Album. Grigory Sokolov
Verk av Purcell och Mozart (Deutsche Grammophon)
Varje oktober, i tjugo års tid, kommer Grigory Sokolov till Stockholms konserthus (utom när han inte gör det). Alltid ensam på den stora estraden, alltid i skumrask. En bjässe till pianist, en solitär med principer. Inte spela med orkester. Inte spela in i studio. Sokolovs senaste livealbum, ett dubbelt sådant, domineras av 1600-talssnillet Henry Purcells sällan hörda klavermusik. Klar och koncis. Hör hur Sokolov driver drillandets konst till fulländning.
Album. Fauré ”Requiem”, Gounod ”Messe de Clovis”
Le Concert Spirituel, Hervé Niquet (Alpha)
Tänk att musikaliska dödsmässor är så populära. Mest älskat är nog Mozarts requiem, men Faurés dito ligger bra till. Ljuvast i klangen, ljusast i tanken. Denna nya franska utgåva är dunkel i tonen och dramatisk i uttrycket. Inte så olik Brahms requiem, som också frontas av sopran och baryton. Gabriel Fauré medgav att han komponerade dödsmässan ”för nöjes skull”; ändå blev det flera versioner. Här den tidiga från 1893 som saknar violiner och träblås.
Album. ”Transylvanian dance”
Lucian Ban, Mat Maneri (ECM)
Béla Bartók skrev fantastisk musik men var dessutom en berest musikforskare av rang: tusentals vaxrullar med fältinspelningar från hemlandet Ungern ända bort till Nordafrika. Två amerikanska jazzmusiker som med jämna mellanrum dyker ner i Bartóks skattkista av transylvanska folklåtar är Lucian Ban och Mat Maneri. Säreget och suggestivt duospel på piano och altfiol. Varken jazz, klassiskt eller etno. Mustigt med magiskt mättad atmosfär.
Album. Anders Hillborg
Eldbjørg Hemsing, Swedish Radio Symphony Orchestra, Esa-Pekka Salonen (Sony Classical)
Norska Eldbjørg Hemsing är den fjärde internationella solisten att tackla Anders Hillborgs Violinkonsert nr 2 och den första att sätta den på skiva. Hisnande spel i denna ömsom supercoola, ömsom eldfängda musik från 2016 som Eldbjørg tacklar så taglet ryker. Tillsammans med Esa-Pekka Salonen rev hon ner Berwaldhallen när Hillborg firades i vintras. Här också hans 30 år gamla signaturverk, läckra ”Liquid marble” från samma magiska afton.
Album. ”Rooms of Elsinore”, Brett Dean
Swedish Chamber Orchestra, Brett Dean (BIS)
Hamlet som opera? Självklart. Mest känd är Ambroise Thomas’ franska 1800-talsversion där den vansinniga Ofelia sjunger Näckens polska. Den senaste från 2017, signerad Brett Dean, såg jag på Metropolitanbio och fann riktigt, riktigt bra. Nu har Dean utvidgat sitt Hamletuniversum i form av känslospecifika ”rum”, med plats för både röst och instrument som gitarr, basklarinett och dragspel. Själv spelar han viola och dirigerar Svenska Kammarorkestern.
Album. Daniel Lozakovich, Mikhail Pletnev
Verk av Franck, Grieg, Shor/Pletnev (Warner Classics)
15 år gammal sajnades han under DG:s klassiska gula etikett. Fyra album senare har den svenskfödde violinvirtuosen Daniel Lozakovich bytt till Warner. Tillsammans med exilryske storpianisten Mikhail Pletnev presenterar han Griegs och Francks romantiska paradsonater ”på ryska”. Alltså med stor och mäktig ton, smäktande dragningar och tungt patos. Plus en kuriös 1800-talssonat av den högst levande exilryske exmatematikern (!) Alexey Shor.
Läs fler texter av Camilla Lundberg och allt om musik
