”Suger tills jag kommer i hans pung 0,45 min sinnessjukt het film . . .”
Jäklar, där satt den! Tänker på hur otroligt sällan man känner just så inför en sexskildring. Och det händer verkligen inte under läsningen av Linda Skugges nya sexspäckade alster som ovanstående citat är hämtat från. Min upplevelse av ”50: Lämna mig inte” påminner snarare om mitt ödesdigra första möte med ”Naked Attraction Sverige”; det vill säga dejtingprogrammet som visar in your face-närbilder på deltagarnas könsorgan. Spontan reaktion: Skepsis, vämjelse, tack så mycket, please delete.
Det är inte så att jag inte förstår utmaningen med att skriva om intima möten. Sexskildringar är förmodligen något av det vanskligaste man kan ägna sig åt som författare. Poeten och litteraturvetaren Karin Brygger formulerade svårigheten i DN förra sommaren: ”Det är en logisk slutsats; språk är inte kött. Det bästa vi kan hoppas på är en bra skildring av en aktivitet som kroppar utför, men hur bra man än gör det räcker det sällan för att täcka in erotikens mysterium.”
Det finns tutorials där man strängt avråder från att krydda sin bok med köttsliga scener. ”Vänd om. Gör det inte. Det finns fortfarande tid att ångra dig. Riskerna är enorma”, som författaren Katarina Bivald uttrycker saken. Men förvånansvärt många kicksökande skrivande känner sig ändå villiga att kasta sig ut och ta risken. Fram till 20-talets pandemi fanns det ett särskilt pris för den som under året misslyckats med denna litteraturens bungyjump, det brittiska Literary Review’s Bad Sex in Fiction Award.
Priset grundades på 90-talet med motiveringen att ”försiktigt avråda författare och förläggare från att inkludera föga övertygande, slentrianmässiga, pinsamma eller överflödiga beskrivningar av sexuell karaktär i annars sunda litterära romaner”. 2015 gick exempelvis detta antipris till artisten Morrissey när han i sin roman ”List of the Lost” skildrade sexakten mellan karaktärerna Eliza och Ezra i form av en ”fnissande snöboll av fullväxt parning”.
Det blir naturligtvis inte lättare om författaren i fråga känner sig nödgad att fylla en hel bok med sex. Som Linda Skugge när hon sammanfattar året som gått i ”50: Lämna mig inte”, det vill säga samma tid som hon började sälja porr på betalplattformen Onlyfans. Eftersom det här en ganska slängig form av dagbok (möjligen självbiografisk, möjligen fiktiv, möjligen båda) förstår jag att det inte finns några ambitioner att leverera finstämd erotik eller ens en känsla av spänning. Formen ligger nog närmare Gabriel Zetterströms beskrivning i DN-recensionen, detta är mer av en ”knulljournal”. Men bästa Linda Skugge, måste det vara så här äckligt? Och, ja, osexigt? Skulle vi behövt en bok för att inspirera dagens ungdom till avhållsamhet (vilket vi ju inte verkar behöva) så hade den här definitivt gjort jobbet.
Hur mycket Dark Side-snusk vi än får oss till livs blir det därför bara tråkigt och ointressant
Jag ska inte pröva ert tålamod med fler citat från boken, men sammanfattningsvis är det en imponerande mängd kroppsvätskor av allehanda sort, ”gagsår” i halsen, analpluggar och ”arschelhål” som passerar revy. Den kommersiella potentialen i det sistnämnda noteras av porrproducenten Skugge; ”Allt som har med anal att göra får flest likes dvs foka på arschlet”.
Sammantaget är sexskildringarna en kavalkad av mekaniska övningar utförda av ansiktslösa främlingar i en värld där ingen verkar känna något. Hur mycket Dark Side-snusk vi än får oss till livs blir det därför bara tråkigt och ointressant. Som om AI fått till uppgift att ”skriv om porrigt sex som Linda Skugge”. Tänk om Skugge vågat utforska den mörka relation och det medberoende som flimrar förbi i bokens början – det hade varit intressant på riktigt. Kanske till och med konst.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist, till exempel: Sju tecken på att du är i en dysfunktionell relation, Johan Pehrson!
