Svenskarna håller hårt i plånboken. Kurvan över konsumtionen brukar peka upp, men de senaste åren har den planat ut och vikt ner.
Dåliga nyheter för landets ekonomi. Halva Sveriges bruttonationalprodukt är direkt kopplad till privat konsumtion, och att den fortsätter att vara dämpad är den viktigaste förklaringen till att det råder lågkonjunktur just nu.
Men också: goda nyheter för miljön och klimatet, rimligen. Lägre konsumtion betyder ju mindre resursförbrukning, mindre utsläpp, mindre avfall.
Hur ska man få ihop det?
Vi börjar i en annan ände. Ordet konsumtion är inte kristallklart. Många tänker på kläder och onödiga prylar, men i ekonomisk teori är begreppet bredare och människor kan även ”konsumera” till exempel fritid. Det blir lite väl akademiskt.
Om vi i stället håller oss till den officiella statistiken och Statistiska centralbyråns räkenskaper kan man dela in Sveriges ekonomi i fyra huvudsakliga bitar: privat konsumtion, offentlig konsumtion, investeringar och nettoexport.
Allt det summerar till bruttonationalprodukten, bnp.
I den här indelningen räknas saker som cancerbehandlingar, förskoleplatser, sophämtning, yogapass, DN-prenumerationer och makaroner som just konsumtion.
Konsumtion är alltså inte – i alla fall inte i våra nationalräkenskaper – bara prylar. Det finns stor variation, även i klimatutsläpp och materialförbrukning.
Sammanlagt nästan tre fjärdedelar av vår ekonomi är konsumtion. Är de övriga delarna, investeringar och export, mindre resurstärande?
Inte nödvändigtvis. När man tittar på statistiken över materialförbrukning i Sverige finns det saker som sticker ut. Grus och sand är det vi använder överlägset mest, räknat i volym. Per svensk handlar det om drygt nio ton varje år.
Men de flesta beställer ju inte hem lastbilslass med grus sådär till mans. Till absolut största del är det material i byggbranschen. Hela vårt samhälle är byggt ovanpå stenkross och bärs upp av betong, som till största del är sand och sten.
Det gäller vägar, järnvägar, teatrar, varuhus och vårdcentraler lika väl som bostäder. Investeringar, alltså.
Investeringar är ett mycket finare ord än det lite smutsiga ”konsumtion”. Men räknat i material och utsläpp är det ena knappast bättre än det andra.
Och det hör dessutom till saken att alla investeringar ytterst syftar till konsumtion. När Trafikverket bygger nya järnvägsspår är målet ökad konsumtion av transporttjänster. Poängen även med ett nytt äldreboende är att fler ska kunna konsumera äldreomsorg.
Exporten ses i Sverige som det allra ädlaste i ekonomin. Vi har överskott i bytesbalansen, alltså säljer vi mer till utlandet än vi köper. Fint. Men vad det innebär är att vi gärna producerar och får inkomster, för att sedan outsourca själva konsumtionen. Vad det är som är så väldigt bra med det är egentligen oklart.
Men sparandet då, är inte det ett sätt att bromsa konsumismens tunga hjul och skona jorden?
Kanske på kort sikt. Men sparade pengar tenderar att leda till investeringar, som leder till tillväxt. Och den som snålar och sparar och lämnar ett arv till sina barn, den skjuter ju bara upp konsumtionen till nästa generation. Dessutom med ränta på hela beloppet.
Hur man än vrider och vänder på saken verkar det alltså omöjligt att komma runt konsumtionen. All aktivitet i ekonomin syftar till konsumtion i någon form. Alla inkomster i ekonomin kommer också från konsumtion, antingen direkt eller på omvägar. Och inkomster vill ju alla ha.
Det utesluter förstås inte att man grubblar över problemen.
Jag ringer Erik Angner, professor i praktiskt filosofi på Stockholms universitet som också har en doktorsexamen i nationalekonomi. Han tar upp flera exempel på typer av konsumtion som alla egentligen helst skulle slippa.
Statuskonsumtion, till exempel. Visst kan det ge tillfredsställelse att köpa något fint som ger sociala poäng.
Men det hela blir ju lite som för älgtjuren. Att ha de mäktigaste hornen ger honom en fördel under brunsten. Men för både individen och arten är stora horn annars en opraktisk belastning. Om älgtjuren kunde skulle han nog försöka bryta kapplöpningen, införa ett nedrustningsprogram.
En del av vår privata konsumtion har likheter med det dilemmat.
Erik Angner påpekar att konsumtionen samtidigt förändras i takt med att välståndet ökar.
Vi kliver allt högre upp på behovstrappan. Och vad vi finner på de övre stegen är många saker som kräver mindre av material och bränslen. Vi vill ha mer och mer av sjukvård och nöjen, till exempel.
Det är en del av förklaringen till att klimatavtrycket och resursförbrukningen i vårt samhälle inte längre följer med konsumtionskurvan uppåt.
Mellan 2008 och 2022 ökade hushållens konsumtion med en fjärdedel. Samtidigt minskade de konsumtionsbaserade klimatutsläppen (som är tänkt att fånga effekterna även från den del av vår konsumtion som produceras utomlands) med ungefär lika mycket.
Med nya resurssnåla produktionstekniker, grön energi, mer fossilfria transporter och energieffektivisering som fortsätter att utvecklas – gärna ännu snabbare – kan den trenden fortsätta.
Konsumerar vi för mycket eller för lite?
Tveklöst förbrukar vi alldeles för mycket resurser och fossila bränslen. Det är en kris att vår samhällsapparat och våra liv belastar miljön och klimatet så mördande hårt som de gör.
Men att klimatfrågan har hakat upp sig på just konsumtionsbegreppet beror nog på den starka förskjutningen mot skuld, personliga val och privat ansvar.
Den slagsidan kan man ifrågasätta.
Naturligtvis spelar det roll vad och hur individer konsumerar. Men det kan ju vara så att frågan helt enkelt är felformulerad.
Läs mer: Fler krönikor av Carl Johan von Seth
