Även utan osthatt är de estetiska ansträngningarna tydliga: Elon Musk vill inte förväxlas med en grå och tråkig kostymbyråkrat med kulspetspenna i skjortfickan. Allt ska helst gå i svart, solglasögonen, byxorna, t-shirten, den åtsmitande kavajen och även ”Make America Great Again”-kepsen som egentligen ska vara röd. Men Musk är sin egen. En ”MAGA-goth” som han själv säger.
Musks byråkratihat är passionerat, och det sägs att myndigheternas ingrepp mot hans rymdprogram är en av anledningarna till att han nu ser rött. I offentligheten anför han andra, till synes mer rationella skäl, som att byråkraterna inte är folkvalda och att byråkratin därför är odemokratisk, ett resonemang som är förbryllande även för någon på drogen Ketamin. Inte för att det gör någon skillnad, om det någonsin funnits sakliga resonemang så drunknade de vid åsynen av jättemotorsågen som Musk viftade med på scenen samtidigt som han skrek: ”Detta är motorsågen för byråkratin! Motorsåg!”
Den första myndigheten uppstod redan under Gustav Vasas tid och i dag arbetar en kvarts miljon svenskar på 367 myndigheter
Angreppet på byråkratin kan te sig som en petitess vid sidan av Trumps (ännu oförverkligade) planer för Gaza och Grönland och (de redan förverkligade) planerna om ett fullskaligt handelskrig, men angreppet på byråkratin får man inte förringa, i synnerhet om man bor i Sverige, där statsförvaltningen har en särskild plats i våra hjärtan. Byråkratin är för Sverige vad fotbollslandslaget är för England, något man ständigt klagar på och stundtals hatar, men som man inte kan leva utan och innerst inne känner en stolthet över.
Hagelsvärmarna yr in över byråkratin, och klåfingriga politiker gör ingen hemlighet av att de vill rensa ut i de statliga myndigheterna, inte bara i USA utan även på hemmaplan. Just därför är det hög tid att vi i fosterländsk anda ställer oss bakom vårt byråkratiska landslag och sjunger dess lovsång, lyfter fram spelarna, både de stora stjärnorna och de osynliga hästarbetarna, samt påminner om dess förunderliga historia.
För även om vi ibland får för oss att vi är landet Abba eller landet Bergman, i svaga stunder även landet Ikea eller landet techbolag, så vet vi innerst inne vi vilka vi är: det stora ämbetsmannalandet, myndighets-Sverige, statsförvaltningens förlovade paradis.
Statsförvaltning är och förblir vår paradgren. Den första myndigheten uppstod redan under Gustav Vasas tid och i dag arbetar en kvarts miljon svenskar på 367 myndigheter. Ombudsman är det enda svenska ordet som verkligen gått på export. Det är så genomsvenskt att det sagts att vår historia inte handlar om dess kungar utan om dess ombudsmän. ”Regimer kommer och går”, skriver Göran Hägg i ”Svenskhetens historia”, ”Men den odödliga byråkratin består.”
Listan på stora ämbetsmän är lång och gedigen. Men ingen kan mäta sig med Axel Oxenstierna, stormaktstidens rikskansler och landets egentliga politiska ledare, fadern till länsstyrelserna och initiativtagare till posten och den första tidningen. Ingen kan i historien mäta sig med hans inflytande och makt, att ens föreslå något annat är i det närmast kränkande, åtminstone om man frågar Lund och får svar av den gladlynte historikern Gunnar Wetterberg.
Axel Oxenstiernas mästerverk var den första svenska regeringsformen, färdigställd 1634
Kanske vill någon invända och föreslå andra storheter, säg vetenskapsmän som Anders Celsius eller Carl von Linné, vars arbeten inte heller försvunnit spårlösa i historien. Sådana invändningar är naturligtvis tillåtna, bara man samtidigt understryker det faktum att även de var ämbetsmän, var och en rektor för Uppsala universitet. Swedenborgianism för kanske inte tankarna till byråkratins fyrkantiga paragrafvärld, men Emanuel Swedenborg var lik förbannat ämbetsman, anställd som assessor vid Bergskollegium i sisådär 30 år; och skalden Carl Michael Bellman gick även han byråkratbanan. Han avverkade ett antal tjänster inom den statliga förvaltningen och det var under tiden som anställd Generaltulldirektionen, med kontor på Skeppsbron, som han författade Fredmans epistlar.
Oxenstierna var ingen diktare av Bellmans rang, men han var vältalig och tydlig, och hans mästerverk är den första svenska regeringsformen, färdigställd 1634, en skrivelse som har en självklar plats i en svensk kulturkanon och som kallats för ”byråkratins Höga visan”. Mest av allt älskade Oxenstierna sin egen myndighet Kanslikollegiet, föregångaren till Regeringskansliet. Kansliet, som myndigheten kallats av de invigda, var den glimrande pärlan i den statliga förvaltningen, kontoret för tjänstemännens elitstyrka. Man kan bara föreställa sig den sorg Oxenstierna skulle känna om han visste att Kansliet, hans kansli, senare fått ge namn åt en typ av skrivspråk som anses fult och onödigt tillkrånglat.
Kanslisvenska (som det heter) må ha använts på Kansliet men samma myndighet har understundom också varit en fristad för landets främsta diktare. Och där har storverk skett. Det var på 1730-talet, under sina år som kanslist på just Kansliet, som Olof von Dalin började ge ut Argus, ett veckomagasin som i den svenska litteraturhistorien markerar födelsen av den moderna svenskan, skriven i en lättsam och roande ton, helt olik den tillgjorda och tyngda svenskan som man annars använde vid tiden. Så om kansliet nu måste lastas för kanslisvenskan ska man i rättvisans namn också påminna sig om att det var där, på Kansliet, som den moderna svenskan föddes.
Om diktarna inte bidrog till att utveckla myndighets-Sverige så bidrog myndighets-Sverige till att utveckla diktarna
Kansliet återkommer som en följetong i den svenska litteraturhistorien. Där var romantikern Erik Johan Stagnelius anställd som kopist, en enklare tjänstgöring där man främst sysselsätter sig med att kopiera skrivelser. Avdelningen kallades Ecklesiastikexpeditionen och ansvarade för bland annat kyrko- och utbildningsfrågor. Och det var på baksidan av en utredning om biskopars ledighetsansökningar som han gjorde anteckningar till sitt sista romantiska skådespel. På samma avdelning arbetade den jämnårige Carl Jonas Love Almquist. De bägge följdes åt: anställdes samtidigt som kopister 1815 och befordrades till kanslister 1822. Året efter dog Stagnelius och Almquist begärde avsked. Deras chef sedan många år var den outtröttlige Nils von Rosenstein, som förutom myndighetschef även tjänade som Svenska Akademiens ständige sekreterare, inte bara den förste utan den som än i dag suttit längst.
Dessa skalder hörde kanske inte till tjänstemännens översta skikt. Bellman var omvittnat usel på sitt jobb och de andra var gissningsvis inte mycket vassare. Om diktarna inte bidrog till att utveckla myndighets-Sverige så bidrog myndighets-Sverige till att utveckla diktarna. I avsaknad av några större krav kunde de ägna tiden åt konsten. Man kanske kan säga att ämbetsverken var för den tidens litterära stjärnor vad a-kassan senare blev för band som Cardigans och Kent, ett statsfinansierat system som, om än oavsiktligt, främjade konstens utveckling.
Och det är möjligt att August Strindberg gick så hårt åt ämbetsverken i ”Röda Rummet” från 1879 av just den anledningen: att han själv önskat samma stillsamma tillvaro som sina litterära föregångare. Inte för att kritiken var obefogad. Ämbetsverken var på många sätt korrupta, tjänstemännen kunde samla tjänstetitlar på hög, komma och gå på kontoren som de själva behagade. Dessa invändningar var inte nya. På 1760-talet, just som Bellman påbörjat sin vingliga byråkratbana, tog kritiken sådan skruv att det kulminerade i en ny tryckfrihetsförordning och offentlighetsprincip. Dessa grundlagsskyddades 1766 och har sedan dess fungerat som verktyg i kampen mot korrupta tjänstemän.
På rekordtid seglade Anders Tegnell upp som kandidat till Sveriges genom tidernas hetaste ämbetsman
Offentlighetsprincipen är en unik svensk företeelse, men inte lika unik som att myndigheterna inte får utsättas för ministerstyre. Detta kom sig av ett beslut som fattades redan på 1840-talet, då man skiljde departementen (som var små och ledda av ett statsråd) från ämbetsverken (som var stora och leddes av ämbetsmän).
Beslutet ger ekon ända in i våra dagar. Att det under pandemin var en oborstad ämbetsman i chinos och pikétröja som intog den svenska talarstolen, och inte en minister, har sin förklaring i detta egendomliga svenska beslut. Och det var på den vägen som Anders Tegnell blev en ikon. De som inte vågade gå hela vägen och tatuera in hans ansikte på armen kunde köpa t-shirts och tygväskor med trycket ”All makt åt Tegnell”. På rekordtid seglade han dessutom upp som kandidat till Sveriges genom tidernas hetaste ämbetsman, en svårt konkurrensutsatt position, men där alla ändå måste se sig slagna av Hans Holmér, som fick halva landets kvinnor att svimma i sofforna när han inför tevekamerorna visade upp de misstänkta mordvapnen i Palmeutredningen, två revolvrar som han med Clint Eastwoodsk nonchalans hängde upp på varsitt finger.
Och Sveriges genom tiderna största kvinnliga ämbetsman är naturligtvis Alva Myrdal. Hon gjorde internationell karriär i FN-byråkratin, där hon klättrade högre än någon annan kvinna före henne. Hon låg bakom den nioåriga obligatoriska grundskolan och hon låg bakom reformen av det som blev den moderna förskolan. Dessutom låg hon enligt ryktet med den indiske premiärministern Jawaharlal Nehru, inte för att det är relevant för den svenska byråkratins historia, men det är relevant om man vill spänna musklerna och visa att de svenska ämbetsmännen minsann utmärkt sig även internationellt. Alvas make Gunnar låg inte heller på latsidan, men inga av hans kärleksaffärer hade samma dignitet. Däremot lyckades han väl som byråkrat, inte minst i FN-svängen.
Om man ska välja ut ett guldår i den svenska byråkratins historia måste det bli 1953, då världens i särklass mest åtråvärda ämbetsmannatjänst skulle tillsättas. Att det stod mellan två svenskar ter sig i efterhand lika osannolikt som om Stefan Edberg och Mats Wilander hade mötts i en Wimbledon-final eller om Sarah Sjöström skulle simmat mot Therese Alshammar i en VM-final. Hursomhelst blev det ett hårt slag för den favorittippade Gunnar Myrdal när tjänsten i stället gick till det sju år yngre stjärnskottet Dag Hammarskjöld. I tolv år hann Hammarskjöld tjäna som FN:s generalsekreterare innan han sköts ner i sitt plan över Kongo. Ingen skugga har varit en så lång skugga som Hammarskjölds, denne ”byråkratmystiker” som han kallats, och det är i den skuggan man under senare år sett Hans Blix och Jan Eliasson vandra.
Riksrevisionsverkets generaldirektör Inga-Britt Ahlenius, hamnade i storbråk med den gråe finansministern Bosse Ringholm
Alva Myrdals karriär var lång. Efter några år som Sveriges ambassadör i Delhi gav hon sig på allvar in i politiken. Samma väg skulle också Barbro Westerholm gå. Men det var ändå i början av sin karriär, i ämbetsmannarollen, som hon skrev in sig i historieböckerna. Fotografiet från 1979 är ikoniskt. Den nytillträdde generaldirektören för Socialstyrelsen, iklädd gråa kostymbyxor och tillhörande väst, går ner för trapporna och möter demonstranterna. Fotografiet har blivit en symbol för den humanistiska ämbetsmannen, som såg till att ändra definitionen av homosexualitet så att den inte längre klassades som en psykisk sjukdom.
Minst lika orädd framstod superbyråkraten Inga-Britt Ahlenius när hon som Riksrevisionsverkets generaldirektör hamnade i storbråk med den gråe finansministern Bosse Ringholm. Det var i slutet av 1990-talet, en minnesvärd händelse med osannolika förvecklingar, som slutade med att Ahlenius fick gå. Ringholms förklaring — ”vi har gjort en uppgörelse och Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag” – imponerade mindre i tydlighet än i frekvens (29 gånger lyckades han upprepa samma mening i direktsändning)
Sårigt blev det också med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som fick sina fiskar varma när Ahlenius sade upp sig från sin chefstjänst på FN:s internrevisionsenhet, och öste ut sitt missnöje i en 50 sidor lång skrivelse, som Washington Post tacksamt återpublicerade.
De lysande stjärnorna må vara många på den svenska ämbetsmannahimlen, men ännu fler är det myller av osynliga byråkrater som under alla år strukit längs myndigheternas långa korridorer. Och det är tack vare poeten Ragnar Thoursie som dessa osynliga fått en plats i litteraturen. Thoursie lämnade poesin tidigt och arbetade i stort sett hela livet som tjänsteman, först på Riksförsäkringsanstalten och sedan Arbetsmarknadsstyrelsen. Som pensionär blickade han tillbaka på myndigheternas inre och tecknade ett landskap späckat med detaljer. Här möter man de röda lamporna som lyser vid dörrarna medan byråkraterna sitter instängda i sina tjänsterum, ”en modul av minsta storlek”, och betar av ärenden som på löpande band, gnetar sig igenom högarna som körs ut på en vaktmästarvagn.
En annan inblick i myndighets-Sverige har vi fått från den mytomspunne allkonstnären Eric Ericson, som i början av 2000-talet började skicka brev till företag och myndigheter med absurdistiska frågor och förslag, som att LO borde ge mat och nya instrument till gatumusikanter och att Vadstena kommun borde anordna en festival tillsammans med ett kinesiskt tobaksbolag som identifierat Vadstenaborna som en målgrupp för rökning. Svaren är alltid artiga och formella, brevskrivaren tas på fullaste allvar, och i förordet till boken ”Brev till samhället”, som alltså samlar denna egendomliga korrespondens, drar Ericson den hoppfulla slutsatsen att det svenska samhället fungerar.
Myndigheterna ska stå ut med att bli häcklade och förlöjligade, men vi ska påminna oss om myndigheternas funktion i en fungerande demokrati
På myndigheterna ska vi ställa hårda krav, de ska granskas av folket och pressen, de ska till och med stå ut med att bli häcklade och förlöjligade, särskilt om de gör misstag. Men vi ska också påminna oss om myndigheternas funktion i en fungerande demokrati, att ämbetsmännen är tillsatta för sina meriter och sitt kunnande, och att dessa expertkunskaper ska vara vägledande i viktiga beslut. Om en minister får feeling och hittar på en ekvation om handelsbalans som egentligen inte finns så är det myndigheterna som ska vara den vuxne i rummet och ställa sig i vägen.
För de amerikanska myndigheterna är den rollen inte lätt att spela just nu. Men det finns anledning att oroa sig även för de svenska myndigheterna. Enligt en färsk undersökning säger hälften av de opolitiska tjänstemännen vid Utrikesdepartementet att de inte har kontroll över sin arbetssituation. Politikerna lägger sig i. Och det är samma slags enheter som angrips i Sverige som i USA. Mest utsatta känner sig de enheter som arbetar med jämställdhet och global säkerhet. I ett reportage i tidningen ETC berättar ett flertal opolitiska tjänstemän att Sverigedemokratiska politiker just nu är i färd med att rensa ut ”sossiga” tjänstemän, eftersom de anses motarbeta Sverigedemokraterna.
Argumentet känns igen: det är samma visa vi hört från Elon Musk, att tjänstemännen som arbetar mot Donald Trump ska bort. Byråkratin står stadigt i Sverige, får vi i alla fall hoppas, för det är just i dessa stunder som vi mest behöver den. För demokratin är ingenting utan byråkratin. Den är ett barnlås för jättebebisar i keps, tillräckligt motståndskraftigt får man hoppas, för att stå emot en motorsåg.
Läs fler texter av Carl Cederström
