Brottsutredaren: ”Det är trendigt att vara gängkriminell”

Det är några dagar kvar av sommarlovet. I ett förhörsrum på häktet sitter Luay Mohageb mittemot en kille med fjun på överläppen, misstänkt för att driva ett mordkommando.

Men det är inte bara den låga åldern som får Luay Mohageb att undra hur tonåringen hamnade här, så han lutar sig framåt och frågar:

”Du är 16, medelklasskille. Villa? Bra inkomst. Du verkar ha föräldrar som bryr sig om dig, och en bra relation till dina syskon. Flickvän, stabilt och så där?”

Killen nickar, men rättar en detalj. Han bor i radhus, inte villa.

Luay Mohageb ger sig inte utan vill försäkra sig om att killen begriper att detta inte är som på film, eller i något tv-spel. 16-åringen är på riktigt misstänkt för att ha beställt mord, kidnappningar och vapenaffärer av ännu yngre killar mot betalning. Likt en tonårig Rawa Majid.

”Det blir inte mer allvarligt än så här”, förklarar Luay Mohageb.

”Nej”, instämmer tonåringen.

16-åringen är inte något unikt fall. Luay Mohageb är utredare inom polisen och ser hur allt fler medelklasskillar aktivt söker sig in i gängkulturen och utanförskapet. Imiterar ortensvenska, drar på sig balaklava och becknarväskor och vurmar för vapen och våld.

– Detta är ungdomar som har alla möjligheter i världen. Absolut inte miljonprogramsområden, trångboddhet, fattigdom eller andra vanliga socioekonomiska förklaringsmodeller, vilket gör det surrealistiskt. När jag gör husrannsakan hemma hos dem tänker jag att vad gör jag här?

Det här tycker Luay Mohageb är så viktigt att han under stora delar av sin fritid medverkar i Youtubekanaler, poddar och intervjuer för att vittna om den nya verklighet som han möter och som få utanför har en inblick i.

Först kom mamma Huda från Etiopien till Sverige, sedan anslöt pappa Muktar. Efter en tid bosatte paret sig i en förort norr om Stockholm men år 1995, när Luay och hans storasyster var små, flyttade de till ett radhusområde i Vallentuna. Det var ett strategiskt val, föräldrarna ville ge barnen samma uppväxt som deras svenska vänner, berättar Huda.

Luay och hans syster skulle lära sig tala ordentlig svenska och integreras på riktigt i det nya landet. Få en förståelse för Sverige och samhället.

– På julafton kom tomten, säger Huda.

Men familjens eget integrationsprojekt var tufft för Luay Mohageb. Från förskoleklass upp till nian var han den enda mörkhyade killen på hela skolan och fick vänja sig vid att elever kom fram, kände på hans afrohår, grimaserade och torkade av handflatorna på sina byxor.

Lärare kunde inte uttala hans namn och en av dem förutsatte att hans välskrivna uppsatser var plagierade.

En dag puttade en kille fram en yngre pojke mot Luay och väste ”kom igen, fråga då!” och så tvingades Luay, tolv år gammal, svara på frågan om hans sperma var svart.

– Var det rasism? Nej, det säger inget strukturellt om det svenska samhället. Jag och min syster var helt enkelt först, i en brytningstid. Ingen annan såg ut som vi, säger Luay Mohageb.

Att ständigt sticka ut, i en ålder då man bara vill vara som alla andra, var prislappen för hans uppväxt. Ingenstans kände han sig hemma och i mötet med jämnåriga från Etiopien kände han sig som en utomjording.

– Jag var för svart för de vita, och för vit för de svarta.

En kväll när Luay Mohageb kom hem och skulle lägga sig började rummet ändra karaktär. Han kände inte längre igen väggarna, teven och garderoben. Hjärtat dunkade och ett starkt obehag rullade in. Var fan är jag? Håller jag på att bli galen?

Ute i vardagsrummet satt föräldrarna ovetande och tittade på tv.

Luay Mohageb slängde av sig kläderna och hoppade in i duschen för att försöka komma till sans igen, men spydde rakt ut. I efterhand har han förstått att det var panikångest, men där och då förstod han ingenting, inte heller att det fanns hjälp att få, utan han försökte bara skura bort spyan. Doften av Barnängen ersatte tillfälligt doften av panik.

Mamma Huda, som sitter med och lyssnar när Luay Mohageb berättar om sin barndom, kupar händerna och låter ansiktet sjunka ner i dem.

– Du var utsatt. Än i dag undrar jag om vi gjorde rätt val, säger hon.

Luay Mohageb avbryter tvärt.

– Mitt psykiska mående är ingen recension av ditt moderskap. Jag vill inte ändra någonting, allt har bidragit till där jag står i dag.

Efter gymnasiet och insikten om att pojkdrömmen att bli fotbollsstjärna inte skulle slå in, började Luay Mohageb arbeta med försäljning. Han vantrivdes. En dag skickade hans dåvarande flickvän ett sms som skulle visa sig bli livsavgörande. Hon tipsade om att Polismyndigheten sökte personal som kunde svara på samtal till 114 14, polisens telefonnummer för icke akuta ärenden. Luay Mohageb sökte, trots att det var en främmande tanke.

– Jag kunde bara inte se mig där. Jag trodde också att alla hade gått Polishögskolan och visste inte ens att man kunde bli civilanställd.

Att svara i polisens telefon innebar att en ny värld öppnade sig.

– Jag kom ur min bubbla och lärde mig om livet. Om Sverige, och om människor.

Bland alla som ringde in och anmälde att de hade tappat bort sin plånbok eller att det flög rosa elefanter utanför bostaden – ja, det är ett verkligt exempel – fanns livsöden som fastnade. Till exempel den dementa damen som ringde så många gånger varje dag att alla som svarade lärde känna henne.

Luay Mohageb avancerade snabbt och blev år 2020 ungdomsutredare och sedan årsskiftet är han på avdelningen för grova brott. Numera är han stolt över att inte vara som alla andra och när en person lade ut hans bild på sociala medier med kommentaren ”Varför ser en brottsutredare ut som sinnebilden för en gängkriminell?” svarade Luay Mohageb ”Hahahaha” och spred den vidare.

Mamma Huda börjar också skratta.

– Jag som hade gjort så fina flätor på dig!

Luay Mohagebs tillvaro fylls av jobb, av en fritid där han pratar om jobb, och några vändor till gymmet eller för att ta en öl med kompisar. Men han tycker om att vara ensam och samla tankarna. Annars blir det lätt att de bubblar över.

Många andra inom polisen ser ut att heta Göran och vara 50 år. Luay Mohageb ler vid sin egen liknelse, men ser plötsligt allvarlig ut.

– Göran är precis den typ av polis som de gängkriminella hatar. Eller snarare, har lärt sig att de ska hata.

”Ända sen jag varit liten har jag velat bli en G”, rappade den numera avlidne artisten Nils ”Einár” Grönberg.

G refererar till gangsterkulturen – och Einár innebar en brytpunkt i svensk tonårskultur.

– Det startade 2018. Innan dess var det töntigt med svenska killar som pratade ortensvenska. Med Einár blev det coolt och förknippades med glamour. Han promotade en gangsterkultur som sakta men säkert började äta sig in, säger Luay Mohageb.

Det är ett nytt samhällsproblem som landar på Luay Mohagebs bord på jobbet. Killar födda i Sverige som fått alla chanser att lyckas, men som väljer att göra en omvänd integrationsresa och söka sig till ett frivilligt utanförskap där man fascineras av våld och snabba cash. Och där man föraktar samhället.

– Det är trendigt att vara gängkriminell, ha prokriminella värderingar, vara våldsam och supermaterialistisk. Hur är det möjligt, i ett land som Sverige? Jo, de här killarna har vuxit upp i en kultur där de ser hur detta accepteras, firas, glorifieras och ger så mycket belöning att de imiterar det.

Sociala medier är navet som gör det möjligt, och som allt roterar kring. Ungdomar berättar för Luay Mohageb i förhör hur de plötsligt blev tillagda i en gruppchatt på exempelvis den krypterade appen Signal, och några klick senare befann sig mitt i ett grovt kriminellt, digitalt rum där jobb, så kallade rusher, bjuds ut mot betalning.

Som ett Blocket, fast för morduppdrag.

Och när polisen går igenom en mobiltelefon hittar de ofta bara ännu mer. Ett helt nät av inblandade tonåringar, av nya brott och nya planer.

Så var det i somras. Polisen fick information från socialtjänsten om att fyra ungdomar hade tagit pendeltåget till Stockholm city för att leverera ett vapen. Samma dag kom Luay Mohageb tillbaka från semestern och fallet landade på hans bord.

– Jag såg hur chat efter chat rullades upp och det knöt sig i magen. Det var killar födda 2006 och 2008 som skrev och jag såg vad det första uppdraget var: gå in i ett område och skjut valfri person som har Guccikeps eller en dyr jacka på sig, säger Luay Mohageb.

Vad är det då som gör ostraffade ungdomar med bra uppväxt mottagliga för det här? Varför stannar de ens kvar i blodiga gruppchattar?

– Jag tror det är en fascination för gangsterkulturen som skapats i Sverige under de senaste fem åren, via gangsterrappen och sociala medier där kriminella visar upp sig och sina kommersiella attribut. Detta har unga tillgång till, i sina mobiler, i fickan, dygnet runt. Det öppnas en portal till deras påverkbara hjärnor och föräldrarna har ingen aning, säger Luay Mohageb.

Han gör en liknelse med IS-krigare som indoktrineras att åka och strida för terrororganisationen. Eller högerextrema som till slut går in på en skola och hugger ihjäl någon.

– Det är samma radikaliseringsprocess som sker bland gängkriminella. De dras inte in, de rekryteras inte. De står aktivt i kö på sätt som vi inte sett tidigare.

Den normala vägen där man går i skolan och sedan jobbar sig upp är förstörd för många unga i dag, säger Luay Mohageb. I stället vill de ha pengar, status och high life direkt.

– Att då be någon att sätta sig i skolbänken och fokusera på sin utbildning, eller ställa sig vid bandet på Volvo, är extremt svårt. De är inte intresserade.

Även tjejer är med i den här kulturen, även om de sällan håller i vapnet. Det har blivit status att vara ihop med en gangster som har makt och snabba cash, beskriver Luay Mohageb.

Pengar som gärna spenderas på Östermalm i Stockholm.

En fredagskväll i januari när festklädda människor är på väg till stans nattklubbar, går Luay Mohageb tillsammans med DN och pekar ut vilka märkesbutiker som brukar dyka upp i polisutredningar. Till exempel NK, där övervakningskameror ifjol fångade hur en gängkriminell 16-åring handlade en exklusiv jacka, kort efter att han skjutit en 15-åring i huvudet mot betalning. Eller Gucci och Haglöfs, två av flera märkesbutiker med kläder som gängkriminella gärna visar upp sig i.

Plötsligt fryser Luay Mohageb till, utanför butiken Moncler nära Stureplan. Han blickar upp mot en skyltdocka i naturlig storlek som är klädd i balaklava, handskar, svart jacka som påminner om en skyddsväst, svarta byxor och svarta skor.

– Det här ser ut som någon som är på väg att skjuta någon. Precis så ser de ut, säger Luay Mohageb.

Visst, han erkänner att han är arbetsskadad. Men:

– Den här skyltdockan är inte tänkt att imitera en skytt, det intressanta är de gemensamma referenspunkterna. Så här ser skyttar ut och ungdomar vill se ut som en, även om de bara tycker det är snyggt.

Är den här stilanalysen inte bara moralkakor då? Ett utslag av samma sorts vuxenpanik som tidigare pekat ut videovåld, hårdrock och actionfilmer som orsaker till ungdomens förfall?

Luay Mohageb sväljer en suck, och slår ut med händerna.

– Det är bra att du tar upp de där invändningarna för de får jag höra hela tiden. De har blockerat en seriös diskussion i flera år.

Skillnaden är att gangsterkulturen samvarierar med verkligheten, säger han. Den är ingen film som går att stänga av utan det är verkliga personer som suttit frihetsberövade och som kommer ut, som rappar om riktiga namn och begår riktiga brott.

Drill är slang för att skjuta eller knivhugga någon. Det är också namnet på en musikgenre som kallats ”världens farligaste musik”. Internationell polis har både använt texter ur drill-låtar i polisutredningar om grova brott och fått videor borttagna från Youtube eftersom de ansågs uppvigla människor.

Luay Mohageb älskade drill. Men inte längre.

– Jag började upptäcka hur negativt det påverkade afroamerikanska communitys och hur vissa låtar var en direkt anledning till att folk sköts ihjäl. Musiken användes för att eskalera och starta konflikter med dödliga utgångar. Sedan såg jag samma utveckling i Sverige.

Ett exempel på när svensk rap blivit rena brottsverktyg är när de prisade rapparna Yasin och Haval agerade lockbete för att lura Einár till en studio för att göra musik. I stället blev Einár förnedrad, rånad och kidnappad. Ett annat uppmärksammat exempel är den musikvideo som en annan rappare, 10an, släppte efter mordet på tolvåriga Adriana. I videon poserar flera inblandade med mordvapnet och flyktbilen.

Gangsterrappen används också för att håna fiender, trissa upp konflikter, skicka budskap till vittnen och manifestera sitt våldskapital.

Men i flera år var den dominerande analysen att man måste skilja på verk och person, enligt politiker, debattörer och journalister som uttalade sig.

– Diskussionen blir så omogen, och plötsligt börjar debatten handla om debatten. Men jag bryr mig genuint, säger Luay Mohageb.

Därför drar han sig inte för att säga sin mening även i andra frågor, trots risken att bli utstött igen.

Vid millennieskiftet fanns det omkring en miljon utrikes födda i Sverige. Tjugo år senare dubbelt så många.

– Det kom ett ökat antal människor från länder i nordöstra Afrika och Mellanöstern som är sjukt olika Sverige och där många har en utbildningsnivå motsvarande årskurs nio. Sverige stod med öppen famn, det är fint, men det blir en extrem utmaning att komma ikapp, säger Luay Mohageb.

Så lägger han till:

– Jag blir inte populär när jag påtalar detta. Man blir kallad husblatte och får inte samma kärlek från sina egna, men det får jag ta. Det handlar om liv och död, så långt har det gått i Sverige nu.

I förhörsrummet tycker han sig se ett mönster bland de unga, brottsmisstänkta killar med rötter utanför Europa som länge varit överrepresenterade i gängkriminaliteten. Ofta har de ett mycket begränsat språk och när Luay Mohageb ringer deras föräldrar kan de inte svenska alls.

– Oavsett hur länge de har bott i Sverige.

Luay Mohageb ser, i likhet med andra debattörer, ett orsakssamband: Bristande språkkunskaper ger en minskad förståelse för samhället och minskad vilja att vara en del av det. Det kan i sin tur leda till att man identifierar sig med något annat, som utanförskapet och i värsta fall gängkulturen.

– En manlig, destruktiv konkurrens har vuxit fram där man ska tillskansa sig makt och pengar med illegala medel. Det går knappt att klä i ord hur allvarligt det har blivit i Sverige.

Här uppstår en svart ironi. Välbeställda ungdomar som har svenska som modersmål lägger sig till med ortensvenska.

– Effekten blir att svenska ungdomar och välintegrerade invandrare alltid kan växla tillbaka, medan de som inte behärskar språket förlorar sin sista källa till samspel. Då slutar det som det brukar.

Hur då?

– Att det blir de redan sårbara minoriteterna som förlorar.

Vad ska man då göra? Polisens utredare sitter med sina ständigt växande högar med ärenden och betar av så gott det går, men vi andra? Själv planerar Luay Mohageb att arbeta några år till, men sedan flytta till Norge och skriva en roman.

– En romantisk, det finns för få som är bra, säger han.

Men först ska han skriva boken om verkligheten, om de unga villakillarna som beväpnar sig och skjuter hål på gamla föreställningar om vem som blir gangster.

Luay Mohagebs råd till föräldrar är att bli mer nyfikna på vad deras barn gör i den digitala världen.

– Det är så lätt att hamna i en kriminell gruppchatt med några klick. Så höj din digitala kompetens och se till att du är den viktigaste källan till dina barns värderingar.

Luay Mohageb uppmanar föräldrar att inte vara naiva inför de krafter som kan dra barn åt fel håll. En naivitet som poliser möter när de åker hem till mammor och pappor och berättar att de stoppat en bil där deras son satt med kriminella.

– Som jag också möter när föräldrar sitter med i förhörsrummet och vägrar inse vad sonen håller på med, eller tackar nej till socialtjänstens insatser. Det finns en godtrogenhet som är förödande. Vi lever i ett nytt samhälle.

Tv: Brottsutredarens tips till föräldrar

Fotnot: DN har upprepade gånger sökt Moncler för en kommentar om deras skyltning, men företaget har inte återkommit.

Läs mer:

Gängkriminell anställd i skola – bara vissa brott kontrolleras

Här är lyxprylarna som tagits från gängen

Gängen lejer barnsoldater – ”situationen liknar Liberia”

Gängkriget exploderade när 21-åringen bytte sida