Cancern tog Oscars ben – nu är han elitspelare i tennis

Oscar Tarantino börjar dagen i en sinnesstämning som nästan bara en nymornad artonåring kan ha. Att mamma Anna gjort dem försenade till läkarbesöket gör inte saken bättre. Ordväxlingen i hissen på väg till avdelningen är karg. ”Jag är ledsen, men jag har alltid varit tidsoptimist.” ”Sa du tidsterrorist?”

I mottagningsrummet berättar Kourosh Jalalpour, överläkare i ryggkirurgi på Nya Karolinska sjukhuset, hur det står till med Oscars rygg. Som en effekt av cancersjukdomen har ryggen blivit så sned i skolios att det tidigare har talats om total steloperation, något som skulle sätta stopp för allt tennisspel. Oscar är nervös.

Kourosh Jalalpour går grundligt igenom läget med hjälp av röntgenbilder och ger sedan spontant Oscar en kram. Det är goda nyheter. Mycket goda. Ryggens ursprungliga krökning på 55 grader, långt över gränsen för operation, har minskat till 17 grader. Kourosh Jalalpour är överraskad.

– Vi tog beslutet att vänta med operation när Oscar ville spela tennis. Den här förbättringen är hans egen förtjänst. Extremträningen, hans mentala och fysiska styrka. Han är helt unik, säger hon.

När Oscar var 12 år gammal fick han lära sig ett nytt ord: ”Osteosarkom”– namnet på den svåra cancerform han drabbats av. Han blev tvungen att operera bort höger ben, en del av bäckenet och delar av lungorna. Sedan dess har det blivit många besök på sjukhus. Han blev inneliggande, utan att komma ur sängen i två år och har opererats 37 gånger, ibland med tillstötande komplikationer.

De ständiga smärtorna, och den tuffa cellgift- och strålbehandlingen, ledde till en djup depression. Därtill har det varit många efterkontroller och även ett återfall. Besök på sjukhus är ofta ledsagade av ångest, men den 12 april 2024 blev en bra dag.

Tennis.

Det började med en ”prova på-dag” på Åland för fem år sedan. Tävlingsmänniskan Oscar Tarantino blev förbannad. Skulle det vara så svårt att få bollen över nätet? Rullstol eller inte. Han hade testat tennis förr men det han klarade som åttaåring visade sig vara näst intill omöjligt som fjortonåring. Att hans fysiska skörhet och rullstolen komplicerade det hela var inget som Oscars envishet brydde sig om.

Mamma Annas provokation, att trots Oscars livliga protester, sammanföra honom med träningsinspiratören Aron Andersson, som haft samma typ av cancer, hade till sist lyckats. Det var dagen Oscar Tarantinos liv tog en vändning. Från ett roderlöst tonårsliv med långa nätter och stillasittande datorspel till en elitidrottsman som tränar 15–20 timmar i veckan, plus matcher.

Vissa tennisspelare börjar karriären med att slå bollar mot familjens garageport, andra försöker peta bollar över nät på en åländsk tennisplan. I åtta timmar.

– Tennisen är verkligen det största som hänt i mitt liv. Efter att ha hamnat i rullstol, veta vad man gått miste om, och sedan få det tillbaka – jag uppskattar det på ett helt annat sätt än innan, säger Oscar Tarantino.

Oscar går på Kristinegymnasiet i Falun där han, på grund av alla resor till turneringar utomlands går ett år längre för att kunna kombinera studier med tennis. Hans två tränare Stefan Olsson och Toni Gustavsson är mycket meriterade. Bland annat har Stefan vunnit guld och silver i Paralympics och Toni har utsetts till ”Årets tränare” av Svenska tennisförbundet.

Oscar lovordar och är dem tacksam för framstegen han har gjort. Oscars dröm, om att bli svensk mästare, har redan infriats två gånger på juniornivå och resan mot Paralympics om fyra år är påbörjad på allvar. Svenska mästerskapet som avgörs 29 november till den 1 december på hemmaplan i Falun är ett viktigt etappmål på vägen. Oscar har under året klättrat från en världsrankning i singel på plats 220 till 116.

Just det faktum att Oscar gått igenom en så tuff match mot cancern tror hans tränare Toni har gett honom bra förutsättningar för tennisen. Att hur jobbiga träningspassen än är, så har Oscar ett unikt perspektiv.

– När vi kör riktigt tuffa pass brukar min tränare säga: ”Du kommer aldrig ha det så jobbigt som du hade på sjukhuset, så jag kan pusha dig hur hårt jag vill.”

Första servern sitter inte riktigt, inte heller andra och backhanden ska vi inte tala om. Oscar kämpar i motvind mot sin estländske motståndare men lyckas till sist ro hem inledningsmatchen i Swedish Open i Västerås. En tävling han senare ska vinna. Mamma Annas kommentar om spelkvalitén första dagen returneras blixtsnabbt. ”Spela själv då.”

Rullstolstennis handlar långt ifrån bara om sport. I pausernas väntan umgås Oscar gärna med de andra spelarna på touren. Det sociala livet i mellanrummen är viktigt och Oscar stortrivs. Han tycker själv att han har öppnat sig, blivit mer social. Engelskspråkiga vännen Alice Dyer har tittat på Oscars första mach och kommer fram för att kolla läget efteråt.

– What was the word you taught me the other day Oscar?

– Jävlar.

Mental stabilitet är väldigt viktig i tennis. Oscars tränare beskriver sporten som en blandning av boxning, balett och schackspel. En ständigt manövrerande för att komma till ett vinnande slag – och sen glömma allt – utom nästa boll. Det ska vara fokus på bollen i spel och när den är klar är det nästa som gäller, oavsett om man slog ett serveess eller upp på läktaren. En tät match är vunnen på några få bollar och det gäller vara stabil, spela sitt eget spel och hålla sig till grunderna. Oscar tycker själv att han är för otålig, vill hela tiden slå ett vinnande slag. Eller som hans mor Anna uttrycker det. ”Varje boll är en kamp på liv och död.”

– De har miljoner i prispott, men inte en ordentlig hiss.

Oscar suckar i kön utanför den trånga, och plågsamt långsamma hissen i Kungliga tennishallen. Tillsammans med en grupp andra rullstolsspelare är han inbjuden för att spela uppvisningsspel i en av Stockholm Opens pauser. Det är ett lyckat, men högst tillfälligt besök på en av tennisens stora arenor, snart går tåget tillbaka till Falun igen. Till vardagen, upp sex på morgonen, frukost, till hallen för ett tvåtimmars pass klockan åtta, sen tillbaka hem, duscha, till skolan, sen direkt till gymmet, hem och äta, och till sist ett kvällspass, antingen tennis eller kondition.

Döden är inget som Oscar längre går och funderar på. Det har inte varit något återfall på fem år och sjukdomen känns avlägsen, som en för länge sedan spelad match.

I början gick han på kontroll varannan månad och väntan på testbeskeden var slitsamt ångestfyllda, inte minst för familjen. De har alla hjälpt till på olika vis, i stort som smått. Mamma Annas ständiga skjutsande, syster Mikaela närvaro (hon är nu sjuksköterska på samma avdelning som Oscar låg på), brodern Mattias glada tillrop och pappas Mauros oförglömliga skräckfilmstittande på sjukrummet. Oscar är oändligt tacksam.

I dag blickar han bara framåt men med ett dyrköpt och djupare perspektiv på livet. Även om det skulle sitta bra att slå regerande SM-mästaren Hampus Linder Olofsson nästa vecka, klättra vidare på världsrankningen och kvala till Paralympics vet han att livet har större värden.

– En vän frågade mig om vad som skulle vara störst: att inspirera andra eller ta ett guld i Paralympics? Jag tänker då att inspirera som Aron, Toni och Stefan har gjort för mig, att ge någon annan cancerdrabbad det jag har fått – det skulle vara ovärderligt och betyda mer än någon medalj.