Svensk försvarspolitik har påbörjat en tidsresa. Den går mot Kalla krigets och Tage Erlanders dagar. Inte sedan 1960-talet har försvarsanslagen varit så höga som de senaste målnivåerna: 3,5 procent av bnp.
Det är den siffra som regeringen och andra bedömare räknar med ska bli Natos nya utgiftskrav. Formellt beslut väntas senare i år.
De ambitionerna ritar nu om svensk finanspolitik. Upprustningen kommer att överskugga all annan politik under resten av 2020-talet.
Statliga Konjunkturinstitutet räknar med att ambitionshöjningen med råge övertrasserar vad som återstår av decenniets reformutrymme, alltså den marginal som uppstår av att statens intäkter oftast växer snabbare än utgifterna.
Därför kan inte nuvarande regering (eller nästa) beta av de höjda försvarsanslagen i små, obemärkta tuggor. Det militära kostnadsberget kräver en strategi. Antingen höjda skatter, sänkta utgifter, lån – eller en kombination av de tre.
Den blocköverskridande inriktningen pekar nu mot lån som den huvudsakliga livlinan.
Socialdemokraterna har föreslagit en särskild försvarsfond med 250 miljarder kronor i kassan. Regeringspartierna har i sin tur enats om en modell som innebär att staten lånar 300 miljarder extra.
Det är inte småpotatis. Riksgäldens senaste siffror visar att svensk statsskuld just nu ligger strax under 1 200 miljarder kronor. Att lägga 300 miljarder ovanpå det märks.
Men även en fullt ut kreditfinansierad upprustning ser ändå ut att bli odramatisk för svenska statsfinanser. Upplåningen skulle bli betydligt mer sansad än exempelvis de underskott staten gjorde åren efter eurokrisen 2011 (se grafiken).
Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle den offentliga skulden, dit även exempelvis kommunernas lån räknas, stiga mot 40 procent av Sveriges bnp på knappt tio år. Men det räcker faktiskt inte för att rubba Sveriges position som ett av EU:s minst skuldsatta länder.
Konjunkturinstitutets kalkyl lutar dessutom något åt det pessimistiska hållet. Swedbanks makroekonomer räknar mer optimistiskt, med större stimulanseffekter av en stor lånefinansierad upprustning.
Att bygga nya regementen, anställa soldater och köpa ammunition ger en tillfällig skjuts åt svensk ekonomi. Det gör att satsningarna till en viss, osäker andel betalar sig själva.
Räntorna då, kan de påverkas? Åtminstone i teorin riskerar en stigande statsskuld att trissa upp statens låneräntor. Vilket i sin tur brukar höja lånekostnaderna för företag och hushåll.
Den senaste månaden har vi haft två intressanta händelser och en icke-händelse på räntemarknaden som kanske säger något om den saken.
Svenska räntor steg nämligen tydligt i samband med att Tyskland lanserade ett stort lånepaket i början av mars. Däremot hände absolut ingenting när den svenska regeringen kort därefter följde efter med sin 300-miljardersmodell.
Men sedan Donald Trumps stora tullkaos började har den svenska räntan rasat tillbaka.
Slutsatser av det ska dras försiktigt. Men mönstret tyder på att ingen långivare på finansmarknaderna just nu är särskilt oroad över Sveriges planer. Vad Tyskland gör har märkligt nog större betydelse.
Och kanske kan europeisk skuldsättning underlättas av att världens aptit på att finansiera USA:s stora underskott nu minskar snabbt. Internationella placerare letar efter nya, trygga platser att ösa in pengar.
Trenden talar för svenska statsobligationer.
Det stora frågetecken som återstår är snarare politiskt.
Alldeles nyligen enades partierna nämligen om ett balansmål för de offentliga finanserna. De har alltså förbjudit sig själva från att låna till permanenta reformer, som en omfattande upprustning är.
Hur hänger det ihop? Knappast alls.
Rent finansiellt finns inga akuta hinder för ett tillfälligt försvarslån. Den finanspolitiska dubbelmoralen är ett större problem.
Läs mer:
Kristersson: 300 miljarder extra till försvaret
S om försvarssatsningen: ”Den långsiktiga finansieringen är avgörande”
