Ett mörkt hål fortsätter att gapa i många svenskars privatekonomi. Inom loppet av ett par år föll reallönerna med 12 procent. Pandemin och kostnadskrisen raderade ut ett decennium av ökad köpkraft.
Allt pekar nu på att nivån börjar återställas. Men reallönerna stiger mycket långsammare än de rasade.
Grafiken här nedanför visar reallöneutvecklingen – lönenivån inflationsjusterad med konsumentprisindex – sedan 1993.
Huvuddelen av den bilden är en inte så liten framgångssaga. Från 1990-talets början och knappt tre decennier framåt ökade reallönerna med över 70 procent i Sverige. Ett hisnande lyft i levnadsstandard, nästan utan motstycke i jämförbara länder.
Men den perioden, kan man nu konstatera, fick ett abrupt slut år 2020.
Till att börja med blev löneökningarna under de osäkra pandemiåren exceptionellt små. Sedan kom inflationssmällen. Och i dag avviker Sverige med ett lite större köpkraftstapp än vad andra europeiska ekonomier har upplevt de senaste åren.
Nu förbereder sig fack och arbetsgivare för nästa års enorma avtalsrörelse. Hundratals kollektivavtal ska omförhandlas, inklusive lönerna för över tre miljoner anställda. Det ser ut att bli första på länge som förhandlingar sker under någotsånär normala ekonomiska omständigheter.
Dags för löntagarnas revansch?
Återhämtningen är redan på väg. De senaste månaderna har inflationen sjunkit under 2 procent samtidigt som lönerna stiger med runt 4 procent i årstakt. Reallönerna ökar alltså, från låga nivåer, i ovanligt hög hastighet.
Men förutsättningarna för att helt återställa köpkraften beror på flera faktorer.
Konjunkturinstitutet (KI) pekar på ett par saker som talar för att reallönerna kan stiga snabbare än vanligt en tid framöver. Ett viktigt element: företagens vinster.
De är, i alla fall på ett övergripande plan, ovanligt höga. Mönstret är liknande i euroländerna, där centralbankschefen Christine Lagarde flera gånger har pekat på att höga vinster skapar svängrum för högre löneökningar under en period.
Vinststatistiken är trasslig. Olika experter och parter pekar på olika siffror. Men det verkar, om man går på KI:s tolkning, finnas ett visst utrymme att ta igen även hos oss.
En del tyder också på att möjligheterna är större i Sverige än i våra närmaste konkurrentländer. Låga löneökningar i kombination med en svagare kronkurs har gjort att företagens arbetskraftskostnader nu är tydligt lägre i Sverige än i övriga Västeuropa. Det är egentligen första gången det händer sedan det stora industriavtalet infördes 1998.
Allt det talar för att dagens relativt snabba återhämtning kan fortsätta ett tag till, vilket också speglas i Konjunkturinstitutets senaste prognos (se grafiken).
Men uppsvinget ändrar inte det faktum att köpkraften fortfarande släpar efter rejält. Om KI får rätt och reallöneökningarna snart återgår till mer normal takt dröjer det i praktiken till 2029 innan köpkraften har återställts till den tidigare toppnivån.
Tappet är ännu mer slående om man betänker den tidigare trenden. I dag är svenska reallöner – trots en viss återhämtning – 14 procent lägre än vad de hade varit i en parallell verklighet utan pandemi och inflationschock.
Det är motsvarande 5000 kronor som saknas på dagens medianlön.
Just det gapet bildar den stora spännkraften i nästa avtalsrörelser, och de som kommer senare.
Jag ringer LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö, som pekar just på industriavtalets framgångsrika historia. Här finns en bevisad modell som har gett säkra reallöneökningar. Det var en fördel med modellen att lönebildningen blev återhållsam under några stökiga år. Nu kan den bevisa sig igen, och ge ny köpkraft framöver.
Hans motsvarighet på Teknikföretagen, Erik Spector, pekar på begränsningarna.
De är också högst verkliga. För även om svensk industri har gått fantastiskt bra de senaste åren är läget redan i dag sämre. En svag krona har varit bra draghjälp, men det talar inte nödvändigtvis för att passa på med lönehöjningar nu. Och så länge arbetslösheten ligger på 8,5 procent kommer facken att ha svårt att driva igenom höga lönekrav.
Svenska löntagare har blivit fattigare. Men hur mycket av den effekten som i praktiken blir permanent kommer att avgöras av styrkan i svensk ekonomi, jämvikten mellan arbetsmarknadens parter – och ytterst hur stora produktivitetsökningar vi får under de kommande tio åren.
