Varför vill partierna avskaffa överskottsmålet?
Det korta svaret är att det inte längre behövs. Efter decennier av amorteringspolitik är Sveriges offentliga skuld bland de lägsta i världen.
I dag motsvarar lånen runt 30 procent av storleken på vår ekonomi, alltså bnp. Det handlar om ungefär 175 000 kronor per svensk, som vi betalar en av världens lägsta låneräntor på.
Överskottsmålet har dessutom redan sänkts i flera steg, från ursprungliga 2 procent till dagens 0,3 procent av bnp. Nu är en ny översyn klar och målet ska sättas till noll. Alltså blir det ett balansmål, trots att många experter och arbetsmarknadens parter snarare vill gå längre.
Okej, vad är invändningen mot ett balansmål?
Ett exempel kommer från professor Lars Calmfors, som har föreslagit att man i stället ska tillåta små underskott under något drygt decennium framöver.
Poängen är att ta tillfället att ha en period med större investeringar, till exempel i försvar, infrastruktur och energiomställning – utan stora skattehöjningar. Även om Sveriges skuld då skulle stiga lite handlar det om nivåer långt under dagens genomsnitt i EU.
Och alla partier ser behoven av stora investeringar på de här områdena, samtidigt som entusiasmen inför kraftiga skattehöjningar inte är jättestor.
Är ett balansmål trovärdigt och realistiskt då?
Regeringen och finansminister Elisabeth Svantesson (M) har formulerat en princip: vi ska inte glida mot systematiska budgetunderskott i Sverige.
Men den som lyfter blicken anar att principfastheten i praktiken redan luckrats upp. Regeringen har till exempel gjort undantag för de stora stöden till Ukraina, som i dag ligger utanför budgetmålen. Samtidigt finns det förslag på ett specialupplägg för finansieringen av ny kärnkraft. Mångmiljardbelopp skulle få en helt egen fil i budgeten.
Det liknar lite att ha som nyårslöfte att sluta äta kakor, och genast sätta en stor bulldeg på jäsning. Ett jättesmart kryphål, men vad är då vitsen med det hela?
Idén med det finanspolitiska ramverket är transparens och kostnadskontroll. Om partierna inför mål för sig själva som de inte riktigt tänker ta på allvar riskerar det bara att motverka sitt eget syfte.
