USA är på väg att få en ny statsbudget.
Eller ja, det hela ger i alla fall sken av det. Donald Trump och hans partikamrater i kongressen slåss just nu för att det ekonomiska paket som kallas ”one, big, beautiful bill” ska godkännas.
Till innehållet handlar det framför allt om massiva skattesänkningar och (inte fullt lika massiva) nedskärningar i offentlig sektor.
Men detta är ingen budget.
Faktum är att USA strängt taget inte har någon statsbudget.
Amerikanska statsfinanser styrs genom ett mer komplext system som både är talande för amerikansk politik och förklarar en del mönster i landets ekonomi.
Ordboken är tydlig med vad en budget är. Den består i en beräkning av alla inkomster och utgifter, ofta för ett år framåt.
Ta den svenska statsbudgeten. Upplägget ser ut ungefär så här: Finansdepartementet summerar alla utgifter och inkomster som regeringen räknar med under nästa kalenderår. Alltihop skrivs ihop i en budgetproposition med ett angivet utgiftstak, som i sin helhet lämnas till riksdagen. Där godkänns propositionen nästan alltid utan ändringar under den efterföljande utskottsbehandlingen.
Klart.
På ett oräkneligt antal punkter är motsvarande procedur i USA annorlunda.
Ekonomen Paul Krugman har kallat USA:s federala stat för ett försäkringsbolag med en armé. Statens utgifter är också kluvna i två delar, grovt sett utifrån dessa funktioner.
Den mindre delen, de årliga anslagen, rör framför allt försvaret men också sådant som bistånd, forskning och utbildning. När presidenten skickar sin årliga budgetförfrågan till kongressen handlar det enbart om den biten.
Men den riktigt stora kostnadsklumpen finns i de lagstiftade utgifterna. De innehåller bland annat socialförsäkringar, pensioner och sjukvårdsförmåner. De systemen lever oftast sitt eget liv, utanför det som annars skulle kunna kallas för en budgetprocess.
Om vi sedan går till inkomstdelen av ekvationen anger USA:s konstitution tydligt att all skattelagstiftning måste inledas i representanthuset. Där tar alltså inkomsterna sin början. Men skatterna hänger sedan inte ihop med utgifterna på något klart sätt.
Den sista pusselbiten är skuldtaket. Den har en helt egen form. Beslut om taket fattas separat, vilket ger upphov till en av den amerikanska finanspolitikens återkommande paradoxer: Kongressen fattar beslut om vad staten måste lägga pengar på, men samma kongress vägrar att finansiera sina projekt och låter inte heller staten låna pengar för sina utlägg.
”Government shutdown” är det som händer då. Finanspolitisk kortslutning.
Om man räknar lite grovt är det totalt 40 olika utskott och underutskott i kongressen som behandlar USA:s finanser. Ledamöterna kan välja att göra det genom ett flertal formella procedurer.
Representanthuset, senaten och presidenten har alla dessutom veto över detta totalt splittrade upplägg.
Resultatet?
Jo, till exempel att processen inte har hållits inom den angivna tidsramen på nästan 30 år. Världens största budget har inte heller varit balanserad sedan 2001. Under tiden har landet fått ett av den rika världens mest komplicerade skattesystem.
Skulden har gått upp. Kreditbetygen har sänkts. Allmänhetens förtroende för kongressen som institution ligger på bottennivåer.
Om det hela känns förvirrande är det för att det är en stor och inte särskilt vacker röra.
