”Från att ha varit hans stora kärlek blir hon hans tjänarinna.”
Jag stannar till vid meningen i ”Det jag trodde var kärlek” (Fri tanke). Orden handlar om två av de mest kända medlemmarna i Knutbysekten, barnflickan Sara Svensson och pastorn Helge Fossmo. De är förstås obehagliga med tanke på den nedbrytningsprocess Sara Svensson utsattes för och det mord hon sedan pressades att utföra.
Men när jag läser Anna Lindmans nya bok inser jag att de lika gärna skulle kunna beskriva händelseförloppet i en ”vanlig” destruktiv relation. En dag upptäcker du att du gått från älskande till slav – i en sekt med endast två medlemmar.
Författaren och journalisten Anna Lindman, som bland annat skildrat händelserna kring Knutby Filadelfia, är inte den första att dra paralleller mellan sekter och andra mer normalstämplade grupperingar i samhället – som parförhållanden. Men sällan har jag sett någon göra jämförelsen så konsekvent och drabbande som Lindman. Hon beskriver steg för steg hur förövaren i den farliga parrelationen använder precis samma metoder som sektledaren med sina medlemmar.
Kärleksbombningen, isoleringen, växlandet mellan varmt och kallt, kontrollen, förvrängningen av verkligheten och så på det nedersta trappsteget – det slutgiltiga nedbrytandet. Lindmans poäng är att på samma sätt som helt normala människor kan dras in i sekter, kan de också lockas in i en destruktiv relation. Det handlar mer om tajmning än karaktär.
I boken varvar Anna Lindman sin egen och andras historia om psykiskt våld, samt intervjuar experter i ämnet. Att skildra sitt eget nedstigande i relationsmörkret – med motstridiga känslor som skam och saknad – är modigt. Och allvaret bakom det våld som ibland viftas bort som ”bara” psykiskt blir särskilt tydligt i Lindmans berättelser: Johan var efter 20 år tvungen att gömmas från sin man som ville döda både honom och sig själv. Emelies partner ägnade sig åt psykisk misshandel under 22 år innan han till slut knuffade henne utför en trappa. Vilket också gestaltar den sanning som experter ofta återkommer till – det psykiska våldet föregår alltid det fysiska.
Självbiografiska böcker om människor som farit illa i förhållanden har på senare år bildat en egen genre. Den här hösten har dessutom en roman om relationsvåld, ”Det slutar med oss”, blivit en stor snackis och film. Poddarna i Expressens bokklubb har dock svårt att förstå varför Colleen Hoovers roman blivit så läst av unga. Tiktokhajpen nämns som en möjlig förklaring – men ingen i panelen snuddar vid tanken på att själva ämnet, relationsvåldet, kan ligga bakom intresset. Att problemet helt enkelt är vanligare än vi tror och att populariteten tyder på ett behov av att bearbeta ett tidigare tabubelagt ämne.
Många som blivit utsatta för psykiskt våld kan vittna om att det ofta är värre, och slår hårdare mot den mentala hälsan, än det fysiska våldet. Men än så länge har vi i Sverige ingen egen brottsrubricering för psykisk misshandel, som till exempel Storbritannien. Utredningen ”Straffansvar för psykiskt våld” från 2022 verkar just nu ligga på ett bortglömt skrivbord i Rosenbad och damma.
Jag lägger ihop Lindmans bok och gör mig redo att gå hemifrån när orden tränger igenom nyhetsbruset:
”Hockeyprofilen hittades skjuten i sitt hem i helgen. Nu har hans tidigare sambo erkänt att han mördade sin partner…”
Jag ökar ljudet. Det handlar om en känd tidigare hockeyspelare som blivit skjuten till döds av sin partner. En bild på en ung man med ett ljust leende som bara blev 29 år, Janne. Paret hade varit tillsammans i tio år och nu ville han avsluta relationen. Motvilligt börjar jag föreställa mig Jannes liv med sin partner – innan punkten utan återvändo.
Kanske var det precis som för Anna, Emelie eller Johan? Kanske hade det gått att förhindra?
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
