De senaste decennierna har Danmarks största bidrag till världsfreden varit vår försvarsmakts inkompetens. Alla krig vi har varit inblandade i sedan millennieskiftet har vi förlorat. Nu upprustar vi stort på bekostnad av välfärdsstaten, med fregatter och bombflygplan som om det vore Andra världskriget, samtidigt som vi är närmast komiskt oförberedda på det hybrid- och drönarkrig vi redan sett de första tecknen på.
I USA planerar Donald Trump att döpa om landets försvarsdepartement till krigsdepartement. Danmarks upprustningsbesatta statsminister Mette Frederiksen, som utan att tveka vill lägga 5 procent av bruttonationalprodukten på vapen, borde göra detsamma och byta ut sin statsministertitel mot krigsminister. Hennes senaste fantasi är att Danmark ska förvärva långdistansmissiler så att vi kan angripa mål djupt inne i Ryssland.
Numera manar Mette Frederiksen också till andlig upprustning. Danskarna ska förbereda sig för krig ända in i djupet av sina själar. Mette Frederiksen gör detta i en vädjan till både konsten och kyrkan, två institutioner som inte varit vänner sedan upplysningstiden, den ena kritisk och den andra ofta auktoritär i sitt försvar av en tro som inte trivs med allt för många frågor och därför, av goda skäl, förvisats till en marginell roll i demokratin. Tankegången är avslöjande. Det är lojalitet mot staten som Frederiksen eftersträvar, inte kritisk konst, snarare en exklusiv gemenskap, en identitet bakom stängda dörrar.
De första offren för den andliga upprustningen kommer att bli konsten, sedan universiteten, sedan demokratin. Sökande, tänkande, kännande människor är olämpliga som krigsmateriel
Vad innebär upprustning? Det innebär fler och mer avancerade vapen. Det innebär fler soldater. Framför allt innebär det ökad motivation, ökad vaksamhet, ökad beredskap. Med andra ord en nation i permanent krigstillstånd. De första offren för den andliga upprustningen kommer att bli konsten, sedan universiteten, sedan demokratin. Sökande, tänkande, kännande människor är olämpliga som krigsmateriel. Och jag håller mänskligheten högt nog för att tro att vi nästan alla är sådana: sökande, tänkande, och kännande.
Det är den ryske livstidspresidenten Vladimir Putin som danskarna ska gå ut i krig mot, men saken är den att han redan har vunnit. För att besegra Putin måste vi, enligt de nyväckta profeterna för andlig upprustning, bli som han, försvarare av kristendomen och traditionella livsstilar. Det är inte ett woke-krig utkämpat av kvinnor, homosexuella och transpersoner Mette Frederiksen mobiliserar till. Statsministern önskar en storstilad militär koldioxidurladdning, med strids- och dödsvilliga män i spetsen. På så sätt har de båda, Putin och Frederiksen, i sin upprustningsiver så oerhört mycket gemensamt. Putin är den andlige härföraren på bägge sidor.
När det socialdemokratiska partiet i början av september höll sitt årsmöte fick vi en försmak på den andliga upprustningen. Nu som då var utlänningar huvudtemat. Invandrare med bakgrund i Mellanöstern undergräver det danska samhället, underströk Frederiksen. Svårt sårade palestinska barn kan inte få vård på danska sjukhus. Rasismen är i dag normalspråk inom socialdemokratin. Ett bättre bevis på att det var Dansk Folkeparti som vann den kampen, trots att numera är politiskt marginaliserade, finns inte. I dag pratar alla som dem när det gäller invandrare. Det är inte rasisten som stämplas som extremist, utan den som motsätter sig rasismen. Vanlig anständighet, tron på jämlikhet mellan människor, stämplar en som subversiv. Exkluderandet är den andliga upprustningens grundgrammatik.
Som ett led i den andliga upprustningen har Danmark fått en ny litteraturkanon. Nobelpristagaren Johannes V. Jensen hör inte längre till de författare som är obligatorisk läsning för skol- och gymnasieelever. Jensen tillhör nu en mindre uppskattad b-kategori som lärarna kan välja från, trots att hans roman ”Kongens fald” gång på gång i läsarundersökningar korats till den bästa danska romanen någonsin. Det var Johannes V. Jensen som berömde Tyskland för att ha gett judarna utrymme. Sådan var hans kultursyn: Det var mötet mellan kulturer som ledde till skapande, inte den ömsesidiga isoleringen av kulturer från varandra. Jensens ideal var inte den renrasiga tysken eller den renrasiga dansken, utan oäktingen, för det är i oäktingens kulturella gener som skapandekraften finns. I dessa upprustningstider hör Johannes V. Jensen alltså uppenbarligen inte hemma på litteraturens topp tio-listor.
Vad är nationalism om inte ett låst rum befolkat av fångar som fostrats till att frukta öppna platser? Och borde inte det vara vårt svar på uppmaningen till andlig upprustning?
Varför ska en kanon vara nationell? Varför kan den inte rymma Homeros och Sapfo, Lao Tse och Du Fu, Shakespeare och Tolstoj, Virginia Woolf, Sylvia Plath och Toni Morrison? Är det inte det som är litteraturens innersta väsen, dess universalitet, som överskrider alla historiska och kulturella skiljelinjer? Är det inte vårt inre världsmedborgarskap litteraturen ska visa oss, snarare än att fostra oss till nationalister?
Om det någonsin blir krig mot Ryssland, och det inte stannar vid skrämmande nattliga drönare över våra flygplatser, står det då mellan danskarna och ryssarna? Står det inte mellan världsmedborgare och ett auktoritärt system, vars mål är att spärra in det ryska folket i sin egen trånga, tragiskt klaustrofobiska historia? Vad är nationalism om inte ett låst rum befolkat av fångar som fostrats till att frukta öppna platser? Och borde inte det vara vårt svar på uppmaningen till andlig upprustning? Ett ja till öppna platser och de möten de inbjuder till?
När det gäller den andliga upprustningen finns inget att skratta åt. Skratta inte. För det här är på allvar. Jo, skratta så högt du kan. Skratt är det bästa motgiftet i tider av andlig upprustning. Skratt är inte bara underhållande. Det är en omvälvande kraft, som underminerar de auktoritära makter som alltid framställer sig som oantastliga och oemotsägliga. Avsaknad av humor är möjligen den allvarligaste mänskliga brist som finns, och tragiskt nog verkar denna brist vara en av maktens biverkningar. Det första varningstecknet på att diktaturen närmar sig är när skrattet förbjuds och komiker förföljs. Skratt är demokratins livsnerv.
Jag är inte pacifist. Min pacifism sårades under krigen på Balkan, då jag såg danska politiker och framstående författare bagatellisera eller bara hålla tyst när de konfronterades med folkmordet på 130 000 bosnier. Endast väpnade styrkor hade kunnat stoppa morden, vilket till slut också skedde, alldeles för sent, i Kosovo. Krig kan vara oundvikligt, men krig undergräver alltid de demokratiska ideal vi håller högst. Att komma ur ett krig med sin mänsklighet intakt kräver vaksamhet och inre kamp, oavsett om man är soldat på slagfältet eller politiker som måste fatta det svåra beslutet att skicka människor i döden, och när man som Mette Frederiksen likväl hyllar upprustning, både den militära och den inbillat andliga, är det inget annat än avtrubbning insvept i den danska flaggan.
Tänk om vi rustade till omsorg och omtanke om människor omkring oss, oavsett vem han eller hon är. Tänk, om det också vore den bärande drivkraften i våra gemenskaper, att det kan finnas andra gemenskaper än våra, men att vi trots alla våra olikheter är förenade med dem i ömsesidig förpliktelse.
Låt oss skapa ett alternativ till den andliga upprustningen. Låt oss våga hänge oss åt de drömmar vi delar, utan att våga säga dem högt. Vad ska vi kalla det? Ska vi överlåta det till konstens viskande kör, den som alltid vågar ge efter för drömmarnas kraft, att hitta ett namn?
Andlig uppblomstring.
Är det inte det vi önskar? Är det inte det vi allesammans, från djupet av den bördiga jord som våra själar rymmer, drömmer om att ge varandra, möjligheten att blomstra?
Låt mig avsluta med ett citat av Toni Morrison: ”Vi är inte här för att rädda världen. Vi är här för att älska den.”
Mer än någonsin i krigstid. Varför annars kämpa?
Övers. från danska: Johanna Käck
Läs mer:
Carsten Jensen: 2000-talet måste bli kvinnornas århundrade
Carsten Jensen: Det är i avgrundsmörkret mellan politikerna och väljarna som extremhögern växer
