De vänliga ord som nu tillägnas USA:s 39:e president kommer från både demokrater och republikaner, inklusive de nu levande efterträdarna Bill Clinton, George W Bush, Barack Obama, Joe Biden och Donald Trump.
Trump betonar visserligen att han ”var starkt oense” med Carter politiskt, men skriver också på sin plattform Truth Social att företrädaren var ”en sant god man” som arbetade hårt för att göra USA bättre.
Liknande tongångar hörs från de andra expresidenterna. De betonar särskilt Carters verksamhet efter perioden i Vita huset, arbetet för mänskliga rättigheter, för att utrota sjukdomar och minska fattigdom – sådant som gav honom Nobels fredspris 2002.
Välviljan kan påminna om en tid då amerikansk politik inte var lika polariserad som i dag, då tonen var mer respektfull även mot motståndare.
Mindre ofta talas det om att Jimmy Carter själv inte drog sig för att dela ut politiska smällar. Som expresident bröt han mot ett tidigare tabu som gick ut på att man inte skulle kritisera sina efterträdare på posten.
Det började redan efter valförlusten mot Ronald Reagan i november 1980. Carter anklagade sin efterträdare för att ljuga och kallade Iran-Contrasaffären – där USA visade sig ha sålt vapen till Iran i hemlighet – för ”värre än Watergate”.
– Mitt överlägset värsta misstag var att jag tillät Ronald Reagan att bli president, sa han senare till författaren Douglas Brinkley.
Men den kanske hårdaste kritiken från Carters sida drabbade partikamraten Bill Clinton. Relationen mellan de två demokratiska presidenterna har ofta beskrivits som ”personlig antipati”, och det började med att Carter blandade sig i efterträdarens familjeliv.
När det visade sig att Bill och Hillary Clintons dotter Chelsea skulle skrivas in på en dyr privatskola i Washington 1993 uttalade sig expresidenten offentligt och sa att han var ”mycket besviken”. Det alla visste var att Carter själv satte sin då nioåriga dotter Amy i en offentlig skola i ett afroamerikanskt område när han själv flyttade till huvudstaden.
Paret Clinton ska ha blivit rasande över uttalandet och utestängde sedan Carter från så många offentliga tillställningar som de kunde.
Carter å sin sida fortsatte att kommentera vad han såg som Clintons tillkortakommanden under de följande åtta åren, inklusive förstås otrohetsaffären med praktikanten Monica Lewinsky.
Sådana snedsteg var ju otänkbara för en man som Carter, vars äktenskap med hustrun Rosalynn varade i 77 år. Personlig moral hade stor betydelse för honom och i en intervju 2017 noterade han med milt överseende att såväl Clinton som Obama tjänade hundratusentals dollar på att tala inför publik:
– Jag bryr mig inte om ifall Clinton eller Obama blir rika. Jag vill inte skryta, men jag sa redan när jag avgick att jag inte tänkte sätta mig i bolagsstyrelser eller bli rik på tal.
Han tillade att den efterträdare han hade kommit bäst överens med var republikanen George HW Bush.
När det gäller Donald Trump, USA:s 45:e och snart 47:e president, har Carter pendlat mellan skarp kritik och oväntat milda omdömen.
Han var bland annat övertygad om att Ryssland hade hjälpt Trump i valet 2016. Men konstaterade också att ”medierna är hårdare mot Trump än mot någon tidigare president” när de kallade honom ”mentalt störd” – vilket tacksamt noterades av efterträdaren på Twitter.
Med Joe Biden har Jimmy Carter haft ett gott förhållande, ända sedan den dåvarande senatorn var först att ge honom sitt stöd i valet 1976. I ett uttalande 2021 skrev Carter att ”allmänt sett har Joe Biden klarat sig bra”.
För att komma från honom kunde det ses som översvallande beröm.
Läs mer:
Karin Eriksson: Historien om den värdige förloraren Jimmy Carter har fått en särskild skärpa
