Camille Cottin: ”Klichén om att det är okej att bedra franska kvinnor är inte sann, non!”

Hon har druckit kaffe med George Clooney i Nespressoreklamen, drabbats av Lady Gagas ursinne i ”House of Gucci” och pushat Sigourney Weaver i tv-serien ”Ring min agent!”.

– Det är lustigt, och roligt, att alla de tre är här på årets festival, ler den franska skådespelaren Camille Cottin som gjort kometkarriär efter rollen som den stressade och manipulativa Andréa Martel i den älskade franska serien om en stökig stjärnagentur i Paris.

Hon startade sin festivalvecka med att dela ut ett hederspris till just Sigourney Weaver där hon under ett uppmärksammat tal hyllade ”Alien”-veteranen som en stor föregångare till dagens kvinnliga skådespelare.

Själv gästar Cottin Venedig med en vardagsnära och glamourös dramakomedi om tre väninnor i Lyon som tampas med olika slags relationsproblem. Grundfrågan är om romantisk kärlek, det vill säga förälskelse, är nödvändigt för en lång relation. De tre kvinnorna har helt olika syn. Joan (India Hair) lämnar sin man för att hon inte känner sig kär längre, Rebecca (Sara Forestier) är passionsmissbrukare och drar sig inte för att bedra sin bästis. Cottins rollfigur, gymnasieläraren Alice, förklarar frankt att hon kan leva utan romantisk låga men ändå stanna hos sin till synes kärleksfulla sambo Eric.

– Alice var en rolig karaktär att spela. Hon vill inte ta några risker och hon vill helst inte låta sig styras av sina passioner. Det komiska är hon är så säker på sin sak att hon blir förmäten och nedlåtande mot andra, framför allt i början av filmen, säger Camille Cottin som sitter i en salong på ett gammalt anrikt Lidohotell, svalt klädd i tropikhettan i vit skjorta och svarta shorts.

Hon hade inte svårt att identifiera sig med rollfiguren Alice som tror att hon kan rationalisera sitt känsloliv.

– Jag tänkte på hur jag var som ung och hur besatt jag kunde blir av folk som inte brydde sig ett smack om mig. Helt fångad av de känslorna. Och det kunde pågå så länge!

– Det är lätt att förstå känslan av att man vill bryta sig loss och inte låta sig styras av sina begär. I dag känner jag att kärlek i en lång relation kan vara rik och innehålla mystik utan att man måste kräva brinnande förälskelse. För mig personligen gjorde psykoanalys susen när det handlade om att träffa någon, ha ha.

När det gäller skådespeleri erkänner Camille Cottin att hon fortfarande, vid 46 års ålder, kan bli lika besatt av jobbet som hennes rollfigur Andréa Martel i ”Ring min agent!” (Netflix).

Under de senaste två åren har hon spelat in sex–sju filmer och tv-serier på hemmaplan inklusive en utflykt till just Venedig i Kenneth Branaghs Agatha Christie-filmatisering ”Mord i Venedig”. I våras fick hon hedersuppdraget att leda öppningsceremonin på filmfestivalen i Cannes – vilket oftast går till de mest kända aktriserna i landet.

– Jag är väldigt passionerad när det gäller jobbet, jag älskar att ta risker och blir exalterad av äventyr, men ibland får man betala ett högt pris.

Otrohet och svek mellan nära vänner – som skulle vara en tragedi i de flesta andra filmgenrer – är något som skildras tämligen lättsamt i ”Tre väninnor”. Liksom i flera andra av Emmanuel Mourets filmer, en regissör som kan ses som Éric Rohmers och Woody Allens franska kärleksbarn.

På frågan om hur sann klichén är att fransmän inte tar så allvarligt på otrohet svarar Camille Cottin:

– Alltså, den här filmen ställer upp olika moraliska dilemman. Alice tycker att det är okej att ljuga för sin man om att hon är lika kär i honom som han i henne, medan hennes vän Rebecca tycker det är okej att ljuga för sin bästa kompis om att hon ligger med hennes man. Man kan fundera över vad som är allvarligast? säger hon.

– Men i verkliga livet är otrohet inget att ta lätt på. Den klichén är absolut inte sann om att det är okej att bedra franska kvinnor, non!  Jag skulle inte ta lätt på om någon bedrog mig.

Under våren har metoo fullständigt ritat om spelplanen för den franska filmbranschen som motvilligt – och sent i förhållande till andra länder – börjat bli tvungen att ta ställning till strukturella problem och framför allt till hur vissa regissörer över tid har utnyttjat sina positioner, främst när det gäller väldigt unga skådespelare.

– Det krävdes en kollektiv ansträngning för att något skulle hända, och där har pressen varit en väldigt viktig kraft. Nu sker förändringar steg för steg. Det är bra men det är mycket kvar att göra. Det viktiga är att visa att det inte finns någon straffrihet i konstens namn.

Frågan om intimitetskonsulter är en laddad fråga i Frankrike, vilket Camille Cottin tycker är tämligen bisarrt. Hon menar att det har att göra med att regissörer som över lag är väldigt känsliga om de känner att deras inflytande hotas.

– Det gäller inte bara intimitetskonsulter. Jag brukar ibland vilja jobba med en coach, eftersom jag kommer från teatern och ofta vill läsa manus längre och ha mer repetitionstid än man brukar få i filmvärlden. Men numera mörkar jag alltid det för att inte hamna i konflikter, säger Camille Cottin.

– Men att det är så laddat med sex är väldigt märkligt. Det är ingen som någonsin ifrågasätter att man ska ta in en slagsmålsexpert om någon ska få på käften under en inspelning. Det är ett förfärligt misstag att tro att man inte kan behöva extra hjälp med sexscener. Det handlar inte bara om trygghet utan också om koreografi, om att skapa en illusion av det som är fejk är på riktigt. Vissa är otroligt skickliga, tänk bara på Nicole Kidman i ”Babygirl” som visats här. Hon gör något alldeles extraordinärt i filmen. Men vi andra kan behöva betydligt mer hjälp.

Efter Venedig ska hon börja repetera en egenskriven pjäs som är baserad på en bok av författaren Katarina Volkmer. ”Le rendez-vous” bottnar i Förintelsen, utspelar sig hos en gynekolog och kretsar kring en kvinna som vill bli man.

– Jag är helt skräckslagen, ha ha, men det ska också bli spännande att ta den här risken.

Läs mer om filmfestivalen i Venedig här.