Det är tolv långa år sedan Chimamanda Ngozi Adichie gav ut sin förra stora roman ”Americanah”. Därefter har hon publicerat utmärkta skrifter om feminism, om föräldraskap och om sorg, men det är just som romanförfattare hon briljerar. ”En halv gul sol”, som kom på svenska 2007, fick en hel värld att häpna inför den enastående skildringen av inbördeskriget i Nigeria, författad av en dittills så gott som okänd nigeriansk kvinna som inte fyllt 30. Även romandebuten ”Lila Hibiskus” och novellsamlingen ”Det där som nästan kväver dig” är sensationella.
Sedan dess är vi många som inte släpper henne med blicken.
Chimamanda Ngozi Adichies nya roman ”Drömräkning” spänner över kontinenter och över hav. Fyra afrikanska kvinnor gör ett slags bokslut över sina drömmar och begär, en drömräkning, alltså. Kärlekens plus och minus. Män paraderar och utvärderas. Väldigt få av dem består provet, vilket känns helt begripligt. De kan vara snälla och hyggliga, men är ofta trista, löjliga, inbilska och överdrivna. Det måste ju finnas ett vägande skäl att satsa på dem – särskilt om man har egna pengar och andra företräden.
Insikten att åren går och att man kanske inte kommer att bilda en kärnfamilj är tråkig. Men det finns sådant som är värre.
Vi träffar kvinnorna en och en, bara någon enstaka gång på de nästan 500 sidorna, uppträder de tillsammans. Vissa situationer dubbel- eller trippelexponeras, olika tolkningar beroende på vem som för talan.
Några objektiva kriterier finns dock. Chiamaka, känd reseskildrare, som inleder romanen, är oerhört snygg. Ingen tycker något annat, inte ens den snåle, bittre, bottenlöst otrevlige konstvetaren som ständigt förnedrar henne och som framstår som ett obegripligt tillval de sidor som hon släpar runt på honom. Det enda roliga med Darnell, som han heter, är det sataniska porträtt som författaren begåvar honom med.
Omelogor är en stenrik och sexig bankir som kan plocka i stort sett vilken man hon vill. I varje fall bland dem som inte är livrädda för starka kvinnor. Men få matchar hennes intelligens och makt, som hon flitigt brukar från morgon till kväll. Zikora är en skicklig jurist. På hennes lista fanns en möjlig tilltänkt. Han blev också far till hennes barn, men hon misskötte honom, hon var i varje fall inte helt ärlig.
De tre kvinnorna är försedda med hårdvalutor som skönhet och lyckade karriärer. Och de gillar män, till en viss gräns. Den fjärde kvinnan heter Kadiatou. Från hemlandet Guinea har hon flyttat till USA där hon är hushållerska hos Chiamaka, och kommer att få romanens mest dramatiska roll.
Jag är djupt imponerad av det omfattande och analyserande kunskapsstoff som hon med lätt, lätt hand fyller romanen med
Jag märker att jag väser nej, när Kadiatou berättar att hon ska ta ett jobb som städerska på ett hotell. Sedan lugnar det sig, livet rullar på. Men varslet finns där och det fasansfulla inträffar. Historien om den franske presidentkandidaten Dominique Strauss-Kahn som häktades för att i New York ha förgripit sig på hotellstäderskan Nafissatou Diallo från Guinea, tar form i Kadiatous öde. Vinden från verklighetens rasistiska, skandalösa arrogans sveper genom boken. Chiamaka och de två väninnorna finns i bakgrunden, upprörda och deltagande.
Sexualiteten och kropparna problematiseras I ”Drömräkning” på en mängd olika sätt. Liksom moderskapet – realiserat eller ej. Boken rymmer till exempel en enastående förlossningsscen.
Chimamanda Adichies berättartalang är oemotståndlig. Vi rör oss ofta i en kvinnovärld med hårflätningar, smink och kläder. Och medan vi sugs in i den förföriska doften av blommor och parfym och lyssnar på lite skitsnack om sex och killar kopplar Adichie handlingen till skeden och sammanhang som avtäcker råa sanningar om de politiska villkor som råder. Jag är djupt imponerad av det omfattande och analyserande kunskapsstoff som hon med lätt, lätt hand fyller romanen med.
Avstånden mellan kvinnorna som flyger mellan Amerika och Afrika, med avstickare till Europa, är aldrig stora. Inte så länge det finns pengar och flygbiljetter och zoom. Och även om covidpandemin pågår och begränsar umgänget finns de i varandras liv.
De kulturella självklarheter som utmärker kvinnornas afrikanska sammanhang får ofta komiska motbilder i det amerikanska. Alla står de lite utanför, vilket gör deras blickar skarpa och avslöjande. Fördomar och gamla traditioner från hemlandet hanteras med tolerans. Det är som det är. Mödrar förmanar och beskyddar, de är oroliga men lojala. Boken är för övrigt tillägnad Chimamanda Adichies egen ”vackra, älskade mor” som dog 2021.
Samtidigt som avstånden krymper vidgas världen i denna storslagna, rörande och originella roman som behandlar det väsentliga och meningsfulla i livet: kärleken. Den som tar sig så många uttryck och som är den stora drivkraften. Kärleken till familjen, till föräldrar, mammor framför allt, till syskon, till barn, till vänner. Och så den erotiska, ”törstsläckaren”, den som här riktats till alla ex, som av olika skäl hamnade på soptippen.
Formuleringsakrobaten Chimamanda Ngozi Adichie kryssar runt, småpratar och underhåller tills man plötsligt inser att det här är livet och det är allvar.
Läs fler texter av Maria Schottenius och recensioner av aktuella böcker om en intervju med Chimamanda Ngozi Adichie:
”Jag är upprörd över att Amerika inte längre inspirerar mig”
