Nej, det går inte att underskatta effekterna som pandemin haft på kontorsarbete. Och visst är det så att vi just nu upplever det största globala skiftet i arbete på över ett sekel.
Om detta är jag rörande överens med Fastighetsvärlden, Chef, Dagens PS och andra näringslivsfrämjande skrifter som outtröttligt följer den rafflande utvecklingen av kontoren.
Från dessa tidningar kan man lära sig ett och annat. Däribland matnyttiga begrepp som ”coffee badging” (man dyker som hastigast upp på kontoret, inte i syfte att jobba, utan blott för syns skull). Tisdagar, får man också lära sig, är den vanligaste dagen att bevista kontoret och torsdagen är numera den nya fredagen. Och hur fördelaktigt är egentligen Stockholm för distansarbete? Jo, nionde bäst i världen.
Men om man, liksom jag, hellre söker sanningarna i bokform får man ännu vända sig till engelskspråkig utgivning. Där får man dock sitt lystmäte.
Titlarna är lika många som likriktade. Ett axplock: ”The future of the office”, ”Out of office”, ”The nowhere office” och ”Where is my office?” Till dessa ”office”-titlar kan läggas ett knippe böcker med ”work” i titeln: ”Redesigning work”, ”Unworking”, ”Working assumptions” och ”The pandemic workplace”.
Det var faktiskt den allra sista av dessa titlar – mig veterligt den första akademiska betraktelsen om pandemikontoren, författad av en välrenommerad amerikansk antropologiprofessor – som fick mig att vilja läsa alla de andra böckerna. Om dessa var jag sedan en tid vagt medveten. De har flimrat förbi ibland under arbetet med min nästkommande bok, om kontorets historia.
”The pandemic workplace”, som boken heter, publicerades i maj och har slagit ner, likt de flesta akademiska titlar, med ett brak lika öronbedövande som ett träd som faller i skogen, utom räckhåll för alla utom möjligen någon allseende zenbuddist.
Ändå är boken värd att åtminstone nämnas, för den framhäver ett originellt argument, nämligen att det är på arbetsplatsen vi numera lär oss konsten att bli politiska varelser. Exakt vad det innebär, dess egentliga implikationer och så vidare, återkommer vi till senare.
Att det alls skrivs böcker om framtidens kontor har sina förklaringar. Frågan omfattar nämligen rätt många. Exakt hur många är svårare att svara på. I Sverige passerade tjänstemännen industriarbetarna i antal någon gång på 1960-talet. Och på den vägen är det. Numera är över två miljoner tjänstemän i Sverige fackligt anknutna. I den siffran ingår även skol- och sjukvårdspersonal, som kanske inte i första hand kan kallas kontorspersonal. En bättre fingervisning om kontorsvärldens storlek får man möjligtvis från pandemin, då drygt 40 procent av de drygt fem miljoner arbetande svenskarna någon gång arbetade hemifrån. Ett par miljoner i runda slängar, kanske tre.
Kontoren har format våra liv på fler än ett sätt. Sedan det första renodlade kontorshuset öppnade i Stockholm 1898 (Centralpalatset vid Tegelbacken) har landets städer formats och fått sitt ofta fyrkantiga utseende mycket tack vare kontorens brutala framväxt.
Även vardagslivet har sin form att tacka kontoren. Nio-till-fem var ett fullkomligt okänt uttryck under 1800-talet. När det användes första gången, i gryningen av det förra sekelskiftet, var det i omedelbar förbindelse till kontoret. Parollen ”8 timmars arbete, 8 timmars sömn, 8 timmars fritid”, som myntades av den utopiskt sinnade industrimannen Robert Owens i början av 1800-talet, blev arbetarrörelsens slagord. Men det var aldrig industriarbetarna, med sina treskift, som fullt ut fick smaka på denna utopiska livsform. Det var i stället kontorsmänniskorna, vars liv under andra halvan av 1900-talet rutades in i bestämda sjok: 9-17, fem dagar i veckan, med fem semesterveckor per år. Sådan var den, medelklassens lunk.
Sedan slog pandemin ner och skakade om kontorsvärlden i grunden.
”Varför använder vi inte utrymmen och platser på ett annat sätt?” undrar fastighetsgurun Chris Kane i boken ”Where is my office?”. Frågan uppkommer när han fastnat i en bilkö. Sällan blir han så filosofisk, skyndar han att upplysa läsaren. En varudeklaration så god som någon. För särskilt djupt går inte samtidsanalysen. Desto djupare dyker han i sin egen ”resa” – hur han hjälpt företag att tänka nytt och utanför boxen – och man imponeras över den entreprenöriella förmågan att paketera ett cv i bokform.
På bokens huvudfråga – ”var är mitt kontor?” – svävar han på målet.
Tydligare i det avseendet är Julia Hobsbawm. Ingenstans, lyder hennes svar i boken ”The nowhere office”. Hon framhäver begreppet med en telefonförsäljares emfas. Ingenstanskontoret är och förblir nästa etapp i historien.
Själva historieskrivningen avhandlar Hobsbawm med en våldsam hastighet. Tre faser: Först den optimistiska fasen, som inleds efter andra världskriget och ebbar ut någon gång kring 1970-talet. Därefter ”mezzanine”-fasen. En mellanfas alltså. Kännetecknet? Kontorsarbetet är inte längre luxuöst. Glansen från blankpolerade mahognyskrivbord har bytts ut mot standardmöbler och gråa datorskärmar. Och slutligen den sista fasen, från 2007 till 2019, ”coworking-åren”. Ni vet, då Iphone-telefoner och laptop-datorer lösgjorde människan från kontoret och WeWork trodde sig ha de häftigaste festerna.
Därefter: Ingenstanskontoret.
En indelning som låter fullkomligt rimlig, om man inte är historiker, eller av andra anledningar intresserat sig för kontorets historia. Lyxstämpeln försvann nämligen långt tidigare än på 1970-talet. Proletariseringen av kontorsarbete var i full gång redan vid förra sekelskiftet.
Manschettproletariat, ett namn på lågavlönade tjänstemän, är belagt på svenska sedan 1927. Kontorsslav, trälhav och kontorsråtta går längre tillbaka än så. Man kan exempelvis läsa, i en rapport om förhållandet för kvinnliga kontorister publicerad 1903, att arbetstiden kunde uppgå till 130 timmar i veckan och att lönen var så blygsam att den inte på lång väg kunde betala de kläder och den toalett som förväntades av kontorsflickor.
Ofta kom föräldrarna till undsättning. Men för andra var det värre. Behovet av pengar kunde driva, som det står i rapporten, ”den unga arbeterskan på avvägar” och in ”på otillåtna vägar” (kod för prostitution).
Nåväl. Framtiden är ändå intressantare än historien, för att citera en av de andra kontorsböckerna i högen, som jag av utrymmesskäl (och även av andra orsaker) låter bli att gå närmare in på.
Sammantaget är det en samling gladlynta böcker som gärna talar i en inkluderande vi-form. ”Målet med den här boken” skriver författarna till ”Out of office”, ”är att fundera över hur vi kan befria oss från de mest toxiska, alienerande och frustrerande aspekterna av kontorsarbete.” En lovvärd ambition, från ett gift par som själva knäckt nöten, flyttat till skogarna i Montana och numera försörjer sig på skrivande. Ur dessa nyutsprungna vildmarksmänniskor strömmar livsvisdomarna. Passé är den gamla tidens flexibilitet, som blott gynnade företagen. I framtiden kan vi njuta av genuin flexibilitet, som grundar sig i vad arbetarna (förlåt, vi) vill ha.
Marxistiska förklaringsmodeller är lika sällsynta här som på ett reklamblad från Ica. Som om pandemin fick världens alla strukturella konflikter att blåsa bort.
En roande ironi i sammanhanget är att en av dessa profeter, tidigare nämnda Julia Hobsbawm, författare till två av böckerna på listan, är dotter till förra seklets kanske främsta marxistiska historiker, Eric Hobsbawm.
När Hobsbawm (dottern alltså) föreställer sig framtidens kontor förstår man bättre vilka som ingår i detta ”vi”. Hon ser framför sig en blandning av en flygplatslounge och en privat medlemsklubb, vilket är ungefär samma bild som de övriga böckerna vill frammana. Skrivbordet är definitivt dött. Numera kan man arbeta överallt, inte bara hemifrån, utan också från stranden, hotellfoajén och – icke att förglömma – från förarsätet på din självkörande Tesla.
Så snarlika är böckerna, både till innehåll och form, att man hade kunnat bunta ihop dem i en enda stor volym och på måfå blandat om kapitlen. Någon större skillnad skulle man inte märka. Egentligen är det bara en av böckerna, den mer akademiskt sinnade ”The pandemic workplace”, som skiljer sig från de övriga smått evangeliska berättelserna.
Utgångspunkten är hur folk lär sig att bli demokratiska medborgare. Frågan, som här ställs av antropologiprofessorn Ilana Gershom, ställdes för länge sedan av den franske sociologen Alexis de Tocqueville. Hans tes var att människor i grunden är egennyttiga och har naturliga svårigheter att blicka längre bort än till familjen. Att bli demokratisk, och oegennyttigt värna om den allmänna nyttan, kräver övning. Det de Tocqueville tyckte sig se under sin resa genom Amerika var att folket, genom sitt flitiga deltagande i det blomstrande föreningslivet, övades i denna ädla konst. Detta skrevs på 1830-talet.
Numera är det amerikanska föreningslivet så gott som nedmonterat. Vad finns där i stället? Jo, menar Gershom: arbetsplatsen.
Genom ständiga interaktioner – med chefer och kollegor, överordnade och underlydande – formas kontorsfolkets förmåga till politiskt tänkande. På kontoret lär de sig att leda och ledas. Blir varse beslutsprocesser. Kort sagt är det kontorets språk och färg som formar den politiska fantasin.
Om detta stämmer, att det sedan en tid är vinstdrivande företag som fostrar det politiska tänkandet, kan man fråga sig vad som händer om kontoren samtidigt försvinner.
Ingen vet. Det är ännu en i mängden av frågor som tills vidare får lämnas obesvarad, men som säkert får sitt svar så småningom, kanske av framtidens kontorsarbetare, var de än må vara – om så i en flygplanslounge, på en medlemsklubb eller i en självkörande Tesla.
Läs fler artiklar av Carl Cederström och läs mer om böcker
