Charmig filmduo återkallar Sveriges grymma historia i ”Det kunde varit vi”

I år riskerar det att bli trafikstockning för alla dokumentärer som antagit formen av en roadmovie. I ”Den sista resan” var det radarparet Filip och Fredrik som turades om att sitta bakom ratten. I Netflixaktuella ”Will & Harper” är det Will Ferrell som drar ut på vägarna för att stötta sin vän som precis kommit ut som trans. I ”Det kunde varit vi” är det Glada Hudik-stjärnorna Emma Örtlund och Ida Johansson som, tillsammans med Pär Johansson (grundare av Glada Hudik-teatern), ger sig ut på en historisk resa i den svenska rasbiologins fotspår.

Målet är några av de institutioner som gjort sig ökända för sin inhumana behandling av personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Till exempel besöker de den ökända Vipeholmsanstalten där patienter i slutet på 1940-talet användes som försöksdjur i det så kallade sockerexperimentet.

Roadmoviens inneboende dramaturgi har sina för- och nackdelar. Den skapar driv samtidigt som den tenderar att bli förutsägbar. Just i det här fallet med ”Det kunde varit vi” blir det inledningsvis lite rörigt, med allt för många röster och ingångar, innan resan väl tar fart. Formen växlar sedan mellan dramatiseringar, dokumentära scener och intervjuer med forskare och anhöriga som ger välbehövlig bakgrund till de exempel som tas upp.

Att Emma Örtlund och Ida Johansson är en charmig filmduo lärde vi oss redan i ”Catwalk” (2020) och här utgör de verkligen ett nödvändigt antiserum mot filmens giftiga ämne. Redan i början ställer sig dock Johansson själv frågan om det är rätt att utsätta dem för historiens grymheter på det här viset. Vilket också visar sig vara filmens svåraste balansgång.

Ibland går ”Det kunde varit vi” alldeles för långt i sina försök att få duon att identifiera sig med offren för grymma institutionaliseringar och vid ett tillfälle bryter en av dem till och med ihop inför kameran. Starkast blir det trots allt när duon själva får reflektera över och gestalta den smärta som vittnesmålen väcker. En fin stund är när Ida Johansson genom en dans tolkar lilla Olles öde, pojken som lämnades bort vid 4 års ålder och sedan aldrig återvände hem.

I en tid av ett allt mer strömlinjeformat berättande är det ändå alltid i de ordlösa ögonblicken som det verkligen bränner till. En sådan scen är när två vuxna män återförenas med den bror som redan som liten placerades på ett hem. Den obekväma tystnad som uppstår mellan dem, syskon och samtidigt främlingar, är en påminnelse om att vi fortfarande lever i efterverkningarna av denna historia.

Se mer. Tre andra närbesläktade filmer: ”Den nya människan” (2007), ”Sameblod” (2016), ”Sockerexperimentet” (2023).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.