Carl Cederström: Så lärde sig svenskar att älska skrapor

Något tämligen väsentligt saknades när tingsrättsförhandlingarna drog igång för någon vecka sedan. Huvudpersonen, Oscar Engelbert, syntes inte till. Annat än digitalt vill säga, på sociala medier, där han syntes på bilder från en solig familjesemester.

Oscar Engelbert har fått ge namn åt det konkurshotade Oscar Properties. Däremot inte till de skandalomsusade skyskraporna vid Stockholms inlopp, vars prakt och problem (i synnerhet problem) blivit synonymt med företaget. Tornen uppkallades i stället efter en annan storhet med overkliga ambitioner. Tors torn, som de från början kallades, var tänkta att inrymma kontor och klättra högt upp i skyn samtidigt som de blev större och bredare, ungefär som två upp-och-ner vända pyramider, som till slut, på drygt hundra meters höjd, skulle så när som snudda vid varandra.

Just den drömmen sprack. Utformningen blev en annan. Kontoren byttes ut mot lyxlägenheter och namnet ändrades till Norra tornen. Men projektet blev av. Det är mer än man kan säga om de flesta, om inte alla, högtflygande skyskrapedrömmar som planerats i Stockholms innerstad, åtminstone under det senaste halvseklet.

För det ska gudarna veta, att det svenska, eller framför allt det stockholmska, skyskrape-hatet sitter djupt. Man mixtrar inte hursomhelst med Stockholms historiska stadsbild.

Reaktionerna på en tidig föregångare till skyskraporna, det 45 meter höga Telefontornet i centrum av Stockholm, var starka. ”Tornets klumpiga jettemassa är synlig öfver hela staden”, noterade en av tidningarna efter att det invigts 1887. Från tornet, som placerats på den tomt där Gallerian ligger i dag, strålade tusentals smala trådar ut över hustaken. Ingen blygsam syn. ”En vanprydnad för samhället”, tyckte en annan tidning.

För första gången någonsin blåste de kulturella vindarna i ny riktning, från väst till öst

Länge aktade sig de svenska arkitekterna för Amerika, som av dåtidens kulturelit ansågs vulgärt och barbariskt. Men till slut vågade sig några av de främsta över Atlanten, däribland Gustaf Wickman och Ferdinand Boberg. Det var i samband med den stora världsutställningen i Chicago 1893. Och när de kom tillbaka började de, var och en på sitt håll, skissa på skyskrapeliknande byggnader av amerikanskt snitt. Om än motvilligt hade de låtit sig fångas av den nya amerikanska vågen. Och nu hände det. För första gången någonsin blåste de kulturella vindarna i ny riktning, från väst till öst.

Men skyskrapor kunde man inte gärna kalla Wickmans och Bobergs verk. Sällan översteg de fem våningar. Regelverken var stränga. I stället var det ett bostadshus i korsningen Dalagatan och Kammakargatan, färdigställt 1900, som fick pressen att utropa att Sverige fått sin första skyskrapa. Ingen liten ironi. Skyskrapan var egentligen en renodlat kommersiell arkitekturform. Därtill var huset i Vasastan egentligen inte mer än ynka fem våningar, men det hade fogats samman med en undre huskropp om två våningar. Således blev det, i allt väsentligt, ett sjuvåningshus. Tillräckligt för att få stämpeln skyskrapa.

Många är byggnaderna som under åren fått just den stämpeln. ”Stockholms första ’skyskrapare’” skrev man 1906 om ett affärshus som planerades vid Stadsgården med 11 våningar. Exakt samma rubrik återanvändes tre år senare för att presentera planerna för det 14 våningar höga S:t Erikspalatset. Även här användes samma uppfinningsrika byggnadsteknik, varigenom två höga huskroppar fogats samman till en enhetlig kropp.

Fritz Langs Metropolis hade premiär samma år. Det räckte ändå inte. Skönhetsrådet bet ifrån

Och enligt den principen byggdes även Kungstornen, med ingångar både mot Kungsgatan och Malmskillnadsgatan, som mer än några andra torn brukar kallas för Sveriges, eller till och med Europas, första skyskrapa. Det norra tornet, med 17 våningar, var färdigt 1924, för nästan exakt hundra år sedan. Det var Sven Wallander, den ”himmelsträvande byggnadens arkitekt” som han kallades i tidningarna, som gjort planerna för hela Kungsgatan och därtill ritat det norra tornet. Drygt ett år senare, 1925, kunde även det andra tornet invigas, ritat av hans kollega. Restaurangen högst upp i det ena tornet döptes passande till Babels torn.

Och Babels torn var referensen som användes flitigt två år senare, när planerna på en ny skyskrapa presenterades, tänkt att ligga vid Nybroplan. Det var ingen liten pjäs. Med sina fyrtio våningar skulle den bli lika hög, om inte ännu högre, som om man staplade bägge Kungstornen på varandra. Modernismens vindar ven. Fritz Langs Metropolis hade premiär samma år. Det räckte ändå inte. Skönhetsrådet bet ifrån.

Man fick vänta till 1949 på nästa skrapa. När det gulteglade Bonnierhuset i 18 våningar stod klart var det den första skrapan som uppförts i en och samma huskropp, utan stöd av någon viadukt.

Därefter, på 1950-talet, brast alla fördämningarna. I framstegsoptimismens namn sköt de moderna skraporna fram. Högst var Skatteskrapan med sina 28 våningar och 86 meter. Det var två meter högre och två våningar mer än DN-skrapan, klart 1964, och även den ritad av Paul Hedqvist. Men mest omtalade var nog ändå de fem Hötorgsskraporna längs Sveavägen som tornade upp sig vid 1960-talets mitt.

Ingen skrapa har i modern tid fått tränga sig så nära city som de Norra tornen – bara 2,5 kilometer från Centralstationen

I samma veva lyckades affärsmannen Axel Wenner-Gren, trots att han var luspank, projektera en skyskrapa vid Sveavägens ände. Platsen hade han valt själv, för att få utsikt över slottet, men några lyckliga stunder på kontoret blev det inte. Han dog samma år som huset stod färdigt, 1961.

Därefter försvann den himmelsträvande arkitekturen helt. Skatteskrapan, från 1959, behöll förstaplatsen ändå fram till 2003, då Kista Science Tower blev Sveriges högsta skyskrapa. Sedan dess, på tjugo år, har sammanlagt femton skrapor, högre än Skatteskrapan, byggts runt om i landet. De tre högsta byggnaderna ligger i dag i Göteborg och Malmö.

Men ingen skrapa har i modern tid fått tränga sig så nära city som Norra tornen. Bara 2,5 kilometer från Centralstationen. Ingen har fått mixtra med stadsbilden som Oscar. Att det läckt in avloppsvatten i lägenheterna och att företaget står på konkursens brant, det kommer gissningsvis glömmas bort med tiden. Kvar finns bara ett kolossalt monument över en himmelssträvande entreprenör som är så oförvägen att han till och med struntar i sin egen rättegång.