Även om feminismen har en given plats inom vänstern ställer kvinnokroppen till det i analysen, där rena övergrepp endera kan slätas över eller omformuleras till antikolonial kamp. Varför är förhållandet till kvinnokategorin så komplicerat? Och hur kan högern kapitalisera på detta misslyckande?
Vänstern har under lång tid haft patent på feminismen. Allt sedan 1970-talet och Grupp 8:s dagar har kraven på fri abort och offentligt finansierad barnomsorg, liksom agendan mot mäns våld mot kvinnor, drivits från detta håll. Som en följd lutar kvinnliga väljare alltjämt till vänster om mitten, i vad som närmast framstår som ett symbiotiskt, ja rent av harmoniskt, förhållande.
Men i den feministiska oasen på vänsterkanten finns ändå bökiga frågor att hantera. Hedersvåld var länge ett sådant omstritt ämne. Den feministiska analysen utmanades av kulturella praktiker som gav antirasistisk beröringsskräck.
Under sommaren aktualiserades en annan rest från forna dagar, då Wikileaksgrundaren Julian Assange släpptes på fri fot efter ett drygt decennium inlåst på Ecuadors ambassad i London och i brittiskt fängelse. Redan när Assange anklagades för sexuellt ofredande och våldtäkt på två kvinnor i Sverige i augusti 2010 utbröt en hätsk debatt om konspirationer och förföljelse som, inte minst, drabbade offren, som kände sig manade att fly landet eller gå under jorden, i brist på understöd.
Det var svårt att härbärgera en frihetskämpe tillika potentiell våldtäktsman, som kallade Sverige för ”feminismens Saudiarabien”, under ett och samma tak. Och stödet bland progressiva avtog avsevärt när Assange öppnade sina läckor för att sänka Hillary Clintons presidentkandidatur. Assange – som hyste ett starkt personligt agg mot Clinton – släppte 2016 interna mejlkonversationer från det Demokratiska partiet, med avsikten att skada Clintons kampanj.
Ändå kunde den profilerade spanske advokaten Baltasar Garzón och Stödkommittén för Julian Assange alldeles nyligen kalla våldtäktsanklagelserna för ”osannolika” och ”ogrundade” i ”en omfattande förtalskampanj”. Framställningen höll indirekt offren ansvariga för olika staters åtal och behandling av Assange – trots att utredningen försvårades av andra omständigheter och (likt rätt många våldtäktsmål) slutligen lades ner.
Besläktade omdömen har även gjorts om Hamas attack den 7 oktober 2023. Pogromen ompaketerades av vissa grupper och personer snart till ”antikolonial kamp” och ”väpnat motstånd” sprungna ur en global progressiv rörelse. Människorättsaktivisten Angela Davis beskyllde Israel för ”pinkwashing” och ”kooptation av hbtq-rättigheter” – hur nu det hängde ihop. Den svensk-uruguayanske författaren Ernesto Katzenstein proklamerade i nättidningen Parabol att han kunde sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober” och lyftes fram som sanningssägare i tidningar som Proletären och Kommunistiska Arbetarföreningen.
Journalisten Liza Rozovsky visar i en genomgång i tidningen Haaretz hur propalestinska röster från vänster gång på gång spelat ned, eller ifrågasatt sanningshalten i, det sexuella våldet. Detta genom att nagelfara detaljer i de pågående utredningarna (som inte alls påverkar helheten) och formulera frågor som: om inte vittnen, kroppar, bilder, filmer, rapporter eller annan dokumentation räcker, vilka slags bevis krävs då för att övertyga opponenterna?
En mindre uppmärksammad historia, åtminstone ur svensk synvinkel, rör anklagelserna mot en berömd portugisisk professor i dekoloniala studier. Även om det under decennier viskats i korridorerna på Coimbras universitet om återkommande ovälkomna sexuella närmanden mot kvinnor från världens alla hörn, var det med kapitlet ”The walls spoke when no one else would. Autoethnographic notes on sexual-power gatekeeping within avant-garde academia” i boken ”Sexual misconduct in academia. Informing an ethics of care in the university (2023) som skandalen om professorns uppförande och maktfullkomlighet briserade. Utåt.
Internt var dessa historier kända sedan länge. Inte minst bland de sju doktorander som nu anklagar sin tidigare handledare för oönskade inviter. Klottret på väggarna kring Centro de Estudos Sociais (CES), där mannen var professor och föreståndare mellan 1978 och 2019, talade också sitt tydliga språk. ”XX är en våldtäktsman” kunde det stå skrivet på universitetscampus.
Särskilt pikant, för en teoretiker som säger sig tala om – eller för – det globala syd, och då i synnerhet urfolk, är anklagelserna om oönskad intimitet från den argentinska mapucheaktivisten Moira Millán. Eller Mariana Cabello från Mexiko som berättat hur professorn ska ha stoppat in handen mellan benen på henne under filmvisningen av en dokumentär om mänskliga rättigheter.
I skrivande stund har bokförlaget Routledge dragit in försäljningen av boken med vittnesmålen. Däremot finns professorns nya bok om framtida utopier tillgänglig.
Sexuella kränkningar är naturligtvis inget som utmärker just vänstermän. Absolut inte. Men en rörelse som framhäver sig som feministisk iklär sig en något större mantel i fråga om att handskas med olustiga kombinationer av hjältemod och sexualbrott. Därför reser oförmågan att hantera misogyni ett lite högre ögonbryn här.
Den portugisiske professorns privata syn på kvinnors kroppar och integritet smetar inte nödvändigtvis av sig på teorierna. I samma anda kan Hamas kampmetoder betraktas som anekdotiska exempel på ”collateral damage” i en större – och till synes viktigare – antiimperialistisk kamp. Och Julian Assange kan mycket väl vara en sann idealist och en sexualförbrytare i en och samma person. Men fallen och stödet för dem tycks ändå spegla ett komplicerat förhållande till kvinnors vara.
Sveriges Kvinnoorganisationers ordförande Clara Berglund stack inför EU-valet ut hakan och hävdade att den som lever i en kvinnokropp knappast kan förvänta sig en självklar hemvist hos vare sig högern eller vänstern. ”Kvinnliga väljare som värderar kvinnors rätt att inte utsättas för surrogatmoderskap lika högt som rätten att kunna göra abort har få politiska alternativ att välja på”, varnade Berglund i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Om vänstern inte klarar av att hantera kvinnors kroppslighet, kommer dessa gissningsvis att bli symboliska frågor för allehanda motståndspartier att lägga beslag på. För om kvinnor, som grupp, tvingas maka på sig, alternativt förneka sin existens som social kategori, i en förenklad antirasistisk, intersektionell vänsteranalys med fasta offerkategorier eller osynliggörande är det lätt att tänka sig att tålamodet tryter och kvinnorna vänder sig någon annanstans.
Inte oväntat har högern med omnejd i detta avseende flyttat fram positionerna. Inför presidentvalet 2022 skrev Marine Le Pen ett öppet brev där hon framställde Nationell Samling som den enda lösningen på det – enligt henne – ”importerade” problemet med ökat våld mot och otrygghet för franska kvinnor. Det var uppenbarligen en framgångsrik kampanj. Stödet från kvinnor har därefter har ökat. Inget tyder på att partiet lär ändra strategi inför presidentvalet 2027.
När övergrepp mot kvinnor slätas över som vore de en oviktig detalj i den ”sanna” kampen mot imperialismen har något gått riktigt snett för vänstern.
För frågan är ju vad valet av teoretiker, kampmetoder och revolutionära hjältar säger om vad rörelsen faktiskt står, och står för – eller är på väg.
Läs mer:
Clara Berglund: Går de politiska partierna på Andrew Tates lögner?
