Kan vi ha allt? Och kan vi vara allt? Från girlboss till cupcakedoftande soft girl? Vår samtida diskussion om just soft girl-trenden säger något om den feministiska frågans aktualitet – liksom det ambivalenta svaret.
Men i början av millenniet svarade den amerikanska livsstilsikonen Martha Stewart ett rungande ja på den frågan. Det var också själva affärsidén för hennes imperium med böcker, tidningar och tv-program om ”homemaking”; matlagning, inredning och trädgårdsskötsel. Dessutom visade hon hur dessa kvinnliga skills skulle skötas med perfektionistisk järnhand. Målet syntes på omslagen, en skinande Martha omgiven av inbjudande hemmamys. Allt skulle vara, för att tala med Martha själv, ”perfectly perfect”.
I dokumentären ”Martha” (Netflix) får vi följa den otroliga historien om Martha Stewarts uppgång och fall. Hon var den fattiga men händiga flickan från en polsk storfamilj som gifte sig rikt. Efter en tid som börsmäklare i New York flyttade familjen ut till landet. Hon renoverade, startade en cateringfirma och skrev kokböcker. Hennes livsstil gick hem i slott och koja, kändisar ville anlita henne och kvinnorna ville laga hennes inbakade kalkon. Det är inte för inte som Martha kallats för ”the original influencer”.
1990 startades magasinet Martha Stewart Living, följt av en rad andra självbetitlade produkter med henne själv i centrum. Redan ett decennium senare var hon superkändis. Marthas hyperambitiösa ”homemaking” blev standard, också för arbetande kvinnor utan hemhjälp.
Marthas heltäckande livsstilskoncept spreds över världen i olika varianter. I Sverige startade till exempel tidningsdrottningen Amelia Adamo magasinet Amelia. ”Having it all”-andan fanns på plats; karriärsidor mixades med inredning och recept – minus det marthska kravet på perfektion och med en mjukare anda av systerskap.
Journalisten Carina Nunstedt följde på 00-talet upp med glossiga magasinen Mama och Family Living vars ”ha allt”-filosofi nu innefattade barn och ett glammigt moderskap (Den klassiska undertiteln löd ”från blöjbyten till paraplydrinkar”). Plötsligt tävlade heltidsarbetande kvinnor om att hämta tidigt på föris och ordna fantastiska barnkalas.
I USA hade Martha hunnit bli den första kvinnliga selfmade-miljardären och hennes imperium hade börsintroducerats. En underliggande irritation mot powerhusfrun började skönjas och i tv-shower debatterades hur kraven på moderna kvinnor ökat i skuggan av ikonen och risk för utbrändhet. I affärsvärlden diskuterades hennes bitchiga personlighet, måttstocken hade naturligtvis sett annorlunda ut om hon varit en man.
Martha Stewart är missnöjd med den senare delen av dokumentären, men det är så klart den mest intressanta. Då när bubblan spricker.
Efter skilsmässan från maken Andrew avslöjades det Stewartska äktenskapet som allt annat än perfekt. Det kantades av ständiga otroheter och avslutades med att han rymde med en anställd samtidigt som Martha var ute på lanseringsturné för en bröllopsbok. Dottern Alexis bekände att hon hade ”vuxit upp i ett väldigt obekvämt hem, där jag lärde mig att trycka undan känslor”. Den dåliga karman kulminerade 2004 då hon dömdes till fängelse för att ha försökt försvåra en FBI-utredning om misstänkt insiderbrott.
I dokumentären kommenterar en hårdkokt Martha sin fängelsetid med att ”kaffet i alla fall var väldigt dåligt”. Straffet skulle visa sig bli katastrof för företaget men ledde paradoxalt nog till en ny frihet på ett personligt plan. När fasaden rämnat kunde hon äntligen lämna den moderna kvinnans mentala fängelse – kravet på perfektion – och börja ha lite kul med nya bästisen Snoop Dog. Förhoppningsvis får hon efterföljande lärjungar.
Läs fler krönikor andra andra texter av Catia Hultquist
