Bostadspriserna i Kina fortsätter att falla och snart höjer EU tullarna på elbilar.
Jo, det finns en samband mellan de två sakerna. De hänger ihop därför att de berör tillväxtmodellen i världens folkrikaste land. Det knakar nämligen i Kinas ekonomi. Något nytt är på gång.
Konsekvenserna kommer att kännas även i Sverige, kanske mer än de har gjort förr.
Men först en kort rekapitulation.
Kinas ekonomiska utveckling de senaste 30 åren har gått ut på att först exportera sig ur fattigdom, sedan investera sig till en position som världens näst största ekonomi.
Den första fasen är bekant. Det var när kinesiska företag lärde sig att tillverka leksaker, skor, elektronik och andra konsumentvaror som fyllde världens alla stormarknader. Resultatet blev den största mobilisering av industriell arbetskraft som mänskligheten har skådat.
I delar av omvärlden blev följden vad den amerikanska ekonomen David Autor har kallat Kinachocken. Ungefär en miljon industrijobb slogs ut i USA, framför allt i den djupa Södern.
Men med finanskrisen 2008 sinade raketbränslet i Kinas exportmodell. Världsmarknaden var mättad. Kina laddade om och började använda stora inhemska investeringar som medel för att nå tillväxtmålen.
Det senaste 15 åren har Kina varit världens byggarbetsplats i lika hög grad som det har varit världens fabriksgolv. Kina har investerat nästan lika mycket som EU och USA har gjort tillsammans.
Resultaten är den största byggboom som mänskligheten har skådat, med många miljoner moderna lägenheter och tusentals mil höghastighetsjärnväg.
Fast nu är även den marknaden mättad. När Kinas fastighetssektor stod på sin topp motsvarade den nästan en tredjedel av landets ekonomi. Så kan man inte ha det i längden, särskilt inte i ett land med en krympande befolkning.
Det går inte att bygga hur många höghus och järnvägar som helst. Även kommunistpartiet har insett det.
Den fastighetskris som nu tillåts rulla fram i landet markerar därför slutet på den nuvarande investeringsmodellens tid i Kinas ekonomi.
Men vad ska fylla det ekonomiska vakuum som nu uppstår?
Var ska Kina hämta sin tillväxt framöver? För även om kommunistpartiet inte längre siktar på tvåsiffriga tal är hög tillväxt fortfarande målet.
Den konventionella vägen som alla andra skapligt rika länder har tagit handlar om att odla en egen konsumtionsekonomi. Då talar vi om konsumtion i bred bemärkelse, både privat och offentlig: förskola och äldreomsorg lika väl som drejningskurser och golfklubbor. Allt detta är konsumtion, och det är vad rika länder ägnar en stor del av sina resurser åt.
Men kommunistpartier och president Xi avskräcks av tanken. Det finns ett moraliskt motstånd både mot offentlig konsumtion i form av välfärd och att tillåta privata utsvävningar.
Därför verkar den nya kinesiska strategin inte vara ekonomisk utveckling i traditionell bemärkelse utan tvärtom något av en återgång till den gamla exportmodellen.
Man ser det till exempel i bankutlåningen. De senaste åren har fastighetssektorn dikats ur på pengar. Lån och investeringar slussas återigen mot industrin. Alltså: Nya fabriker, trots att det redan nu finns tecken på överkapacitet i många av landets exportföretag.
Det låter vettigt att satsa på investeringar och export. Särskilt i Sverige är det fina ord. Klok ekonomi. Men investeringar som går till överdrift är inte längre investeringar utan bara en väldigt bullrig och miljöpåfrestande form av företagsstöd. En uppblåst export blir också främst ett sätt att lasta över sysselsättningsproblem på andra länder.
Vilket är vad omvärlden nu bävar för. Kinas omställning skuggar de allt skarpare slitningarna mot USA och EU. Inte minst är det en avgörande faktor bakom besluten att införa skyhöga tullar på kinesiska elbilar.
Politiker och beslutsfattare minns den första Kinachocken. Men den här gången är problemet desto svårare eftersom det är laddat med högteknologiska prestigeindustrier och en mer hotfull säkerhetspolitisk verklighet. Det handlar inte om Happy Meal-prylar längre. Det gäller bilar, framtidens energiförsörjning och AI-system.
Förmodligen innebär det också ett annat läge för norra Europa. Tyskland är det främsta exemplet på en ekonomi som aldrig riktigt kände av den första Kinachocken. På sina håll blev lågpriskonkurrensen förstås mördande. Men den avancerade industrin vann samtidigt en enorm exportmarknad. Och även Sverige gled med på en räkmacka.
Den erfarenheten präglar de båda ländernas inställning till Kina i dag. Vi klarar oss säkert.
Eller? Är vi verkligen redo för nästa Kinachock?
Läs fler krönikor av Carl Johan von Seth
