När Europas kungar och drottningar en gång skickade sina flottor för att kolonisera världen var det med det enkla målet att vidga den egna makten. Politiskt, militärt, ekonomiskt.
Men i praktiken såg tillvägagångssätten väldigt olika ut. När Belgiens kung Leopold säkrade en extremt blodtörstig form av tyranni i Kongo gjorde han det genom ett minimum av militär närvaro i regionen.
På andra platser slog sig kolonisatörerna ner och gjorde sig hemmastadda med mer långsiktiga planer. Det fanns verkligen inget hedervärt eller humanistiskt i den modellen heller. Men resultatet blev annorlunda. Det byggdes domstolar och politiska system som inte bara syftade till ren och rå utsugning av en avlägsen plats.
Varför blev det så? Vad fick det för betydelse för de här platserna på lång sikt? Och säger den här historien något större om vilka faktorer som skapar eller hindrar utveckling i ett land?
Det är ungefär de frågorna som årets trio av ekonomipristagare har ägnat sig åt – och belönas för. Två brittiska ekonomer, Simon Johnson och James Robinson, delar det med den turkisk-amerikanska stjärnforskaren Daron Acemoglu. Alla är i dag verksamma i USA.
Det går väl att ana resultaten i deras forskning. Nej, våldsam despotism främjar inte ekonomisk utveckling. Och jo, arvet efter de här olika systemen tenderar att påverka samhällen förskräckande länge.
Den tesen var inte särskilt ny när de la fram den för drygt 20 år sedan. Vad som har gjort den här forskningen så inflytelserik är snarare den uppfinningsrika och trovärdiga bevisföringen.
Årets pristagare har i praktiken öppnat ett helt nytt fält inom samhällsforskningen. Och pusslet läggs fortfarande, med nya bitar från den avlägsna historien som bildar förståelse för vad det är som gör att vissa länder är rika medan andra förblir fattiga i dag.
”Det är demokratin, dumbom”, kan man slarvigt sammanfatta det, fast det handlar om lite bredare och mer abstrakta kvaliteter i olika samhällsmodeller. De system som verkar leda till utveckling och välstånd är de som bygger på individuella rättigheter och jämlikhet men kanske framför allt ett styre som tillåter ansvarsutkrävande.
Vilket ju också gör årets ekonomipris högst aktuellt. Demokratin och rättstaten är tyvärr inte på någon stark frammarsch i världen just nu.
Vi upplever en ”rough patch”, en svacka, och det lägger band på utvecklingen, sa pristagaren Daron Acemoglu på telefon från Aten på måndagens presskonferens.
De globala måtten på frihet pekar för tillfället bakåt. Den framgångsrika gamla kolonin USA räknas inte längre som en fullt ut fungerande demokrati. Och snart väljer landet en ny president. Priskommittén vill säkert inte göra något inlägg i den amerikanska valrörelsen. Men om man vill läsa in ett budskap är det ganska klart.
En förtjänst med årets pris är att både ämnet och pristagarna är så brett tillgängliga. Daron Acemoglu och James Robinson har – förutom att producera många hundra välciterade studier – skrivit flera bästsäljande böcker om vad som i längden gör en samhällsmodell framgångsrik.
Kanske en läsrekommendation för en del amerikanska storföretagsledare och techmoguler i höst.
Fakta.Ekonomipriset
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne delades ut för första gången 1969, i samband med Riksbankens 300-årsjubileum.
Prispengarna kommer ursprungligen från Riksbanken, men priset och pristagarna behandlas i övrigt som Nobelprisen. Nomineringar och utdelning hanteras av Kungliga vetenskapsakademien.
I år får Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson priset ”för studier av hur institutioner formas och påverkar välstånd”.
