Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det har uppstått ett drev i sociala medier efter att jag talat om antisemitism i tv. I kommentarsfälten blandas lögner med elakheter. Det som plågar mig mest är att drevet kommer från människor som är en del av den antirasistiska rörelsen, i bred bemärkelse. Den rörelse som jag varit en del av sedan mina tonår. Det är en rörelse som stått på barrikaderna för att upprätthålla och försvara den viktigaste funktionen för antirasismen, nämligen kampen för minoritetsskyddet.
Minoritetsskyddet är en av den svenska demokratins grundpelare. Minoritetsskyddet ger varje medlem av en minoritet ett särskilt skydd för rätten att definiera vem den är och rätten att bli hörd när man upplever sig utsatt för missaktning eller diskriminering. Detta är inte en självklar del av demokratin utan något som vuxit fram allteftersom den svenska demokratin har mognat. Den antirasistiska rörelsen har i regel agerat som en megafon för utsatta minoriteter, men tyvärr verkar det inte gälla för alla de judar som stödjer en judisk stat, vilket inte är detsamma som att försvara dess regering.
Antisemitismen har både historiskt och i vår samtid varit en central ideologisk komponent i extrema rörelsers idévärld. Antisemitismen ersätter dialog med hat, förnuft med vidskepelse och samexistens med utplåning. Efter 7:e oktober-attacken och den framträdande antisemitiska vågen som kom i dess kölvatten har den antirasistiska rörelsen svikit sitt uppdrag gentemot den judiska minoriteten. Inom rörelsen har det blivit normalt att oemotsagd uttrycka sig om hur man tycker judar ska vara, exempelvis ”riktiga judar är inte sionister” eller ”judar hör hemma i Polen” eller ”judar som stöttar Israel får skylla sig själva”.
Obemärkt frångås antirasismens viktigaste byggsten, som utgår ifrån att varje medlem av en minoritet ska kunna definiera sig själv och samtidigt ha majoritetssamhällets skydd så att de kan göra det utan att känna sig hotade. En antirasist säger inte till någon minoritet hur de ska vara, vad de ska tycka eller vad de får säga.
Antisemitismen är ett gift som dyker upp i en ny skepnad i varje tid. Varje generation kan genomskåda hur föregående generationer förfördes av dåtidens antisemitism. Hur de trodde på myter om att judar förgiftat brunnar, eller i lönndom styrt världen och lurat samtiden med farliga idéer genom att kontrollera medier, lärosäten och kulturen i stort. Den antisemitiska fantasin om juden, har fått förklara alla antisemiters tillkortakommanden och fungera som en mobiliserande kraft för anspråket på den egna godheten. Än en gång drar detta spöke genom samtiden, måhända hjälpligt omklädd i form av en mytisk antisionism. Genom denna retorik sprids än en gång de kollektiva fantasterierna om ensidig och diabolisk ondska. Än en gång sprids falsarierna om oinskränkt makt och manipulation. Falsarier som inskränker judars trygghet.
I vår och andras forskning är det uppenbart att judar i Sverige i dag känner sig berövade sitt minoritetsskydd. Hur de förhandlar med sig själva om vilka de är och kan vara och när och var de kan visa upp den identitet de upplever som det mest autentiska uttrycket för sig själva.
Den antirasistiska rörelsen som annars är skicklig på att beskriva hur minoriteter utsätts för mikroaggressioner och hur detta skapar minoritetsstress, ser inte, eller väljer att bortse från, den judiska minoritetens utsatthet. Ty för den antirasistiska rörelsen tycks minoritetsskyddet vara villkorat till dem som accepterar rörelsens förbehåll. I varje tid har ett nytt villkor ställts på judar för de ska kunna accepteras: Bli kristna så godkänner vi er; bli socialister så godkänner vi er; bli muslimer så godkänner vi er. Nazismen skilde sig från de andra eftersom juden i deras ögon var ett biologiskt problem. Därmed fanns det inget annat villkor än att försvinna. Resultatet känner vi alla till.
I dag ställs kravet att de ska vara antisionister och ensidigt ta avstånd från Israel. Det kravet reser fysiska murar runt judiska institutioner, järnringar av poliser kring judiska sammankomster och hemliga adresser till deras möten. Kravet på hur judar ska vara leder till att vi låser in denna minoritet bakom rigorös säkerhet med en alltmer tilltagande otrygghet. Det går utmärkt att kritisera Israel, liksom vilket annat land som helst, i de strängaste ordalag man önskar, och detta kan göras utan att antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier blandas in. Att framställa skadedjur, rovdjur och satan tillsammans med davidsstjärnan är urgamla antisemitiska stereotyper, likaså att påstå att judar/sionister styr världen, media och internationella finansmarknader.
Jag själv var sjutton år när jag första gången upplevde explicit rasism och antisemitism i mitt klassrum. Några av mina klasskamrater ifrågasatte en av våra lärare på ett nedlåtande sätt. Ni kan nu tänka att jag var privilegierad som fick vänta så länge innan jag mötte rasism. Men även om det inte syns på mig har hela mitt liv präglats av den antiziganism som min morfar utsattes för. Den fick honom utslängd från skolan och fick honom att dölja sin identitet och berövade därmed också mig min historia.
Att ett barnbarn till en romsk man, som aldrig fick gå i skolan, kunde få avlägga doktorsexamen säger väldigt mycket om vad Sverige är. Ett land som färdades från ofrihet och inskränkthet till demokrati och mångfald. Första gången jag hörde min morfar tala sitt modersmål var när han hade feberyrsel på sin dödsbädd. Jag var 20 år och insåg att den morfar jag älskar inte bara håller på att dö utan med honom kommer det vi, han och jag, kunde ha varit också att dö. Jag vet inte hur mitt liv hade varit som rom, men jag önskar att jag hade haft möjligheten och rätten att välja.
Jag, som förlorade min möjlighet att leva med romsk identitet utan att veta det, intervjuar i dag unga judar som upplever att de håller på att förlora sin. Det är en ödets ironi att den rörelse som jag varit en del av i så många år är en del av problemet. Det är både min analys och de unga judarnas egna ord: antirasisterna har svikit dem. Att det dessutom sker med samma logik och med samma metoder som är vanliga bland de högerextremister jag som lärare arbetat med och som forskare studerat förstärker ironin i det. Vi har hamnat i en situation där antirasismen riskerar att bli en vänsterfråga och kampen mot antisemitism en högerfråga. Det som händer då är att minoritetsskyddet, som demokratisk princip, löses upp och blir en värderingsfråga.
Denna utveckling är dock inte oåterkallelig. Vi kan fortfarande lära av historien, se våra egna misstag och ändra riktning. Den antirasistiska rörelsen är både ett resultat av och en förutsättning för den svenska demokratins radikala idé att minoriteter äger rätt att definiera sig själva. Skall detta bestå måste den likgiltighet som finns nu ersättas med en ödmjuk insikt om hur judar drabbas av rörelsens krav på hur en god jude ska vara och tycka.
Läs mer:
Anita Goldman: Hur hamnade vi judar vid denna skammens tidpunkt?
Anders Carlberg: Utan Israel skulle den svenska judenheten hamna i en djup existentiell kris
