När han var tre år förälskade sig Tomas Lundström i cellon. Som tioåring var han ansedd som en av Sveriges mest lovande cellister.
I dag är han förste solocellist vid den Kungliga Teatern i Köpenhamn, ett av de mest anrika operahusen i världen.
Han minns lusten till instrumentet som fanns i honom redan som liten. Det var en stark egen drivkraft, som förbluffade hans lärare. En kväll när Tomas Lundström var sex år satt han tillsammans med sin familj och tittade på en talangjakt på tv.
– Jag såg i eftertexterna att de sökte deltagare som spelade olika instrument och där stod det även cello, berättar han vid köksbordet i hemmet utanför Malmö.
– Så jag övertalade min storasyster att låna en videokamera för att filma mig när jag spelade och vi postade kassetten utan att mina föräldrar visste något. Mamma blev väldigt förvånad när vi fick brevet som berättade att jag blivit antagen, säger Tomas och skrattar och skakar på huvudet.
Mitt första möte med Tomas Lundström var i Berwaldhallen på Gärdet i Stockholm. Jag hade fått i uppdrag av Expressen att fotografera en tioåring som fick privatlektioner av solocellisten Mats Rondin, som normalt inte tog emot så unga elever.
Tomas berättade att han bodde norr om Uppsala och hur han varje morgon gick några kilometer från hemmet till skolbussen. Oftast med cellon på ryggen.
Tomas Lundström vann både deltävlingen och säsongsfinalen i talangjakten ett par år tidigare. Med segern kom även en inbjudan till en större internationell tävling, Bravo Bravissimo. Den hölls i italienska Cremona, känt för tillverkningen av några av världens finaste stråkinstrument. Där blev Tomas uppmärksammad av ryska musiklärare som entusiastiskt bjöd in honom att studera på musikkonservatoriet i Moskva.
Tomas skolades av världsberömda cellister och pedagoger. Efter en intensiv period i Moskva erbjöds han att stanna kvar och bo på internat för att studera musik på heltid, något hans mamma inte var så förtjust i. Han var bara nio år, och hon ville inte lämna honom där ensam. Så han åkte hem till Uppsala där han fortsatte studierna.
Efter publiceringen tappade jag kontakten med Tomas Lundström, men tänkte ofta på den unge talangen. Läraren Mats Rondin hade sagt att det inte fanns några garantier för en karriär som solocellist.
– Jag hade en väldigt harmonisk barndom fram till jag var runt tio år. Båda mina föräldrar var fantastiska på sina sätt. Mamma gjorde ett otroligt arbete med att öva både med mig och med mina syskon. Hon såg dessutom till att vi kom i väg till våra andra lektioner i den kommunala musikskolan i Uppsala.
– Det var en bra tid ända tills min pappa försvann, minns Tomas Lundström. Jag fick senare veta att han hamnat i fängelse.
Familjesituationen förändrades över en natt och den fridfulla tillvaron vändes till något kaotiskt. Det blev svårt att hålla i rutiner med övningar och lektioner.
– Mamma var ensam med fem barn och kunde inte ge oss den tid som vi var vana vid och behövde. Hon lyckades ändå köra mig till en del lektioner, men jag spelade inte lika mycket som tidigare.
Tomas Lundström berättar att det var lätt att tappa struktur och disciplin när barnen själva fick bestämma det mesta.
– Socialen blev inkopplad och jag placerades hos kontaktfamiljer. Den vägledning jag behövde i tonåren fanns inte där. Jag hittade på bus och kom in i fel umgänge.
Men cellon fanns alltid kvar i Tomas Lundströms tankar. Efter gymnasiet började han på Musikhögskolan i Stockholm och en natt låg han vaken och funderade på vad som skulle hända om han la all sin energi och sitt fokus på cellon igen.
– Den kvällen minns jag, säger Tomas Lundström. Det var som om något slog om inom mig, jag kunde inte släppa tanken och gick in i en intensiv akademisk period av mitt liv.
Det blev en vändpunkt och han tog upp det hårda arbetet med sitt instrument igen.
I dag är han förste solocellist i Det Kongelige Kapel som spelar både i Köpenhamns nya operahus och i det gamla, där baletten håller till.
Tomas spelar solon men har även rollen som stämledare för cellosektionen, vilket innebär ett ansvar över stämman samt att vara drivande och styrande.
– Ibland leder jag med min klang, ibland med mitt kroppsspråk och ibland bara med väldigt små impulser.
I höstas blev han uppmärksammad av det danska kungahuset för sina insatser i orkestern och utsågs till riddare av Dannebrogorden.
– Mycket av det vi musiker gör är av hög konstnärlig integritet. Det är väldigt fint att få den typen av erkännande och uppskattning, framför allt av kungahuset som vi har en stark anknytning till.
– Man kan lätt romantisera livet som yrkesmusiker. Men det är krävande. Många timmar av övning och förberedelser, sena kvällar, mycket resande och kravet att alltid prestera på hög nivå.
Samtidigt kan Tomas Lundström inte föreställa sig ett mer stimulerande arbete.
– Cellon är en del av min identitet. Det är något jag gjort hela mitt liv och jag känner mig inte hel utan den.
