Roman
Carl Frode Tiller
”Inringning”
Övers. Nils Sundberg
Flo förlag, 270 sidor
Namsos är en bruksort på den nordnorska kusten, en bit norr om Trondheim. Staden har drygt 8 000 invånare och är känd för … ja, i princip ingenting, som jag förstår, fast den enligt Wikipedia ”har brunnit ner två gånger under sin relativt korta historia”.
Kanske är det denna katastrofbenägna anonymitet som gör staden till en ovanligt lämplig miljö för Carl Frode Tillers romaner.
Det är någonting med den värld Tiller skildrar i ”Inringning”, utkommen och hyllad i Norge 2007 och av någon anledning översatt till svenska först nu, som är igenkännlig för vilken skandinavisk småstadsbo som helst. Var man tonåring på åttiotalet känner man i synnerhet igen (med en generad rysning) det pretentiösa gymnasiegäng som är romanens huvudpersoner. De njuter av känslan av att vara missförstådda av sin fyrkantiga omgivning, läser Burroughs och Ginsberg, låtsas uppskatta Peter Greenaways filmer. ”Vi odlade föreställningen om namsosborna som bondska och navelskådande och oss själva som öppna nyfikna och med blicken ut mot stora världen”.
De är med andra ord den sortens varelser som gärna befolkar den skandinaviska bildningsromanen, även om denna ibland har en tendens att ta sina huvudpersoners parti i deras heroiska kamp mot fucking Åmål. Här betraktas de med en blick som är både inkännande och mycket klar över det begränsade och omogna i deras beteende och livsåskådning.
Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom den blicken ofta är deras egen. Premissen för denna socialrealistiska roman är nämligen inte särskilt realistisk.
Det som då var ”intressanta och fascinerande drag i personligheten” framstår i efterhand som uttryck för de psykiska problem som väntar på samtliga de inblandade
David, en medlem i den så småningom skingrade gymnasietrion, har förlorat minnet efter ett inte närmare definierat sammanbrott och ber i en tidningsannons alla som känt honom att fylla i det förflutna åt honom. Romanen – första delen av en trilogi – består till stor del av de närmastes brev till honom där de berättar om sina upplevelser av uppväxten. Det är titelns ”inringning” av deras gemensamma erfarenhet, som naturligtvis visar sig fascinerande motsägelsefull när den betraktas i efterhand och ur olika perspektiv.
Greppet får en extra twist genom frågan som en av de medverkande ställer sig: har David verkligen tappat minnet, eller är detta ett ”kompromisslöst” konstprojekt han håller på med, den sortens skojfriska ”sociala experiment” som är den mer pretentiösa konstvärldens variant på busringning eller ”Dolda kameran”?
Den eventuella metanivån ger faktiskt den annars föga trovärdiga premissen ett drag av sannolikhet. Romanens intellektuella ungdomar ägnar sig gärna åt manipulativa spel gentemot omvärlden, njuter när föräldrar tar deras morbida jargong för äkta självmordsfantasier, betraktar sina poser och bisarra charader som ett uttryck för ”konstnärens uppgift att rycka vardagsmänniskor ur vardagen”.
En av romanens många träffsäkra iakttagelser är hur den sortens attityder verksamt bidrar till huvudpersonernas dysfunktionella tillvaro senare i livet. Det som då var ”intressanta och fascinerande drag i personligheten”, reflekterar en av romanens personer, åtråvärda uttryck för idealet att ”vara konstig och sticka ut”, framstår i efterhand som uttryck för de psykiska problem som väntar på samtliga de inblandade.
Det är bara en av behållningarna i en sällsynt nyanserad och observant roman. Med sitt lågmält effektiva språk och sin klara blick för det psykologiska spelet människor emellan kan Tiller påminna om en svensk författare som Bengt Ohlsson. Trähusen i den lilla bruksorten framstår med en nästan hypnotisk skärpa. Man känner brandrisken.
Läs fler texter av Jesper Högström här, och fler av DN:s bokrecensioner här
