”Bye bye boredom” är en angelägen men underutvecklad uppväxtskildring från Medelpad

”Det är så jävla surt att livet inte alltid kan vara så här bra”, säger 14-åringen med släpig röst, hög på MDMA i ett nedgånget ödehus. Kontrasten mellan det som sägs och misären vi ser, är fyndigt men tragiskt talande. Sätter den melankoliska stämningen för Elina Sahlins (nej, vi är inte släkt) till viss del självbiografiska långfilmsdebut om ett gäng ungdomar och deras andefattiga tillvaro i Norrlands inland.

”Bye bye boredom” tar oss till sällan besökta platser i norr, långt från after ski, ”Jägarna” och kampvilliga samebyar och det är sannerligen ingen nöjestripp. Tristess, arbetslöshet, nedlagda bruk och ja – hela den diskbänksrealistiska baletten. Plus den där hjärndöda EPA-dunken som sätter den tidlösa berättelsen i just vår tid.

Det finns många fint sargade ögonblick här, som vittnar om Sahlins uttalade vurm för den brittiska filmskaparen Andrea Arnold (”Fish tank”). Det nakna, det såriga – smärtan i att växa upp i mager mylla. Eller som den scenen där huvudpersonen Jackie och bästisen Nova håller på med den gamla ”Hur många barn ska jag få när jag blir stor”-leken, som barn har gjort sedan Hedenhös. Gulligt, kan man tycka, om det inte vore för att det är ecstacypiller, inte grus, som studsar i deras handflator. En träffande och tragikomisk bild som fångar drogernas centrala plats i de här ungdomarnas liv, där de försöker självmedicinera bort alienation och leda.

Och visst är det kul att byns langare åker runt i sin Postnordbil och levererar små paket med en frekvens och träffsäkerhet som nämnda företag bara kan drömma om (ingen varannandagsutdelning här inte).

Men det kärvar en del också. Berättelsen är visserligen ständigt aktuell, premissen klassisk, men den ter sig tyvärr lite väl skissartad. Den enkom 75 minuter långa filmen ger oss en snäv bild av Jackies tillvaro och person. Jackies föräldrar verkar ha abdikerat, kanske aldrig riktigt tagit föräldrarollen till sig, och förblir gåtor filmen igenom. Vilket i och för sig kan ses som kongenialt, föräldrar är ju ofta placerade i marginalen av en tonårings världsuppfattning. Det är mer anmärkningsvärt att inte heller ungdomarna träder fram i någon tydlig relief. Jackie och hennes kompisar är mer som fordon för berättelsens framåtrörelse än nyanserade individer med egen agens.

En nybakad filmmakare, omgiven av unga amatörskådespelare: bristen på erfarenhet kan vara vansklig, men det kan så klart bli bra ändå. Vilket har bevisats många gånger förr, från kännbara ”Sebbe” till lysande ”Paradiset brinner”, men ofta hamnar vi här, i en behjärtansvärd men underutvecklad historia och unga aktörer som levererar sin dialog istället för att leva ut den.

”Bye bye boredom” hade tjänat på att dras ännu en gång genom produktionens långbänk men kompenserar ändå till viss del med den där molokna stämningen som är svår att värja sig från.

Se mer: Tre sevärda sidor av Norrland: ”Driver dagg faller regn” (1946), ”Jägarna” (1996), ”Sameblod” (2016).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin