Anirudh Jaiswal är en vältränad kille som kommer till Akhara Goswami Tulsidas varje morgon – det är så träningslokalen under bar himmel kallas.
Han dyker upp samtidigt som en lektion i yoga pågår längre bort på flodbanken och en yngre kille fiskar med en magnet efter mynt som kastats i Ganges.
– När jag var liten sa min pappa åt mig att gå upp tidigt varje morgon och gå hit. Så det har blivit en tradition. Men det här gymmet har funnits sedan min farfar var ung, säger den träningsvillige hobbybrottaren.
I sanden under taket som ger skugga från den starka solen får Anirudh Jaiswal dagligen tillfälle att mäta sina krafter med likasinnade – tills tävlingsbrottarna dyker upp med sin tränare vid åttatiden och tar över aktiviteten.
Tidigare deltog 19-åringen i turneringar, men det har han slutat med.
– Viktigast är att få frisk luft, sinnesfrid och en vältränad kropp. Därför kommer jag hit.
Av den anledningen vore det också otänkbart för honom att byta utegymmet mot någon av stadens moderna gym.
– Där är det fullt med folk inomhus i samma rum och det finns ingen naturlig luft.
– När jag tränar här på morgonen blir jag full av energi och det går lätt att arbeta under dagen, säger han.
Men först går han och en träningskompis med hackor och luckrar upp sanden så att den blir mjukare att landa på.
Sanden är blandad med senapsolja, gurkmeja och andra ingredienser som används inom ayurvedisk medicin – en alternativmedicin, som i väst ofta ses med skeptiska ögon eftersom det saknas vetenskapliga belägg för att den kan bota sjukdomar. Men 19-åringen menar att blandningen i sanden bidrar till hans välbefinnande.
– Sanden ger oss kraft, säger han, innan han börjar träningspasset genom att ställa sig i brygga och mjuka upp nackmusklerna.
Han har hört talas om att i Europa brottas man inomhus på mattor i stället – och det kan man göra i Indien också.
Brottningens popularitet växer i världens folkrikaste land. De senaste åren har medaljerna i internationella mästerskap börjat ramla in i en strid ström. Totalt har Indien tagit sju OS-medaljer, två silver och fem brons. Och år 2010 blev Sushil Kumar den förste indiske brottaren som vann ett VM, i fristilens 66-kilosklass.
De första spåren av brottning i Indien kommer från långt före vår tideräkning. En tidig form är känd som ”malla-yuddha” (närstrid) och därefter spreds brottningen i olika former till många delar av norra Indien. Kungar och prinsar beskrivs ha organiserat brottningsturneringar för att få underhållning.
Genom åren kom brottningen att få olika namn på olika språk i norra Indien. De ursprungliga matcherna ägde rum på bäddar av lera – till skillnad mot de mjuka mattorna som användes i Europa.
Professionell brottning som show dök upp i Europa på 1830-talet när brottare började turnera för att visa upp sig. Grekisk-romersk stil föddes först, innan fristilen också introducerades på OS-programmet 1904.
Det var ungefär då Indiens första moderna brottarstjärna dök upp.
Den fria stilen, där benen aktivt får användas, är den stil där indiska brottare låtit tala om sig. Och det är fristilen som brottarna vid utegymmet i Varanasi praktiserar. Vid sju på morgonen när solen redan står högt är träningen i full gång. I skuggan under taket tar de grepp och kastar varandra i sanden.
Andra lyfter vikter. Som Anuj Kumar Pandey, en 23-åring som säger att han är här för att bygga muskler. Han förklarar skillnaden på Akhara Goswami Tulsidas, som funnits på platsen i generationer, och på moderna gym inomhus.
– På det här gymmet har vi kontakt med moder jord, vi tränar direkt på marken. Och det gör oss gott. Den här platsen är helig för oss, säger han.
Anand Shankar, en 28-åring som kommit hit i över 15 år, fyller i:
– Vi som tränar här tar inga kosttillskott, vi äter inte snabbmat, bara ekologiska ägg, inte ägg från fabriker. Vi äter ost, klarat smör och dricker mjölk. Vi är starkare än de som går på moderna gym.
Att det liknar ett gym från gångna tider bidrar bara till känslan av äkthet, menar han.
Liksom att tvåhundra brottare fortsätter att träna i sanden under taket varje dag.
