Det är sannerligen inte första gången en kändis med omtvistat rykte försöker återuppfinna sig själv genom en fluffig tv-show. Det är heller inte första gången en driftig kvinna får för sig att kränga fan och hans moster på temat lifestyle. Men det kan vara första gången det sker under så exempellöst stela och snarkframkallande former som i ”With love, Meghan”. Det här programmet är faktiskt så tråkigt och banalt att det blir underhållande.
I centrum för den nya Netflixserien står alltså exskådisen Meghan (Markle), numera hertiginnan av Sussex och gift med prins Harry. I ett kritvitt kök, i ett kritvitt (lånat) hus i Kalifornien regerar Meghan i sina kritvita kläder. I ”ljust och fräscht”-mardrömmen sprider hon sitt ”love language” till några inbjudna ”nära vänner” – och resten av världen.
Kärleksspråket visar sig vara ett maniskt kokande, bakande och pysslande med påsar och handskrivna lappar. I manin ingår också ett ständigt sprinklande av blomblad ”on top” – på ett sätt som skulle göra Rowan Atkinsons ”Love Actually”-expedit grön av avund .
Att hertiginnan är mamma påpekas ofta, men att målgruppen verkar vara hemmafruar med eoner av tid anas redan i avsnittet med mellanmålstips för barn. Frukter och bär läggs upp på ett stort fat – med en zombies tålamod – ett och ett, i form av en regnbåge. Hon ägnar även ett halvt program åt att göra hembakta hundkex till familjens och gästens jycke. Hushunden Guy gör det enda rimliga – det vill säga snarkar sig igenom avsnittet.
Det världsfrånvända perspektivet har kritiserats flitigt, nationellt och internationellt. Som att hon alltid gör badsalt till sin gäst och pratar som att alla självklart har en massa gästrum med tillhörande badkar, eller att hon med Cartierprydda handleder vispar ner triljoner ägg för att göra en frittata för två.
Men jag måste ändå säga att det är just Meghans nyvunna Marie Antoinette-faktor som adderar ett uns av underhållning. Parodierna rullas liksom upp för mitt inre i realtid och en scen där hertiginnan erbjuder fattiga blomströssel i stället för bröd skulle faktiskt kännas helt rimlig.
Möjligen är detta något som produktionen ser som problem. För det är samtidigt tydligt att serien – förutom att promota ett syltföretag – är till för att putsa upp Meghans varumärke.
I Vanity Fair granskades nyligen hertigparets oblyga hustlande i USA efter att de lämnat det brittiska kungahuset. I artikeln framställs särskilt Meghan som helt hopplös att arbeta med. Medarbetare beskriver hur de tvingats ta tjänstledigt, lämna sitt jobb eller genomgå långtidsterapi efter upplevelsen. Möjligen är det förklaringen till att vi med jämna mellanrum får se meningslösa klipp där Meghan är god mot kameramännen och erbjuder dem kaffe.
Bitvis kan ”With love, Meghan” också avnjutas som ren narcissist-tv. De inbjudna gästernas enda funktion verkar vara att le stelt och bedyra hur fantastisk hertiginnan är. Gästen som avviker från mönstret och råkar kalla värdinnan för gamla efternamnet Markle (i stället för det önskade Sussex) blir överlägset tillrättavisad. Även detta klassiska divabeteende har mötts med global, möjligen oproportionerlig, ilska.
Det får mig att fundera på varför det tycks så lätt och lustfyllt att rasa över Meghan. Kanske för att det finns ett uppdämt behov av ilska i dessa tider? Kanske för att det är mer ofarligt att rasa offentligt över en kvinnlig narcissist som säljer sylt än en manlig dito som säljer världsherravälde?
I dagarna kom beskedet att ”With love, Megan” får en fortsättning. Men när säsongens sista avsnitt avslöjar att familjens hund Guy (seriens enda rimliga varelse) somnat in, beslutar jag att det får ske utan mitt överinseende.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
