DN har kallat och Carl Johan De Geer har svarat. När han fick frågan om att skriva en deckare i julkalenderformat för dagstidningens läsare släppte han allt han hade för händerna.
– Jag meddelade min hustru Marianne att nu får det bli hämtmat de närmaste veckorna, för det är alltid jag som lagar middag hemma hos oss, säger han.
Ett hedersuppdrag, menar filmskaparen, konstnären och författaren som sedan 1960-talet varit en konstant i svenskt kulturliv. Dessutom har han svårt att tacka nej till jobb.
– Att jag fortsätter jobba är nog en av sakerna som gör att jag fortfarande är så pass pigg och vital fast jag nu är en gubbe på närmare 90 år, säger han.
Huvudpersonen i ”En studie i rött” är också han en pensionär som fortsätter att knega, om än utan annan ersättning än den tillfredsställelse som ett gott utfört arbete skänker. Kommissarie Karl Lohman ger sig dagligen ut på spaningsuppdrag i Stockholms innerstad. Utrustad med ett sittunderlag, en termos hett te och två skivor kavring med Kalles kaviar.
Mer än så vill Carl Johan De Geer egentligen inte berätta, eftersom risken finns att berättelsen då spolieras för läsarna. Men så mycket kan avslöjas som att Lohman snart blir involverad i ett fall som inbegriper julen och ett tyskt modelltåg av märket Lehmann.
Den som tycker att namnet Karl Lohman låter bekant har helt rätt. Huvudpersonen i ”En studie i rött” delar nämligen namn med kommissarien i den tyske regissören Fritz Langs stilbildande filmer ”M” och ”Dr Mabuses testamente” från 1931 respektive 1933.
– Fritz Lang var en av mina förebilder när jag var ung och gick på Cinemateket, som då låg i ABF-huset eftersom Filmhuset inte var byggt ännu. Jag vet inte hur många gånger jag har sett ”Dr Mabuses testamente”, men jag tror att jag kan i princip varje replik.
”En studie i rött” är fullspäckad med referenser till gamla deckare. Sin titel lånar den från Arthur Conan Doyles allra första berättelse om Sherlock Holmes och Doktor Watson. Men i följetongen finns också blinkningar till Carl Johan De Geers eget liv och konstnärskap.
– Min litterära metod är den att jag utgår från saker som är delvis sanna, för att sedan göra vissa konstnärliga tillägg. Det mesta jag skriver är nästan bokstavligen sant.
Tror du att du skulle vara en bra kommissarie?
– Nej, jag skulle vara alltför filosofisk och eftertänksam.
Deckargenren är en av många röda trådar i Karl Johan De Geers omfångsrika och fortgående konstnärskap, även om de flesta minns honom för barnprogrammet ”Tårtan” som han 1972 gjorde ihop med den mångåriga parhästen Håkan Alexandersson.
– I årtionden störde jag mig på det eftersom jag gjort så mycket nytt som ingen pratade om. Men nu blir jag rörd för det är många som säger att ”Tårtan” har betytt något i deras liv.
En gång på 1960-talet valde Carl Johan De Geer i enlighet med tidsandan att bojkotta julen. Reklambudskap och inställsamma julskyltningar duperade ju folket. Allt gick ut på att varhusägarna skulle bli rikare och kunderna fattigare. Kapitalism i dess renaste form.
– Se upp för julen, du blir bestulen, var den tidens slagord.
I dag, däremot, är julen en högtid som den 87-årige konstnären uppskattar, inte minst för att barn och barnbarn då samlas hos honom och hans hustru för typiskt samkväv med alldeles för mycket mat. För varje år växer högen med julklappar under den lilla platsgranen, trots en överenskommelse om att det bara är de minsta man ska köpa presenter till.
”Kapitalismen vann”, som Karl Lohman konstaterar i ”En studie i rött”.
– Julen är ett slags teater på många sätt, det är nog en sak som många gillar med den, att man får låtsas. Ta tomten till exempel. Det är alltid någon som ska ut och köpa tidningen eller cigaretter och som sedan kommer tillbaka utklädd och spelar rollen. Eller ja, nu för tiden kanske man säger att man ska gå ut med sopporna.
Eller källsortera, kanske?
– Ja, källsortera är bra, för det tar lite tid.
Världshistoriens bästa fiktiva detektiv anser han vara Sherlock Holmes. Frågan, menar Carl Johan De Geer, är om vi ens hade haft någon kriminallitteratur värd namnet om inte Arthur Conan Doyle efter mycket möda hittat någon villig att publicera ”En studie i rött”.
– Holmes och Watson är ju modellerna för allt som följde, även de detektiver som vi ser på Netflix i dag. Arthur Conan Doyle var ett geni väl värd sina framgångar, även om han på äldre dagar började hålla på med ockultism och tro på själavandring och sådana saker.
Nej, Carl Johan De Geer tror varken på gud eller på tomten, men en gång infann sig ett ögonblick av tvivel. En julafton för längesen knackade det på dörren och där stod en krum tomtegubbe, som stigen direkt ut skalden Viktor Rydbergs berömda poem ”Tomten”.
– Han stod där med en lykta med ett stearinljus i. Han såg ut som en gårdstomte, en liten tomtenisse. Det visade sig att det var den gamle mannen i lägenheten mitt emot, som vi då inte kände. Han hade tydligen bestämt sig för att gå runt och önska grannarna god jul.
Läs Carl Johan De Geers juldeckare – en ny del varje dag fram till jul
