Vid vilken ålder bör en person kunna straffas för brott? Det är en av de evigt debatterade samhällsfrågorna. Men diskussionen tenderar att kränga fram och tillbaka beroende på åt vilket håll opinionens vindar blåser.
I 1864 års strafflag särbehandlades unga lagöverträdare med hänvisning till att de inte ansågs fullt utvecklade och tillräkneliga, därför skulle de heller inte straffas. Lite drygt 100 år senare fastslogs straffmyndighetsåldern till 15 år. Där har gränsen legat sedan dess.
Nu flaggar regeringen för att en sänkning av straffåldern är på gång. Ett argument som lyfts av företrädare för Tidöpartierna är att gränsen är lägre i flera europeiska länder. I Tyskland ligger den på 14 år och i Frankrike är det 13 år som gäller.
I Danmark, ett land som Sverige ofta sneglar på när det gäller kriminalpolitiken, sänktes straffåldern 2010 från 15 till 14 år. Den danske kriminologen David Sausdal som är baserad vid Lunds universitet säger att argumenten då var ungefär desamma som hörs i Sverige i dag.
– Alltså ett fokus på att barn under den straffbara åldern begår brott och utnyttjas av gäng på grund av deras straffrihet, säger han.
Knappt två år senare justerades dock gränsen tillbaka till 15 år igen, detta i samband med ett regeringsskifte i landet.
– Den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen pekade på att det inte hade haft avsedd effekt och, framför allt, att man inte ska behandla barn som kriminella utan som, ja, barn.
David Sausdal säger att kriminologer kunde se att sänkningen hade motsatt effekt – följden blev att kriminaliteten bland de unga ökade marginellt. Några avskräckande effekter kunde inte noteras, vare sig på individuell eller generell nivå. En rapport från Århus universitet som synade följderna av sänkningen visade också att de dömda 14-åringarna presterade sämre i skolan.
Enligt David Sausdal är det komplicerat att svara på vad straffmyndighetsåldern har för betydelse för brottsligheten.
– Om jag skulle ge ett svar, så vore det samma svar som gäller för diskussionen om hur straff fungerar i allmänhet; nämligen att hotet om hårdare straff – särskilt när vi talar om straff för unga i och kring gängmiljöer – har liten betydelse.
Han konstaterar att nära nog alla erfarenheter pekar mot att en sänkning av straffåldern är ineffektiv, inte sällan till och med kontraproduktiv, och dessutom mycket kostsam för skattebetalarna.
– Det är faktiskt skamligt. Både danska och svenska politiker vet uppenbarligen att deras nästan religiösa lust till konstanta straffökningar går rakt emot vad de också innerst inne vet.
Att politiken ändå vill driva igenom sänkningar av straffmyndighetsåldern beror enligt David Sausdal sannolikt på att man framför allt vill blidka sina väljare, trots att man vet att åtgärden inte gör någon skillnad.
– Visitationszonsdebatten är ett bra exempel på exakt samma problematik. Här har man insisterat på att införa dem, trots att nästan alla erfarenheter och experter på området pekat på att det är ineffektivt. Och nyligen såg vi att resultatet av 400 visitationer gav nästan ingenting – bortsett från en gigantisk kostnad och onödig tidsåtgång, som polisen kunde ha använt bättre till annat arbete, säger han.
David Sausdal säger att frågan om straffmyndighetsålder även diskuteras i Danmark, men han ger inte mycket för diskussionen.
– Generellt präglas dansk rättspolitik av en förvånande brist på kunskap och professionalism. Det är en plats där magkänslor regerar. Det är de kriminellas offer och det danska rättssystemet som får betala priset för en extremt expansiv men icke kunskapsbaserad rättspolitik.
Läs mer:
Dramatisk ökning av antalet barn under 15 år som ställs inför rätta
Från ungdomsvård till mångåriga fängelsestraff – så olika döms minderåriga
