att få det svåra att låta lätt. Eller att få det lätta att låta svårt. Jazzmusiker är tyvärr bra på båda grejerna. På tredje spåret ”For Dewey” blir Bromander för konform och frestas för mycket av sin kunskap men hämtar upp det igen med avslutande och episka ”Calliope”. Totalt sett en riktigt stor skiva.
Bästa spår: ”Calliope”
Läs om fler skivor som blivit månadens jazz och alla texter om musik
